Den där om tre - lättja/likgiltighet

Det har gått en vecka nu söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag. Hon hade på sig en klänning utan axelband som åkte ner hela tiden dra upp dra upp och det var så jävla irriterande. Himmelen var blå inte ett moln så långt ögat kan nå. Det är en sådan där kväll när du kan röka hundratio cigaretter för att du kan dricka femhundra glas rödvin utan att den vita klänningen får fläckar. Alla människor i världen älskar dig och du älskar alla människor i hela världen.

Rakt över baren står en man som ska bli din kanske inte för hela livet men för hela kvällen. Han har skäggväxt är längre än henne jeans och vit t-shirt brunbränd muskler som spelar vackra melodier. Hon tittar på honom och han tittar på henne och de tittar på varandra och hon ler oblygt under en lugg hon inte har.

De går hem till honom och redan innan hallen i hallen på väg in till sovrummet i sovrummet så blir kvällen nykter och de där glasen vin i kroppen är utkissade och hon ångrar sig. Hon vill inte. Men han tar det som inte är hans att ta och hon ger det till honom. Hon säger kanske inte nej men inte heller ja. Hon säger inte kanske. Hon viskar nej? Nej? Med ett frågetecken. Får jag viska nej? Och mitt i, där när hon inte säger nej och därför får skylla sig själv lite så ligger hon och tänker på vad hon ska göra i morgon och hon känner inte igen sig själv från de där historierna och hon undrar om hon blir våldtagen nu och om i så fall ska berätta det för någon.

Så går hon därifrån och även om hon viskade ett nej med ett frågetecken så gjorde hon väl motstånd? Jo, hon gjorde motstånd där i hallen och frågade om han inte hade vin men han lyssnade inte på vad hon sa han hade händerna där och överallt i klänningen som inte ville stanna uppe i hennes hår över hennes hår under hakan. Han ville ha henne på golvet sa han och hon tänkte att på golvet är smutsigt och det där vilda som kvällen hade lovat plötsligt blev för vilt.

Och dagen efter när det bara gått en dag och hennes kompis ringt med dagen efter-röst och frågat hur det gått med den där skäggige i vit t-shirt och hon osäkert berättat att hon viskat nej med ett frågetecken så ropar vännen med överdrivet många utropstecken att hon måste anmäla!!!!! Herre Gud!!!! Men stackars!!! Och hon känner att hon orkar inte. Hon vill inte. Och där, när det har gått en vecka nu söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag så vill hon inte alls längre. Hon orkar inte vara offer fundera på om hon viskade eller sa med normalröst. Hon vill gå ut. Hon vill dricka vin. Hon vill vara blå inte ett moln så långt ögat kan nå röka cigaretter och dricka vin. Hon tycker mest att händelsen är en axelryckning och kanske var det så att hon inte viskade alls.

Den där om nio månader

Hej Fimpen,

kan du förstå att du är nio månader nu? Det kan du nog inte, du är inte jättesmart ännu faktiskt. Du bajsar till exempel på golvet när du är naken och blir sur när du är trött även om det är ett ganska enkelt problem att lösa, det är ju för tusan bara att somna.  

Det börjar gå att resonera med dig nu. Eller kanske inte resonera, du argumenterar inte så bra tillbaka. Du säger mest dadadada. Eller DADADADA! Eller så skriker du och bankar din badfisk i golvet, men du börjar förstå vad vi säger till dig. Och det börjar gå att uppfostra dig. Det är skittufft. Du vet till exempel om att du inte får röra sladdarna och elkontakterna i vardagsrummet. Du sitter bredvid dem, men efter att jag sagt till dig med arg röst så vågar du inte röra om jag är i rummet. Är din pappa med kan det hända att du testar honom och petar med ett pekfinger.

Du älskar bokhyllan vi har byggt. På morgonen när vi bär ut dig i vardagsrummet så kryper du i Speedy Gonzales-fart fram till dina hyllplan och välter ner alla dina saker som vi har lagt in kvällen innan. Just nu är ett Barbarpappgossdjur som du fått av min kompis Bubblan och din badfisk din favorit. Du brukar ta Barbarpappan och krama den jättehårt samt bita den i nacken och frusta.

Du älskar även att få äta själv. Blåbär, vinbär, majs, ärtor, banan, melon och bönor. Du tycker att det är toppen att leka med din snopp. Du älskar att äta på våra böcker och tidningar och min bok av Tina Frey ser numera ut som om en hund varit framme. Du är lite mammig och vill helst somna på mig i soffan medan vi tittar på tv. 

Du fortsätter försöka stå upp själv utan att hålla i dig och det går sådär. Du har börjat få din första tand. Det ser jättekul ut. Du har slutat amma på dagen (två veckor sedan) och på natten (den här veckan). Du följer efter oss när vi dammsuger och vill gärna vara nära dammsugaren. Ibland sätter du dig och skäller på den medan den är igång.  

Din blyghet har blivit ganska så stor. Du tycker att det är läskigt med folk som inte är din mamma och pappa och vill helst sitta och leka i vårt knä då. Ofta omfamnar du våra ben när vi står och lagar mat. Det är lite gulligt. Ibland ganska irriterande. 

På måndag ska jag börja jobba. Det ska bli skönt, då ska jag äntligen få sakna dig, det har jag inte fått göra ännu. Och nästa helg ska jag åka på tjejhelg utan dig och din pappa, då ska jag få sakna dig jättemycket, det ska också bli fint. 

Jag undrar så mycket när det kommer till din framtid. Ser vi din personlighet redan nu? Kommer du att vara lite blyg och tillbakadragen? Kommer du att skratta dina galna tröttskratt? Tänk om du kommer att bli storebror, hur kommer du tycka att det är? Du kommer att bli världens bästa storebror, bara du kan komma över att någon annan kommer att behöva våran tid. Vad kommer du att gilla för kläder, vad kommer du att tycka om för musik? Vad kommer du att vilja jobba med? Kommer du älska oss innerligt? Älska oss innerligt!

Du är min fina fina fina pojke. Dig ska jag känna hela livet. Dig ska jag lära känna livet. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om att inte lyssna på coachen

Hade jag inte tyckt att det är så sjukt onödigt att berätta skrämselhistorier bara för att (må det vara om förlossningar, graviliteter, boken Inte utan min dotter, resor till Sydamerika gone wrong och liknande) så hade jag berättat om mitt gynbesök i dag, där jag låg i en och en halv timme och tre olika barnmorskor försökte stoppa in en spiral i min livmoder som tydligen var för trång. Det slutade med tårar. Och att en av barnmorskorna stod och kramade mig.Och en remiss till specialistvård och lustgas. Mer än så behöver ni inte veta.

Den där om två - vrede

Hon visste precis hur det skulle bli och vara. Om de skulle få en pojke så skulle han heta Ove efter hennes pappa skulle det bli en tjej så skulle hon få heta Lotta för Lotta hade varit självklart sedan hon var fem år och hade en vän hemlig som hette så. Barnet skulle ha lockar ljusa och ögon gröna. Sedan hon träffat sin man såg hon deras barn tydligt. Hon gick in på internetsidor där man kunde lägga in en bild av sig själv och en bild av sin partner och så blandades bådas drag ihop och ens barn visades på skärmen. Hon hade skrivit ut sådana bilder på jobbet. När ingen såg.

Hon och hennes man satt ibland uppe på kvällarna och pratade om allt de skulle göra med sina barn. Åka till Skansken. På charter Liseberg och Gröna Lund High Chaparall klappa getter och rida på ponnys. De skulle få åka på hennes mans axlar och hon skulle gå strax bakom och skratta åt dem. Skulle de få en dotter så skulle de viska hemligheter om kvällarna och hon fnissar åt tanken att Ove kanske skulle se upp till sin syster och också vilja ha nagellack på fingernaglarna.

Så gick åren. På parmiddagar där de andra paren vyssade spädbarn och snöt tvååringar ställdes frågor till dem är det inte dags snart? och vänliga leenden och jodå vi skjuter skarpt byttes till stela leenden och nervöst fniss och men det är ju så mycket på jobbet. Hon vred sina händer och han började jobba över och få mycket på jobbet. Han drack för mycket whiskey och hon gömde och glömde bort sin vibrator. Han och hon.

Så händer det poff. Hon känner en dag en fisklukt och mår illa. Hon går på gatan och söker med blicken efter något att kräkas i och kräks vid ett träd. Hennes bröst ömmar hon känner sig plufsig låren skaver hon är sur irriterad trött måste vila middag efter middag och vila lunch efter lunch. Han tar henne i armar och hissar henne precis som han gjort i hennes dröm och hon fnissar förtjust och piper tänk på barnet! fast hon inte alls vill att han ska tänka på barnet. Och de gör allt det där.

De gör allt det där. Profylax ingen lax ingen fisk från Östersjö ingen cigarett eller eldrök eller alkohol. Inget vara uppe efter klockan tolv föräldrakurs köpa små små strumpor riva ut duschen och ta in ett badkar köpa badbalja amningsstol kläder med större vidd om magen för henne förlossningscigarr åt honom drömma drömmar och inreda barnkammare.

Så kommer dagen. Hon lägger en hand på hans arm och ler. Nu är dagen nu har dagen kommit. Och han ler. Nu är det dagen dagen dagen. De får med sig en Lotta hem i rosa filt och ljust lockigt hår. Lotta liknar hennes man hon kan se det tydligt och hon säger ser du? Och han nickar ja!

Han går tillbaka till sitt jobb och jobbar inte längre för mycket eller över utan snarare under och hon sitter där i amningsstolen och säger tänker känner LÅT DET VÄLLA ÖVER MIG. Men det väller inte över henne. Hon sitter i den där amningsstolen och det väller inte. Barnet heter Lotta och Lotta har lockigt hår och liknar hennes man. Hon vyssar spädbarn och går på parmiddagar och bär runt på den rosa filten och mammorna oooooohhhh:ar och papporna dunkar honom i ryggen för att Lotta liknar honom och de skojar att ingen brevbärare här! Men det väller inte. På barnavårdcentralen får hon fylla i ett test om ifall hon är deprimerad och hon ljuger på några frågor. Allt är bra. Allt måste vara bra. Det är som det ska.

Lotta fyller en månad. Två tre fyra fem sex. Hon är tyst och jollrar lite lite och ler. Men det väller inte. Hennes man börjar jobba över och det är lite mycket nu och hon sitter i  amningsstolen och funderar på om de borde tapetsera om om de borde lägga nytt golv resa någonstans varför älskar hon inte sitt barn varför väller det inte över? Och de andra mammorna njuter är det inte underbart? Och hon nickar och jo, så himla myyyyyssssiiigggt!

Hon fylls inte av kärlek. Hon fylls av vrede ilska ursinne raseri indignation förbittring hätskhet för det var inte så här det skulle gå och vara. Hon skulle inte bli en dålig mamma hon skulle vara den bästa mamman i hela världen hon skulle gå en bit bakom sin man som bar deras barn på axlarna de skulle åka på charter och bada i poolen och Lotta skulle vara hennes allt hennes allt hennes allt och det skulle välla fram och över och pysa och puttra och det skulle vara så himla mysigt.

Hon är arg på tallrikarna hon ställer in i skåpet. Hon är arg på kaninerna i trädgården som äter upp hennes spenatplantor. Hon är arg på alla på tv:n speciellt arga snickaren och alla tonårsmödrar som är bättre mammor än vad hon är. Hon blir skitförbannad på gator som inte sopas på tanter som har basker på högklackade skor på drycken Fanta på sin man. Hon är ursinnig på sin man som inte tar bort smulorna från bordet och hon ställer sig på köksbordet och skriker att TA BORT DINA JÄVLA SMULOR!!! Och hon är så jävla jävla jävla sur på sig själv. För Lotta är här och allt ska vara perfekt och Lotta är ett snällt barn och i hörnet står den förbannade amningsstolen som hon hatar och hon är inte kär i sitt barn.

Den där om ett - girighet

Kristin kröp ihop varje gång hon såg dem, och de såg henne. Hon kröp ihop och det gick att se att hon kröp ihop både psykiskt och fysiskt. Att gå mellan skåpen i skolan var som att gå på en fyrfilig motorväg. De såg det, det där krypandet och det den där svarta, mörka otäcka rädslan i hennes ögon, men i deras huvuden matade hon dem med den där rädslan. Den fick dem att känna sig levande oövervinneliga mäktiga. De drack rädslan girigt. En känsla som de sällan fick efter det. Efter de där åren. De var lejonen som väntade på att hon skulle falla. De var i toppen av näringskedjan. De stod på de högsta klipporna och såg neråt slog neråt.

Vissa veckor lämnade de henne ifred flera dagar i rad. Någon gång två veckor på raken, för att hon skulle få slicka sina sår, sträcka på sin rygg, fundera på varför de inte attackerade henne. Det blev roligare då. Det var som om deras ilska alltid blev större efter den där vilopausen, att de blev extra grymma för att hon trodde att hon skulle komma undan. Hon visste att de fanns där, hon såg dem på avstånd, hon hörde dem närma sig i korridoren.

De var femton år. Femton år. De mådde sämre än vad de skulle göra i hela sina jävla liv. De frågade sig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och de tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde sina piller och drack sin sprit och la sig ner på sängar och svalde sina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och de vaknade och kräktes och tänkte att de hade vaknat och att det, också, var okej. Hon var femton år. Femton år. Hon mådde sämre än vad hon skulle göra i hela sina jävla liv. Hon frågade sig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår.

De slog på tjejer som låg på knä och de var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att de inte hörde hemma där. De hör inte hemma här. Och de funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här deras liv och hur borde de leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och i Kristins rum låg Kristin på sin säng och knivskar sig själv och tänkte att hon inte hörde hemma där. Hon hör inte hemma här. Och hon funderade på hur man lämnade något som är ens liv och var det här hennes liv och hur borde hon leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan de funderade på det så stänkte någon annans blod på deras skor och järnrör flög och känslor svallade. Och medan de slog Kristin med ord och tankar och knutna nävar så mådde de så jävla dåligt. Och medan de slog Kristin med ord och tankar och knutna nävar så mådde hon så jävla dåligt.

Den där om helgens mat

Kan vara så att jag tvingade min man att laga mat från Jonas Crambys kokbok hela helgen. Kan även vara så att han köpte tortillas från butiken Extreme food på Söder i Stockholm och att jag nästan grät när jag smakade dem för de smakade som riktiga tortillas som jag åt när jag bodde i Mexiko 2006. För även om jag påstår att jag inte gillar mexikansk mat något vidare så är jag en nostalgijunkie och minnena från klockan fem på morgonen sittandes vid någon av taquerierna med sex stycken tacos al pastor och apmycket bönsalsa, full på väg till bakfull. Vem kan inte gilla smaken av det?

Den där om min stora kärlek

Hej min stora kärlek,

i natt drömde jag att du lämnade mig och flyttade till Fruängen. Där i drömmen träffades vi igen och du ville träffa Fimpen. Jag fick tag i din telefon och lyssnade på din telefonsvarare där det var en tjej som pratade. En kollega till dig. Sen låg jag vid dina fötter och krälade. Höll om dina fötter och bad dig att inte gå inte lämna mig. Det var snö ute och jag satt och grät med Fimpen i famnen. 

Jag älskar dig våldsamt. Jag älskar dig lugnt. Jag älskar dig när jag fräsande får ta Fimpen och Fimpens blöja och du får ligga kvar i sängen. Jag älskar dig mer när du kliver upp före mig och jag får sova vidare. Jag älskar dig lugnt när vi ligger skavföttes i soffan och tittar på Kockkampen. Jag älskar dig när du ber mig klia dig på ryggen och säger nä föresten, jag vill spara det och helt plötsligt har du sparat en hel veckas kli till en jättekli på söndagen.

Jag älskar när du tänkt på mig i affären och köpt hem presentJapp. När du sitter fram i bilen och tittar bak på mig och ler i bakspegeln. Dina kråkfötter vid sidan om ögonen din nya frisyr den där frisyren du hade innan fina fingrar och när du smeker mig med dem sättet du tittar på din son och pratar med honom på vuxet sätt när du berättar vad vi ska äta och att det oftast tar fem minuter för dig att räkna upp alla ingredienser sättet du älskar mig på.

Jag älskar att du valt mig som mamma till ditt barn att jag kommer att få vara mamma till dina barn. Jag älskar sättet du är pappa på. Hur du dansar för vår son. Hur ni ligger och sover tätt tätt. När han lägger sin lilla hand på din hals när han sover. Sättet du ler på när han gör det. Din ständiga oro. Din lilla släng av feeder-syndrom. Att du ständigt tänker på oss. På mig. 

Tänk att du friat till mig. Tänk att du tänkt att du vill leva hela livet med mig. Hela livet. Det är väldigt länge. Det är alldeles för kort. Jag vill stanna tiden nu. Jag vill vara sjuttiotre år med dig. Jag vill göra allt och dela allt. Jag vill resa och stanna hemma. Jag vill köpa världen och skratta åt att vi är så jävla fattiga. Jag vill ge våra barn världen säga titta här vad din mamma och din pappa har gjort för dig! Jag vill bygga hemmagjorda saker och skriva egentänkta brev till dem. Jag vill spela i samma lag som dig alltid. Även när vi tillhör det förlorande laget. 

Det är du, min kärlek. Det är alltid du.

Den där om att skriva om dödssynder

Innan jag fick barn tänkte jag att jag kanske skulle ta och skriva den där boken under föräldraledigheten. Nu gick det som det gick och min föräldraledighet är snart slut och hallå, vem hinner skriva en jävla bok när du knappt ens hinner prata med dina bästa vänner i telefon för att ungen har kolik är bara vanligt skrikig kräver all uppmärksamhet sover så att du måste passa på att duscha äta själv sova ramlar  drar dig i benet äter papper lever rövare.

I alla fall så har jag någon kväll nu suttit uppe och övat lite på att skriva under temat dödssynder. Lite sådana texter kommer alltså att dyka upp här lite då och då. Heja mig!

Den där om parantesklag

Nu kommer klag. Jag hatar klag, så se hela det här inlägget som en parantes.

Klag:

jag har feber och är sjuk

Stolte mannen har feber och är sjuk

Fimpen har feber och är sjukast.

Ungar som är sjuka ska sova, det säger regeln

vår unge kryper runt med snor i hela ansiktet (vet ni hur mycket snor bäbisar har? mer än vuxna, jag torkar och torkar, men det rinner nytt på en gång) och gnäller som fan

ähhhähähähäh ä  ä låter han.

Vid frukosten i morse som tog tre år att göra för att vi alla behövde pausa och andas mitt i så spräcktes ett glas över hela bordet

det kom glas i smöret

på Fimpen

och värst: på Stolte mannen.

Ja, det var ju inte hemskast, hemskast hade ju varit på Fimpen men på Stolte mannen grävde sig glassplittret in i ansiktet och han blundade och skrek att det kommit i ögonen

så jag höll i unge som skrek 

och en man som skrek sprang in i badrummet blödandes.

Snälla, ge mig sömn.

Den där om att en hylla är byggd

Klicka på bilden för att se den i bättre storlek.

Den där om vecka trettiotvå

I förrgår träffade jag fin vän som är vacker vacker i sin gravidmage. Det fick mig att leta bland korten på min telefon. Vecka 32. Om en månad kommer jag att föda ut den där ungen genom akut kejsarsnitt, sedan följer de värsta två veckorna i mitt liv. Och därpå ett liv med Fimpen.

På bilden är jag på konferens och har gått tillbaka till mitt hotellrum redan klockan tio medan de andra festar vidare. Jag orkar inte. Vill inte. Den där sista månaden levde jag i mina gravidtajts och Stolte mannens skjortor.

Minnen, hörrni! 

Den där om huvudbry

På söndag ska jag och Stolte mannen äntligen köpa och börja bygga den där bokhyllan längs hela väggen på en sida av vårt vardagsrum. När min hjärna har slutat att låta

hahahahahahaha! 

och fundera på hur det ska gå till med en liten gosse som hemskt gärna vill vara med och hjälpa till med allt vi gör, så funderar hjärnan otroligt mycket på hur böckerna ska sorteras i den där hyllan. Jag är inte så mycket för färgkombinationer, att rött ska stå med rött och svart med svart, utan jag är mer för

om böckerna skulle gå på fest, vem skulle de vilja hänga med? 

skulle jag då köra svart med svart så skulle till exempel James Freys Tusen små bitar hänga med Claes Wahlöö och Göran Larssons Slaget vid Lund och James Pattersons Bikini. Eller vitt: Elsas mode av Sofi Fahrman skulle tvingas småprata med Iris Marion Youngs feministteoretiska Att kasta tjejkast. Det skulle ge mig huvudvärk och onödig oro för hur de skulle trivas där i hyllan. 

Så nu får chicklit hänga med dicklit. Reseböcker med reseböcker. Feministisk teori får slänga käft med gamla statsvetenskapliga stofiler som Marx, Rothstein och Machiavelli.

Den där om det värsta som kan hända

Jag står och gråter i köket. Stolte mannen håller om mig och Fimpen står vingligt mot mitt ben och låter äh äh äh!

Det här. Det värsta som kan hända.

Den där om hur det gick med det där huset

Ni minns huset? Efter att ha fått en massa varningar om stället det låg på bestämde vi oss för att inte åka och titta på det (och inte heller det här, med aladdinbadrummet). Bloggen alltså, så himla fint att folk läser och varna. Tänk om vi flyttat dit och det blivit världens sämsta grej. Tack!

Den stora anledningen till att vi inte kollar på husen är nog ändå att vi inte är redo att flytta från Stockholm ännu. Ge det ett år. Då kommer vi antagligen inte heller vara redo, men kanske gör som vi alltid gör: spontanköper något litet torp, säger hoppsan! och flyttar dit.

Den där om att gå från en pool i solen till att frosta av frysen

På Kreta är det sol varje dag. Sol i sinne sol inne det lilla barnet är glatt mamma och pappa ler ler ler och måste kisa mot solen. Några veckor tidigare har Stolte mannen träffat en kompis som också ska till Kreta. Samma vecka. Samma stad. Samma hotell. De bor i lägenheten ovanför oss och trots att det hade kunnat bli fel och påträngande så blir det väldigt fint. Det finns utrymme vi lämnar ett universum mellan varandra vissa dagar och somliga kvällar sitter vi i som i knät på varandra och fnissar över gamla historier om kungar och erövringar och rövartåg och drottningar som inte behövts räddas från några drakar.

Maten är dock förfärlig vidervärdig vedervärdig fryst calimarie fritti. Jag som drömt om smårätter deluxe, som sist vi var i Grekland blir snuvad vid näsan. Näsan är snuvad tills vi trillar över och in på ett ställe bredvid ett trasigt fällt, det ser inte mycket ut för världen, men tecknen är tydliga: de har inga frostade turistglas att ha ölen i, det finns inga bilder på maten i menyn eller på en skylt utanför, menyn är inte på svenska eller norska eller tyska eller danska och det sitter ett gäng greker vid ett bord. Maten är kanske inte gudomlig, men den är bra. Köttet ber inte om ursäkt, fisken är färsk nog att hoppa från bordet och ner i havet och det lokala vinet som smakar oliver serveras i små vattenglas.

En kväll börjar jag gråta. Stolte mannen berättar hemskhistorier om små små barn som lever på gatan i slumområden vardetnuvar. Sex månaders bäbisar mindre än Fimpen som sitter vid vägkanten och plockar upp från marken det de äter. Jag tittar på vår bäbis, vår Fimpen som sitter och plockar melonbitar med tvåfingersfattning och stoppar i stoltmun och det brister. Jävla världen. Jävla livet. Jag vill ta mitt barn och för evigt skydda det. Stoppa tillbaka honom i min livmoder eller operera en kängerupung på magen som jag kan stoppa in honom i.

Grekland är slitet. Det står övergivna hus längs gatan och affärer har bommat igen. Skyltar hänger i fönster till salu for sale. Ensamma butiksinnehavare restaurangägare hantverksförsäljare sitter på sina stolar strax innanför sina verksamheter och tittar ut på gatan. Det är ingen som besöker dem. Jag säger till Stolte mannen att det måste vara för att det inte är högsäsong men undrar om jag har rätt. Varje kväll beordrar jag min man att dricksa för fan, de har kris! och sen slänger jag lite fisk åt de små små små katterna som storögt tittar på oss från hörnen. Och skäms. Gud vad jag skäms för att vi slösar. För att vi köper en öl till och en uppblåsbar plastbåt till vår son. Jag skäms över de två blonda tjejerna i solstolen framför oss på stranden för att de bara pratar shopping. Shopping shopping shopping. När Grekland är i kris. Och jag skäms över att jag skäms. 

På stranden ligger männen och petar på sina telefoner läser pocketdeckare dricker öl. Det blir så tydligt, som om de har fått extra skärpa i Photoshop när kvinnorna inte längre än kvinnor utan mammor. Mammorna bär på sina bebisar pysslar sysslar rättar till lägger i skugga skyddar från solen. Smörjer in tar av och på badkläder lyssnar på och efter barnskrik springer med till havet. Bygger sandslott skrattar mammaskratt står ständigt på tå hämtar öl till sin man. Som slutat vara pappa för han är på semester. Jag säger till Stolte mannen

ser du?

och han nickar. Barn står bredvid solstolarna och snälla snälla pappa mannen kan du inte följa med och bada? och mannen suckar lägger ner deckarenförstunden och kastar sitt barn i vågorna. Säger sedan att nu får du går till din mamma. För han är ju på semester. Och jag skäms igen.

Den där om att det kanske smyger med sig en politisk cirkusposter också

Vi ska inte bara bygga en hylla längs en vägg i vårt vardagsrum, vi ska även köpa lite tavlor att hänga i rummet. Hittills har vi köpt fem tavlor, men sen bytt stil, så de funkar inte (kan hända att jag hänger upp någon av dem i smyg sen, någon gång). De där cirkustavlorna som jag skulle beställa för ett år sedan blev inte av och nu vägrar Stolte mannen att köpa dem. 

I alla fall. Vårt nya tema är politik. Passar oss båda bra. Vi får se om vi får upp några tavlor, men vi har i alla fall beställt den här (tack för tips, Josefine!) och ett tryck från Liv Strömquist. 

Har ni tips på andra tryck/posters så är ni välkomna att tipsa!

Den där om feminism vs mamma

Världens bästa flickvän skriver om feminist vs mamma, vilket ju givetvis inte måste vara en motsättning , såklart. Jag funderade på det där, vilken av rollerna som är viktigast för mig mammarollen eller feministrollen och kom snabbt fram till att det nog är feministrollen. Efter att ha tänkt lite till, om någon skulle lagt mig i en bänkpress satt en femhundrakilos viktstång i mina händer och sagt att de skulle släppa den om jag inte kunde svara på frågan

vad är du helst utan - Fimpen eller ditt kritiska feministiska tankesätt,

så skulle jag inte kunna vara utan Fimpen. Hur hemskt det än skulle vara att endast kunna klä Fimpen i kläder som hänger på HMs pojkavdelning, inte lära honom att kvinnor betyder lika mycket som män, att flickor visst kan spela fotboll och pojkar använda lypsyl och läppglans, att vårt samhälle idag är så jävla långt ifrån det rätta det ska vara. Eller ännu hemskare: att vara som jag är, men att leva med en man och nära vänner som tycker att det är helt okej att en man inte tar ut sina pappadagar. Eller skyller på att ekonomin blir lidande om han ska göra det (vår ekonomi blir också lidande, min man kommer ändå ta ut 50%).

Men ska vi prata om vilken roll som är viktigast för mig just nu så skulle svaret nog faktiskt bli feministrollen. Den måste genomsyra allt jag gör. Allt på jobbet, allt i hemmet, allt i det offentliga, allt i det privata. Jag kan inte lägga ner den och ta en paus. Min mammaroll behöver inte genomsyra allt det där. På jobbet kan mammarollen få vila. Det är inte relevant om jag är mamma eller inte. Bland mina vänner behöver jag inte vara mamma i våra diskussioner. Jag behöver inte tänka som en mamma i det offentliga. Men jag behöver få vara och tillåtas att vara feminist. Jag vill vara feminist på ICA. Jag vill vara feminist i kön till berg och dalbanan. Jag kräver att få genustänka även i min mammaroll.

Kan hända att allt det där ändras när Fimpen börjar på förskola och jag står där en söndagkväll med en unge som gråtande inte vill ha på sig sin Hello Kitty-tröja för att de andra killarna kommer att reta honom. Kanske då att jag måste lägga feministjenny åt sidan, inte tvinga min son att kämpa mot patriarkalet och ta fram den där mammarollen.

Den där om från en hamn till Köpenhamn till Öland

Plötsligt är det som om någon drar ut kontakten som binder oss samman. Vi är båda trötta till döds efter att Fimpen har hållit oss vakna hela natten, sur för att han inte får amma. Fimpen får inte amma för att han har börjat hantera mina bröst som om han vore en krokodil: hugga tag och sen snurra snurra. Mina bröstvårtor är definitivt inte svalor som häckar, de är som duvor som blivit runtdragna i valfri dyig sjö av krokodil.

Tröttheten är vår största fiende. Jag blir apatisk tunnelseende lättirriterad. Han blir lågmäld tunnhudad taskig. Vi tar varandra på för stort givet blir som syskon tror att kärleken övervinner allt, att vi har blodband som är knutna med hänglås när vi säkert inte ens har samma blodgrupp.

På kvällen är vi ute och äter i hamnen med mina föräldrar. Fimpen somnar i sin vagn men vaknar snart igen och jag hinner inte äta min skaldjurssoppa som kallnar i takt med ju högre Fimpens skrik hörs. Så kritiserar Stolte mannen mig och jag skriker åt honom.

Jag som aldrig skriker han som aldrig skriker vi som aldrig skriker. Någonstans där i början bestämde vi att vi var en non skrikzon och jag älskade det, precis utspottad från en relation där skrik och bråk gick före hålla hand och hångel. Jag skriker

LÅT MIG VARA! GÅ HÄRIFRÅN! Med flera utropstecken på rad. Han tittar på mig och går iväg. Den där blicken han ger mig.

Den där blicken. Den där blicken.Den där blicken.Den där blicken.Den där blicken.Den där blicken.

Vi pratar inte den kvällen. Jag försöker smyga min hand i hans och han håller den men han håller den utan känsla. Dagen efter åker vi till Köpenhamn och går på gator som efter den där dagen kommer att vara de tysta ignorerade gatorna i mina kommer du ihåg-tankar.

Han viskar på en sidogata när mina föräldrar är på toaletten att jag nu måste förtjäna hans kärlek igen. 

Och det blossar upp igen. En majeld. Känslor Gone Wild! Förtjäna hans kärlek igen? Som om han vore min chef och jag hans slav. Jag blir SÅ JÄVLA SUR och visar det genom tystnad. Så nu är vi båda tysta och tyst elaka och utesluter den andra ur gemenskapen vi har med vår son. Tar honom åt sidan säger titta en fontän! och skrattar låtsas uppsluppet som om vi var hemskt lyckliga utan varandra. 

Och vi fattar ju båda att så där kan vi inte hålla på. Någon gång måste vi nå hamn. Hamn når vi på Öland i en liten frigebod som kostar femhundra kronor natten. Jag frågar 

är du sur på mig fortfarande?

och han svarar 

ja.

Jag fortsätter 

Men fortfarande kär i mig?

Och han bekräftar 

mest av allt.

Och jag vill pussa på honom och han säger att 

du har inte förtjänat min kärlek ännu

och jag står där ensam på havet i storm och jag kan inte fatta att han lämnat mig där när jag sträckte ut min hand och allt jag hade. Jag la det på en liten barkbåt som jag sköt över havet och han dränkte den. Så jag börjar gråta fulgråt. Han har aldrig kunnat hantera min gråt så han kramar mig hårthårt som om jag verkligen menar det. Och ungefär där går vi i hamn.

Den där om den underbaraste känslan i världen

Fimpen sitter på golvet framför mig och jag dansar för honom.

Jag kan faktiskt hoppa, det kan inte du! Jag kan gå baklänges, det kan inte du! 

Han skrattar så nappen trillar ut. Plötsligt klappar han sina händer. Det är lite misslyckat: händerna träffar inte riktigt varandra utan en hand träffar insidan av armbågen och så. I flera månader har Stolte mannen och jag klappat i våra händer när han gör något bra, för att ha ett tecken där han vet att han är duktig och gör något vi gillar. När han äter upp maten. När han krupit till oss. 

Jag skriker till min man som ligger i sängen

SER DU? SEEEEER DUUUU?????

Vi klappar händerna som tokiga och han svarar oss med sitt misslyckade UNDERBARA klapp. Vi har lärt vårt barn något. Den känslan. Den känslan.

Den där om att semestra

Jaja, jag skulle inte blogga. Jag ska bara visa min frukostvy på ett sånt här kasst kort som det blir när jag lägger upp den via telefonen. Min telefon fungerar för övrigt inte här nere, så alla semesteronanibilder jag hade kunnat lägga upp på instagram blir inte av.

Den där om att precis hinna innan Fimpen vaknar

Jag är så jävla trött när Stolte mannen ler mot mig på det där sättet ni vet. Sexy time-sättet. Men relation handlar om att ge och ta så jag ger den här gången. Sexet nu för tiden: snabbt, snabbt innan Fimpen vaknar. Jag fnissar när och där vi ligger svettiga och föreslår rollspel? du är göteborgare och jag prinsessan Leia? han svarskrattar tyst!