Världens bästa flickvän skriver om feminist vs mamma, vilket ju givetvis inte måste vara en motsättning , såklart. Jag funderade på det där, vilken av rollerna som är viktigast för mig mammarollen eller feministrollen och kom snabbt fram till att det nog är feministrollen. Efter att ha tänkt lite till, om någon skulle lagt mig i en bänkpress satt en femhundrakilos viktstång i mina händer och sagt att de skulle släppa den om jag inte kunde svara på frågan
vad är du helst utan - Fimpen eller ditt kritiska feministiska tankesätt,
så skulle jag inte kunna vara utan Fimpen. Hur hemskt det än skulle vara att endast kunna klä Fimpen i kläder som hänger på HMs pojkavdelning, inte lära honom att kvinnor betyder lika mycket som män, att flickor visst kan spela fotboll och pojkar använda lypsyl och läppglans, att vårt samhälle idag är så jävla långt ifrån det rätta det ska vara. Eller ännu hemskare: att vara som jag är, men att leva med en man och nära vänner som tycker att det är helt okej att en man inte tar ut sina pappadagar. Eller skyller på att ekonomin blir lidande om han ska göra det (vår ekonomi blir också lidande, min man kommer ändå ta ut 50%).
Men ska vi prata om vilken roll som är viktigast för mig just nu så skulle svaret nog faktiskt bli feministrollen. Den måste genomsyra allt jag gör. Allt på jobbet, allt i hemmet, allt i det offentliga, allt i det privata. Jag kan inte lägga ner den och ta en paus. Min mammaroll behöver inte genomsyra allt det där. På jobbet kan mammarollen få vila. Det är inte relevant om jag är mamma eller inte. Bland mina vänner behöver jag inte vara mamma i våra diskussioner. Jag behöver inte tänka som en mamma i det offentliga. Men jag behöver få vara och tillåtas att vara feminist. Jag vill vara feminist på ICA. Jag vill vara feminist i kön till berg och dalbanan. Jag kräver att få genustänka även i min mammaroll.
Kan hända att allt det där ändras när Fimpen börjar på förskola och jag står där en söndagkväll med en unge som gråtande inte vill ha på sig sin Hello Kitty-tröja för att de andra killarna kommer att reta honom. Kanske då att jag måste lägga feministjenny åt sidan, inte tvinga min son att kämpa mot patriarkalet och ta fram den där mammarollen.
11 kommentarer:
Fast ur det perspektivet är jag också mest feminist. :D Eller vad en ska säga. Det är ju inte ett motsatsförhållande i de situationer du nämner.
Jag tänkte mer: börja dagis sent (som är bäst för ungen) eller någorlunda tidigt (som är bäst för mig, rent karriärmässigt), och helamma och amma länge (sundast och tryggast) eller ge flaska (som gör att pappan kan mata/somna) och jag kan ha ledigt.
åh, ja! jag tror jag älskar dig, så himla klokt skrivet. <3
Jenny. Du är så klok.
Jag ÄLSKADE ditt förra inlägg i all dess sorglighet. Du är så öppen. Så tydlig. Så fint.
Och jag gillar det du skriver nu. Fan vad svårt det är.
Jag tycker att jag är lika feministisk nu som förr men orkar sällan ta kampen, diskussionen, det känns extra svårt när man bor så här på riktiga landet som jag gör, jag skulle tippa att åsiktsmässigt är många tio-tjugo år efter storstäderna. Bodde vi i en storstad, på söder kanske, vore det nog galet mycket lättare på många vis, både att ha "tjej"kläder och vara mjuk och fin i sättet. Där jag bor är det mer hockey och jakt.
Men, jag försöker se det som en utmaning och hittills gör jag nog GANSKA rätt kanske även om jag inte dagligen går omkring och liksom brinner.
Oj, förlåt för lång kommentar!
Jag håller med men visst borde båda rollerna kunna vara sammanflätade?
Man måste välja sina strider, och helt klart lägga bort en del principer när man blir mamma.
T-shirt och Hello Kitty-strider tar jag inte, min tjej får klä sig som en prinsessa eftersom hon vill det, och jag vill gärna lära henne att hon har ett fritt val och friheten att skapa sitt eget liv och sin identitet. MEN det jag aldrig kompromissar med är att lära henne att alla kan göra precis samma saker, oavsett om de är pojkar eller flickor.
Det är sjukt svårt det där med balans tycker jag. Jag är inte feminist men jag är uppvuxen i ett hem där alla drog sitt strå till stacken, där ingen bara var man/kvinna/pojke/flicka, där vi var individer, där jag lekte med bilar och mina bröder med dockor, där lillebrors favoritfärg var röd, och min grön. Där pappa var den som vabbade, som tog ut föräldraledighet. Min mamma var hemma ett halvår, pappa resten, med alla barn. Men det var också ett ekonomiskt val, för mamma tjänade mest. Min man och jag har dribblat det där mellan oss. Jag vill att han ska vara ledig också. Men hur vi än vrider på det går det inte ekonomiskt. Jag har ca 5000 efter skatt, han ca 20 000kr. Han försörjer oss idag, utan hans lön skulle vi inte ens ha råd där vi bor idag, och då bor vi sunkigt, i en skitliten tvåa i en otrevlig förort. Vi åker på en weekendsemester sisådär vart tredje år, dricker inte, festar inte, går aldrig på bio osv. 95 % av hans lön idag går till vårt hem, försäkringar, mat, mediciner osv. Utan de pengarna skulle vi helt enkelt inte ha råd att bo. Det bär mig emot för jag vill att (om vi någonsin får ut ett levande barn) han ska vara pappa under det första levnadsåret också. Men sure... mirakel kan ännu ske. Jag kan vinna en miljon eller två på lotto. ;-) Då får han vara pappaledig utan problem, då får han ta hur mycket ledigt han vill faktiskt. Inte bara dela allt arbete hemma (som han gör idag), utan till och med ta över barnuppfostran. Om inte annat skulle det säkert vara hälsosamt för mig att inte behöva ta allt ansvar för eventuell barnuppfostran. Jag ser bara inte hur det blir möjligt, om inte mirakel sker.
Jenny M: Varför "är du inte feminist?"
Chatrin: Därför att jag tror mer på individens rättighet än könets rättighet, att säga att män och allt män tycker är av ondo är lika fel som att inte ge alla individer lika rätt, lika lön osv - OAVSETT kön, ålder, fysiska förutsättningar, religion, var man är född på jorden... Tillhör de som diskriminerats hela sitt liv - för utom allt utom för att jag är kvinna. Som individ är jag inte lika mycket värd bara för att jag har fel fysisk förutsättning, fel namn och född på fel ställe. Så varför skulle jag vara feminist? Står inte för det jag strävar efter mest.
Jag kan fortfarande inte köpa argumentet "vi har inte råd". Föräldrapenning är 80 % av lönen (om man nu inte tjänar över 440 000 kr per år, men då bör man väl ändå kunna ha råd att vara hemma med sin unge?)Det är samma summa man skulle få om man bli sjuk. Skulle familjen gå under om den som tjänar mest blir långvarigt sjukskriven? Bryter båda benet, får hjärtinfarkt, elak infektion, cancer. Svar nej. Det skulle man inte. Man skulle klara det ekonomiskt. Samma sak med föräldraledighet. För man skaffar väl barn för att båda föräldrarna vill ha barn? Då borde man väl vilja dela på hela ansvaret, vara hemma på dagarna, även om ekonomin blir sämre nåt år eller två.
Jag dömer ingen (försöker i alla fall), men jag fattar på allvar inte resonemanget.
Camilla: Antar att det var till mig det var riktat. Faktum är att 80 % av min mans lön inte räcker till att försörja oss. Vi lever av 100 % av hans lön, 95 % går till hushållet och övriga procent är bland annat månadskortet på bussen så han tar sig till jobbet. Min inkomst täcker endast mina egna räkningar och mediciner. Fast vissa kan säkert trolla. Hur de minskar sina utgifter med de där extra 15 procenten när dessutom utgifterna (barn kostar!) ökar, det förstår jag inte men det finns tydligen de som kan trolla med knäna.
Bra skrivet. Vad tycker du om att dela upp sig och ga pa tjejmiddagar (skrev ett inlägg om det igar)?
http://franmadridtillhimmelen.blogspot.com.es/2012/10/jag-hatar-spanska-tjejmiddagar.html
Saludos desde Madrid (Hälsningar fran Madrid),
La Madrileña (Marina)
Skicka en kommentar