Den där om tre - lättja/likgiltighet

Det har gått en vecka nu söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag. Hon hade på sig en klänning utan axelband som åkte ner hela tiden dra upp dra upp och det var så jävla irriterande. Himmelen var blå inte ett moln så långt ögat kan nå. Det är en sådan där kväll när du kan röka hundratio cigaretter för att du kan dricka femhundra glas rödvin utan att den vita klänningen får fläckar. Alla människor i världen älskar dig och du älskar alla människor i hela världen.

Rakt över baren står en man som ska bli din kanske inte för hela livet men för hela kvällen. Han har skäggväxt är längre än henne jeans och vit t-shirt brunbränd muskler som spelar vackra melodier. Hon tittar på honom och han tittar på henne och de tittar på varandra och hon ler oblygt under en lugg hon inte har.

De går hem till honom och redan innan hallen i hallen på väg in till sovrummet i sovrummet så blir kvällen nykter och de där glasen vin i kroppen är utkissade och hon ångrar sig. Hon vill inte. Men han tar det som inte är hans att ta och hon ger det till honom. Hon säger kanske inte nej men inte heller ja. Hon säger inte kanske. Hon viskar nej? Nej? Med ett frågetecken. Får jag viska nej? Och mitt i, där när hon inte säger nej och därför får skylla sig själv lite så ligger hon och tänker på vad hon ska göra i morgon och hon känner inte igen sig själv från de där historierna och hon undrar om hon blir våldtagen nu och om i så fall ska berätta det för någon.

Så går hon därifrån och även om hon viskade ett nej med ett frågetecken så gjorde hon väl motstånd? Jo, hon gjorde motstånd där i hallen och frågade om han inte hade vin men han lyssnade inte på vad hon sa han hade händerna där och överallt i klänningen som inte ville stanna uppe i hennes hår över hennes hår under hakan. Han ville ha henne på golvet sa han och hon tänkte att på golvet är smutsigt och det där vilda som kvällen hade lovat plötsligt blev för vilt.

Och dagen efter när det bara gått en dag och hennes kompis ringt med dagen efter-röst och frågat hur det gått med den där skäggige i vit t-shirt och hon osäkert berättat att hon viskat nej med ett frågetecken så ropar vännen med överdrivet många utropstecken att hon måste anmäla!!!!! Herre Gud!!!! Men stackars!!! Och hon känner att hon orkar inte. Hon vill inte. Och där, när det har gått en vecka nu söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag så vill hon inte alls längre. Hon orkar inte vara offer fundera på om hon viskade eller sa med normalröst. Hon vill gå ut. Hon vill dricka vin. Hon vill vara blå inte ett moln så långt ögat kan nå röka cigaretter och dricka vin. Hon tycker mest att händelsen är en axelryckning och kanske var det så att hon inte viskade alls.