Den där om ett - girighet

Kristin kröp ihop varje gång hon såg dem, och de såg henne. Hon kröp ihop och det gick att se att hon kröp ihop både psykiskt och fysiskt. Att gå mellan skåpen i skolan var som att gå på en fyrfilig motorväg. De såg det, det där krypandet och det den där svarta, mörka otäcka rädslan i hennes ögon, men i deras huvuden matade hon dem med den där rädslan. Den fick dem att känna sig levande oövervinneliga mäktiga. De drack rädslan girigt. En känsla som de sällan fick efter det. Efter de där åren. De var lejonen som väntade på att hon skulle falla. De var i toppen av näringskedjan. De stod på de högsta klipporna och såg neråt slog neråt.

Vissa veckor lämnade de henne ifred flera dagar i rad. Någon gång två veckor på raken, för att hon skulle få slicka sina sår, sträcka på sin rygg, fundera på varför de inte attackerade henne. Det blev roligare då. Det var som om deras ilska alltid blev större efter den där vilopausen, att de blev extra grymma för att hon trodde att hon skulle komma undan. Hon visste att de fanns där, hon såg dem på avstånd, hon hörde dem närma sig i korridoren.

De var femton år. Femton år. De mådde sämre än vad de skulle göra i hela sina jävla liv. De frågade sig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och de tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde sina piller och drack sin sprit och la sig ner på sängar och svalde sina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och de vaknade och kräktes och tänkte att de hade vaknat och att det, också, var okej. Hon var femton år. Femton år. Hon mådde sämre än vad hon skulle göra i hela sina jävla liv. Hon frågade sig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår.

De slog på tjejer som låg på knä och de var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att de inte hörde hemma där. De hör inte hemma här. Och de funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här deras liv och hur borde de leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och i Kristins rum låg Kristin på sin säng och knivskar sig själv och tänkte att hon inte hörde hemma där. Hon hör inte hemma här. Och hon funderade på hur man lämnade något som är ens liv och var det här hennes liv och hur borde hon leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan de funderade på det så stänkte någon annans blod på deras skor och järnrör flög och känslor svallade. Och medan de slog Kristin med ord och tankar och knutna nävar så mådde de så jävla dåligt. Och medan de slog Kristin med ord och tankar och knutna nävar så mådde hon så jävla dåligt.