Den där om ...while we're at it...

...- ibland undrar jag om vi gjorde rätt som skaffade barn

- ibland önskar jag att vi aldrig skaffat barn (samtidigt som jag knackar i en jävla massa trä)

- ibland är jag så trött på min unge att jag inte vill gå hem från jobbet

- ibland tycker jag att det är så jävla tråkigt att leka att jag låtsas att jag måste gå på toa. Och att han inte kan få följa med.

Och jag vet ju att många känner så här. Men det är fan ingen som pratar om det.

Den där om deltid, del två

Anonym kommenterar 

"märkligt. allt det här. inlägget. och sen den enahanda grabbiga ryggdunkningen om hur jobbigt att vara med sina barn (hade en man kommit in här och HÖHÖ:at samma kommentar hade ni förmodligen inte flinat lika gött, eller har jag fel?). man nr 1: "jag älskar mina barn SÅ mycket, men jag kan faktiskt inte tänka mig att vara med dem mer än ca. 1 timme per dag, för jag gillar mitt jobb så mycket". vad blir era hurrarop? man 2: "det här med att folk lägger sig i att min fru arbetar deltid, vad är grejen med det?"

...nä, ni är ju mycket smartare än så, ni med rätt åsikter. ni o så välgenomtänkta och ÖPPENsinnade människor som tänkt hela vägen runt. blir så jävla besviken. trodde inte typ varenda "feminist" var så nedvärderande mot f.d. "kvinnliga värden" (fu) och inskränkta - likriktning eller dö tydligen...

mitt feministjag fastnar i halsen när jag läser såna här sorgliga kommentarsfält. jag är kvinna, och älskar mitt barn så FANTASTISKT mycket ATT jag hellre umgås mer än 1-2 h per dag med honom än arbetar (trots att jag trivs med mitt arbete osv). jag är övertygad om att jag (anknytningspersoner) och stressfri tid är viktigare för mitt lilla barn än en mamma som får bekräfta sig JUST NU från sitt karriärjag... men så kan jag inte tycka. för då är jag ett offer. fy fan vart vi är idag. mina kollegors härjade ansikten i sitt 100%-s arbetande på socialkontoret och 3 barn att hämta kl 17.30 pga den nya NORM vi duktiga kvinnor har här. utstöttheten jag smäller in i som betong när jag väljer att gå ner. det ni. det är det ni som står för. det är tydligen "fint" nu för tiden då. men jag skäms. trodde inte det skulle vara ett sådant magplask i ankdammen. vår fina generation."

Hej Anonym, 

det här svaret kommer bara att stå för mig själv, inte de som valt att kommentera: nej antagligen inte. Som svar på frågan om man nr 1 skulle säga att han älskar sina barn men inte kan tänka sig att vara hemma med dem mer än en timme om dagen heller, skulle jag ha flinat lika gött då. På grund av två saker:

1.) för att det är det som är normen och

2.) jag inte ser det som om att jag inte kan tänka mig att vara med mitt barn mer än en timme om dagen. Nu vet du ju i och för sig inte mina arbetstider när jag jobbar heltid, men du frågade inte heller. Det kan ju faktiskt vara så att jag jobbar heltid och slutar klockan tre, hämtar Fimpen klockan fem över tre, vilket ger mig fem timmars umgänge med honom. 

Och jag hyllar visst "kvinnliga värden". I inlägget jag skrev pratade jag bland annat om min farmor. Men bara för att jag inte vill leva det livet hon levde eller göra de icke-val som hon fick leva med så innebär inte det att jag inte är imponerad över det hästjobb hon gjorde eller föraktar det. Däremot tror jag att hon skulle ha varit lyckligare av att de arbetsuppgifter hon gjorde i hemmet hade delats rättvisare. 

Du skriver inget om ifall din eventuella partner också går ner i arbetstid. Jag vet inte om du inte tycker att det är relevant. Men det är det som är min poäng i mitt inlägg - att alla ifrågasätter varför jag inte går ner i arbetstid men ingenting om min man. Självklarheten i att det är jag som ska göra det här. Jag som ska få den sämre pensionen. Jag som behöver jobba heltid trots att det på pappret står deltid. Stressen när jag ändå måste springa från jobbet för att hämta på förskolan för att alla andra mammor och pappor säkert redan har gjort det. 

Sen är det en kostnadsfråga också. Skulle jag tjäna bättre så skulle min man kunna gå ner i arbetstid. Och det är förjävla synd att det ska vara så. Vi pratar inte om att vi måste uppehålla någon slags lyxnivå, för det är ingen lyxnivå vi lever på nu. Kanske var det förbaskat dumt att bestämma sig för att det var i Stockholm vi ville bo, men ska vi behöva flytta från vårt hem för att en ska kunna jobba deltid? Ska vi behöva vända oss ut och in för att få det att gå ihop? Anonym, du kanske har råd att jobba deltid, vad vet jag.

Jag vill fan inte det. Jag tänker inte bli den där. Och det där med att mitt barn skulle se mig stressad - ja, det skulle han få. Om jag gick ner till deltid. Stressad, frustrerad. Och du? Jag tror att du har missat min punkt tio.

Den där om bokcirkus!

Om ni sitter hemma och bara åh, skriv mer! Varför skriver hon aldrig?!? Så kan ni alltid gå in på min och mina kompisars bokklubbs boksida bokcirkus! och läsa där. Nu senast, till exempel, skrev jag om hur kallt det är just nu.

Den där om Iguazu och Salta och BA och Mendoza och Uruguay

Jag sitter och otålighetshoppar i soffan när Stolte mannen tittar på bilder över Salta. Men vad tycker du då? Vad tror du? Vad vill du? Och han tillbakatittar på mig och säger att vi nog inte hinner med allt jag vill på de två veckor vi ska vara borta. 

För Stambyte pratar om södra Argentina. Annika pratar om Mendoza. Vi sitter där i Stambytes lägenhet och det är barn överallt och Annikas kille nämner Buenos Aires och att vi borde stanna där några dagar, passa på att festa och äta, när vi ändå ska resa barnlösa. Och när jag träffar Lisa så pratar hon om Uruguay.  Det finns så många platser i Argentina vi jag vill se. Så lite tid vi ska vara borta. Och har ni nu något måste se-plats så säg den nu, så att jag hinner addera den på listan.

Den där om tio punkter om varför jag inte kommer att jobba deltid

På jobbet i korridorerna stoppar folk mig och självklartfrågar mig om hur mycket jag kommer att gå ner i tid nu när Fimpen börjat på förskola. Jag skakar huvud och svarar nä.

Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.
Jag älskar mitt barn fantastiskt mycket.

Och jag vill inte att någon ska ifrågasätta min kärlek till honom. Att jag skulle älska honom mindre bara för att jag går ner i tid, men

anledningar till att jag inte (vill gå/) går ner i tid:

1.) Jag älskar mitt jobb.
2.) Jag älskar att jobba.
3.) Jag har redan dålig lön och jag vill inte få en svindålig pension. Nu är min förhoppning att jag och Stolte mannen kommer att leva hela våra liv ihop, men om det inte skulle vara så och jag kommer att vara pensionär ensam vill jag inte ha en svindålig pension.
4.) Min farmor var bondhustru hela sitt liv. Alltså gift med min farfar, som var bonde medan hon antagligen jobbade lika mycket som honom men inte i några offentliga papper. När de gick i pension hade hon aldrig kunnat skilja sig från honom, hon hade inte haft råd.
5.) Jag är feminist och tycker att det är förjävligt att det anses att det automatiskt är jag som ska gå ner i tid medan ingen ställer detta krav på min man.
6.) Jag vill inte tappa i lön/möjligheter/erfarenheter på mitt jobb.
7.) Vi skulle inte ha råd att bo kvar i vår lägenhet.
8.) Jag gick själv i förskola heldagar och anser mig själv vara någorlunda normal.
9.) Vi betalar förskolan för en heltid. Sen kanske inte Fimpen kommer att gå hemdagar, då vi kan lägga våra jobbtider annorlunda, utan att gå ner i tid.
10.) Min man vill eventuellt jobba deltid.

Den där om att uppdatera

Den 31 januari 2013. Det var då jag tänkte avsluta min bloggpaus för att känna hur det kändes. Men så kommenterade Boel och jag tänkte fuck it med för många utropstecken och bestämde mig för att skriva en uppdatering.

Punkt ett.) Det slår mig ned fullkraft hundrafemtio kilometer i timmen när jag kommer in i förskolelokalen. Här luktar det likadant som på neoavdelningen på SÖS. Det luktar bebis och mat och lite blöja. Fullkraft rakt i magen ansiktet över armar: ståpäls över ben och tår och lår och ansikte. Fimpen leker med ett glasögonfodral på förskolan. Han tycker om det där, att sitta själv och pysselpilla. Dag ett ensam är okej. Dag två ensam har han varit glad. Dag tre gråter han hela dagen och pedagogerna ler inte.

Punkt två.) Jag ska på kompisblinddejt. Jag funderar ut kläder (kanske svartblus eller rödtröja? Eller båda?) tänker hår och förbannar att min frisör klippte min bena fel. Skojar över Facebookchatten att vi måste göra en dagordning över allt vi ska prata om. Och det är så likt kärlek, hur det allt börjar. Det trevande. Det nervösa. 

Punkt tre.) Jag hittar ännu ett hus med pendlingsavstånd till Stockholm. Jag ringer Stolte mannen som inte svarar. Svettas i händerna och ringer mäklaren. Alla dessa hus jag spontanköper i tanken och sen blir besviken över samtidigt som jag absolut inte är redo för att flytta från Stockholm samtidigt som alla mina bästa kompisar flyttar närmare mig. Och min bror! Min bror försöker flytta närmare. Så jag brusar och bubblar i telefon sms mail Facebook att klaaaaaart vi inte flyttar! samtidigt som jag redan har sått vildrosor längs långsidan på det röda huset med vita knutar.

Ni då? Vad har ni hittat på sedan sist?

Den där om att ha bestämt sig

Efter mycket fram och tillbaka och fram igen och tillbaka ännu en gång så har jag bestämt mig. Det blir inget avslut av bloggen just nu, däremot en liten paus. Ta hand om er, fina vänner, så ses vi i framtiden. 

Den där om 2013

2012. Ett sånt jävla år. Politiskt var det ett jävla skitår. Privat var det ganska kämpigt. Jag har ingen aning om vad som hände inom musikvärlden, på klubbscenen, var det har varit tufft att gå ut, vilken restaurang som är too die for. Jag har rest en del. Inte skaffat så mycket nya vänner, men kommit närmare de jag har och tappat bort tre som var väldigt nära. Jag och Stolte mannen har nog aldrig kämpat så mycket med vår relation tidigare, men jag förväntade mig inte heller något annat. Det mesta handlade om Fimpen. 

I början av 2012 ville jag att följande skulle hända. Det som är fetstilat är det som faktiskt hände:

Duscha och klä på mig även om jag är mammaledig, inte slappa runt i svettkläder. Gå ut varje dag (med undantag vid sjukdom/snöstorm). Stressa mindre. Sova hellre än städa. Sola och inte tänka att det är säkert sol imorgon också! Sluta baka för att man nog borde, eftersom jag tycker det är svintråkigt och ingen i familjen äter kakor. Springa en mil. SPRINGA EN MIL! Resa med mitt barn och inte vara mesförälder. Laga min cykel. Skaffa Skype som fungerar. Hänga mer på stan. Ta vara på min "ledighet". Kicka arsle på jobbet när jag kommer tillbaka. Köpa snygga sommarskor. Säga till din man att du älskar honom, men inte så det blir en vardagsgrej, utan när det verkligen behövs. Göra knipövningar. Hitta ett bra brunchställe i Stockholm. Låta mina föräldrar komma och hälsa på ofta fast att det kanske ibland känns som för ofta. Älska mig själv lite mer än jag gjorde 2011.

2013, så här vill jag att du ska bli:

Börja heja på ett lag i damallsvenskan i fotboll. Gå på finalen i fotbolls-EM i sommar. Träffa Lisa. Inte byta jobb. Ta ut min examen. Springa en mil. Åka till Argentina och Edinburgh. Sluta vara sur på hur Downton Abbey slutade den här säsongen. Inte spontanköpa ett hus. Fortsätta kämpa för jämställdhet och jämlikhet. Inte automatiskt vara den som går ner i arbetstid och/eller vabbar. Inte städa om inte min man inte gör det. Umgås mer med mina vänner. Inte jobba så mycket övertid. Ha tålamod med min son. Klia min man på ryggen mer. Fixa klart/ringa hantverkaren som fixar klart badrummet. Inte ha trasiga strumpbyxor på mig. Inte enbart skriva statusuppdateringar på Facebook som handlar om mitt hat mot SD. Klippa håret oftare. Läsa mycket mer. Festa mer. Dricka mer alkohol. Sockerdetoxa. Anmäla mig till Tjejmilen. Springa Tjejmilen. Inte slarva med tandtråden. Inte snåla när vi köper julgran, så att alla barren trillar av efter en dag. Klippa page. Heter det page? Vill jag ha page? Inte klippa min lugg, utan låta den växa ut. Testa Glossybox. Inte lyssna på någon podcast av fåniga män eller kvinnor, bara för att alla andra gör det, utan lyssna på det jag faktiskt vill lyssna på.  Sluta tjata om hur grabbiga Fredrik och Filip är och bara acceptera att det finns sådana fenomen och att folk faktiskt verkar gilla dem. Fatta hur jag lägger in en ljudbok i min telefon utan att den spelas upp på random.  Fortsätta tycka att hen är ett vettigt ord (det är som ordet förälder. Du är fortfarande mamma även om du är förälder, precis som du är hon även om du också är en hen, ordet är bara till för att förenkla). Kanske till och med slå till med att ta körkort.  

Den där om ett år

Hej min älskade Fimpen,

vet du? För några dagar sedan fyllde du ett helt år, tolv månader. 365 dagar 8760 timmar. Du kan nu gå några steg, även om du inte är speciellt intresserad av det. Du har fått dina första vinterskor och vantar som trillar av hela tiden. Du klappar dina händer, gärna när du är jättetrött. Du vinkar åt folk och är inte längre särskilt blyg, om de du möter inte är män som är väldigt långa och stora. Du älskar att klättra i trappor och upp på saker, till exempel upp i soffan och upp på bord. Du är väldigt lång och når nu upp på vår spis och upp till saker som står på bordet. 

Du äter fortfarande allt du hittar på golvet men ger det till oss om vi ber dig att få det. Du kan säga mamma och pappa. Hej och katt. Du kan låta som en hund och som en katt. Du förstår ganska mycket och kommer när vi ber dig. Du förstår när du gör något du inte får och ofta sitter du och leker för sig själv och skrattar åt dina egna skämt. 

En sån resa vi har haft, min lilla älskling. Jag försöker inte vara den bästa mamman i hela världen, för det tror jag inte att du behöver och jag tror inte att jag skulle klara av att vara det heller. Jag måste få vara mig själv och vara ifrån dig lite då och då. Du ska snart börja förskolan, i januari. Vi har fått plats till dig och är så himla nervösa för att du inte ska trivas.

Tiden med dig har varit ett helvete. Tiden med dig har varit som i himmelen. Jag lovade mig själv och din far att förbli den jag var innan du kom och det tycker jag att jag har klarat av. Samtidigt som mitt liv inte har förändrats speciellt mycket har mitt liv ändrats monumentalt. Jag har ibland varit egoistisk och försökt stjäla sovmornar från din far. Jag har släpat med dig på event och på stan. Jag har svurit över dig och med dig. Förvånats över att folk inte stannat på gatan när de går förbi för att du är så fantastiskt fin. 

Somliga saker blev inte alls så som jag trodde. Som att mina föräldrar inte kan ta hand om dig för att de är för fysiskt trötta. Jag trodde att det skulle vara att bara lämna över dig och så kunde jag få sova en extra timme. Men då, de första månaderna när du hade kolik och jag gick ner så mycket i vikt för att jag var tvungen att gå och bära på dig hela tiden, då orkade inte mina föräldrar med. 

Somliga saker blev bättre än jag trodde. Som att du redan nu verkar ha humor och kan skämta på ditt bebissätt. Som att du växt in i min och din fars relation och blivit en del av den, en bit som passar in. Du delar vårt liv och skrattar åt det som vi skrattar åt. Gillar maten vi äter. 

Du får mig att vilja skaffa fler barn. Små syskon som ska följa dig som du ska leda. Som ska ta din hand och säga du, Fimpen, du är min storebror. Lika hissnande som det är att jag är din mamma är det att du kanske kan få bli storebror.  Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma.  Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om vad jag skulle vilja berätta

Det är väldigt ensamt utan er. Det känns som om vi har gjort slut och bestämt att vi inte ska höras på ett tag, alternativt aldrig mer. Hur avslutas en relation som gillats?

Det finns så mycket jag vill berätta för er. Om vår julgran och gubben som sålde den. Om att en av mina bästa vänner är gravid och en annan nyförlovad och att det gör mig så himla glad. Om att vi fått förskoleplats men att den ligger så himla långt bort och har 131 barn som går där redan. Om att en av mina kunder på jobbet en dag bröt ihop fullständigt och grät framför mig medan jag klappade henne på axeln och fick tvinga mig själv att själv inte börja gråta. Om en annan kund som ingen tagit tag i någonsin trots att han i nian hade 75% frånvaro och att jag nu kopplat in psykolog som tror att han har Aspergers syndrom och att det skrämmer mig lite för jag tycker att vissa av hans personlighetsdrag stämmer överens med mina.

Jag vill berätta om när jag hörde om den där skolskjutningen ni vet. Om att en av lärarna, en ung, gömde alla sina barn i garderober och sen gick för att möta killen som sköt. Att jag började panikgråta när jag läste det och att det kändes som om jag i mitt huvud tog över hennes tankar. Vad hon tänkte. Dödsångesten. Hon måste ha vetat att hon skulle dö. Att gömma små barn för att sedan gå och skydda dem genom att dö själv.

Jag vill berätta om min höst där jag har hoppat in i jobbet utan att andas och ibland kommer upp till ytan och mår så jävla dåligt över det jag ser dagligen att jag inte vet hur jag ska klara av det och samtidigt som jag tänker det så tar jag ett djupt andetag och dyker ner igen. Om kvällar när jag kommer hem till min lilla familj och de blir mitt allt och jag får lukta i pojknackar och blir smekt av manshänder. Dragen i håret av barnhänder. Klappad i nacken av en trött Stolte mannenshand som sträckt sig från andra sidan soffan.

Jag skulle vilja säga att jag känner mig fånig som klagade på få kommentarer och sen fick enorm respons. Om hur ni rör berör förför mig. Hur jag inte vet hur jag skulle klara mig utan er. Det känns som om det gått tre veckor. Det har gått fem dagar.

Om det skulle jag vilja berätta. 

Den där om att sluta på topp

När jag började skriva den här bloggen var jag mitt i ett förhållandehaveri som fortfarande är något av det svåraste jag har gått genom. Vi hade rott vår jolle rakt ut i ett ishav och sen tappat bort oss själva kanske mer än varandra. Jag visste inte vem jag var, vad jag var och var jag skulle. Jag hade växt ihop med den här personen så mycket att jag inte visste var jag började och slutade. Jag visste inte var mitt jag var. Det var han som tyckte att jag skulle starta en blogg eftersom jag ändå alltid skrev, så det gjorde jag. 

Efter det där ishavet höll jag på att drunkna. Samtidigt som jag kämpade mig genom det där ishavet så flyttade jag till Stockholm. Jag satt i ett fönster och tittade ut undrade vem jag var och den där människan som var mitt andra jag träffade en annan och flyttade ihop med henne på dagen när vi skulle ha varit ihop i fyra år. Jag flydde till Mexiko och gifte mig med en annan. Provade alla droger jag kunde komma över. Gjorde allt det som alla varnade mig för att inte göra.

Jag flyttade tillbaka till Studentstaden dammsög upp min vigselring och låg runt som aldrig förr. Festade  och sprang flera mil i veckan. Första dagen i skolan kom en av mina klasskompisar in i klassrummet och ni vet ett sånt där flygplan som ibland flyger omkring på himmelen med en textremsa med reklam efter sig? I mitt huvud fanns det bara plats för det där flygplanet och på den där textremsan stod det att det här var killen som jag skulle leva med resten av mitt liv.

Så jag började jaga den här killen men fortsatte med att ligga runt med andra. Flyttade till Stockholm och det samma gjorde den där killen som då kallades klassragget men som skulle få namnet Stolte mannen. Vi flyttade upp och blev ihop och flyttade ihop och bråkade och blev sams och vi var en jävla motorväg tillsammans. Vi var blommorna vid sidan av motorvägen. Vi var världen. 

Han friade och jag svarade aldrig ja med munnen men jag svarade ja med resten av hela mitt jag. Vi gifte oss och vi drog på smekmånad. Vi köpte lägenhet och gjorde ett barn. Fimpen kom med buller och bång och nästan allt handlade om Fimpen och bara Fimpen. Jag är så himla kär i min familj.

Somliga säger att det är på topp som det ska slutas. Jag säger att jag är på min topp nu. I flera veckor har det grott i mig, att det här kanske är slutet på bloggresan. Bloggkommentarerna har sinat. Och jag vet att ni läser, för det ser jag på statistiken, men jag antar att det här med att kommentera har förändrats och att internet snart kommer att räknas som gammelmedia. Men jag behöver det, jag går igång på det. Bland de kommentarer jag får har de taskiga börjat öka. Trollen kryper fram ur skogen. När var femte kommentar handlar om att jag blir oavsiktiligt eller avsiktiligt missförstådd, att jag gör fel, är fel då blir det inte kul längre. Jag kanske behöver det, vad vet jag, jag kanske är fel och gör fel, det kanske är därför. Men det känns inte så i mig. Jag kanske bara borde stänga av kommentarsfunktionen så få de som verkligen vill något maila mig.

Detta plus att mitt nuvarande jobb är extremt krävande psykiskt, så krävande att min arbetsgrupp regelbundet går på gemensam terapi för att få gråta av oss samt att jag nu har en familj att ta hand om gör att tankarna har börjat dyka upp. Är det värt det?

Plus att all den energi jag lägger här kanske borde läggas på att skriva en bok?

Men vem skulle jag vara utan bloggen? Skulle det innebära att jag skulle sluta läsa bloggar också? I förrgår var jag helt säker på att jag skulle sluta. Igår hade jag hundra blogginlägg i huvudet och visste inte var jag skulle göra av dem om jag inte skrev dem. Så det är där jag är idag. Jag är tillbaka på det där ishavet, den här gången med min blogg och jag vet inte längre vad jag vill. Eller jag vet vad jag vill, men jag vet inte om det är värt det. Och det är så märkligt allt det här för under hela den här resan, under de här sju åren, så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att blogga tills jag dör. 

Den där om gråt på telefonsvararen

Jag har ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvaren gråter han.

Jag har varit borta ganska mycket från min man och mitt barn på sista tiden. Det har varit kompisdejt och träning och tjänsteresa till Umeå. Det har varit julbord med jobbet och jobba över på jobbet och jobba åtta till fem på jobbet och konferens med jobbet. Så när jag åker över till Storbritannien på semester blir det för mycket. Stolte mannen sätter sig på tvären och hasplar med tre årsstämma att jag vill med! Och jag förstår honom för mitt behov av att komma hemifrån är stillat jämfört med när jag var föräldraledig, men han. Han är hemma tjugofyrasju.

Så han hastbeställer en flygbiljett till sin bror i London och åker med en tredje bror och de sitter i guldloungen på Arlanda och flottar sig innan de drar vidare. 

Så har jag ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvararen gråter han. Jag ringer upp och sätter på högtalartelefonen så att han kan höra Fimpen som dadada:ar i bakgrunden och han börjar gråta igen. Han saknar oss förfärligt, säger han. Jag svarar att äh, ha kul nu, du är ju bara bakis. Eller fortfarande full. Och han vet ju också att det är så. Att hans kombinerade bakfylla/fylla och pappakänslor svämmade över. Han säger att han aldrig ska åka från oss igen och jag säger okej och tänker på att om ett år, ungefär, då ska vi åka från Fimpen på vår långa drömresa. Och jag undrar hur vi ska klara av det. 

Hög på julklappar

Är det bara jag som får en extrem jävla kick av att handla julklappar? Jag sitter och fånler och klickar på nätet och köper för dyra saker, men skiter i det för hallå! kombinationen spendera pengar + göra någon glad = finns inget bättre.

 

Detta satt jag precis och fånlog åt att jag köpte åt min karl. Älskar att köpa julklappar åt honom, antagligen mer än jag tycker om att köpa presenter till någon annan.

Den där om att vi ägnat halva dagen med att ta julkortsbilder

Den där om elva månader

Hej Fimpen,

Snart är du ett år, fast inte ännu för du har precis fyllt elva månader och tagit dina första steg (som du passade på att ta när jag var på resa och därför inte fick se). Du verkar dock inte speciellt intresserad av att gå, så jag vet inte om du kommer att göra det något mer.

Du sover hela nätter, från ungefär sju – åtta till fem. Det där vi bestämde, att du skulle sova lite längre än så, det har du inte riktigt följt. Du vaknar till någon gång på natten och sätter dig upp och tittar svinsurt på mig från din spjälsäng. Jag snubblar då bort, hämtar över dig till vår säng och så sover vi vidare. Ska jag vara ärlig så minns jag vissa gånger inte att jag hämtat dig.

Du är oftast glad. Du har inget ha-begär. Tar vi någon sak ifrån dig så bryr du dig inte. Ofta vill du bli buren och blir du inte det kan du få ett litet utbrott. Du har börjat få sådana där treårsutbrott när du slänger dig raklång på magen på golvet och tjurar. Det är jättesött och då skrattar jag åt dig. Ibland ramlar du till och ligger raklång på rygg istället. Som en liten skalbagge. Det är också kul, för du kan ju vända på dig, men det verkar som om du glömmer bort det i de här ögonblicken.

Du börjar bli lite mindre blyg nu. Folk kan titta på dig utan att du börjar gråta. Det känns så himla skönt och på lördag så ska du få träffa min kompis Jennies tvillingsöner. Det var längesedan du träffade ett barn nu, du har mest hängt med din far samt en katt och en hund som är din farmor och farfars och som du älskar djupt.

Du är världens världens finaste. Du har snelugg och allvarliga ögon. Du har utåtnavel och är jättelång (når upp till tredje hyllan redan). Du är tio centimeter längre än din morbror var när han var ett år och du väger tre kilo mindre än han gjorde. Du har bara två tänder och när du ler och andas in samtidigt så ser du ut som ett troll. Du härmar det vi gör och när du var hemma hos din farfar för en vecka sedan såg du honom lyfta in ved i den öppna spisen. Du hämtade då ett vedträ och la framför spisen, som du sett att han gjort. Du pratar inte än, vad vi vet men när jag var borta så hade du varit ledsen och ropat mamamamamama. Vi vet inte om du vet att jag är mamamamamama, men det är lite fint att låtsas det.

Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma. Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om att lämna och komma tillbaka

De hoppar av tunnelbanan jag står på. Min resväska står vid mina fötter och mina händer jagar varandra framför min mage. Jag börjar gråta och händerna slutar att jaga varandra och torkar istället bort tårar från min kind. Min son har petat mig i näsan precis och nu står de utanför en tunnelbanedörr som stängs. Jag tänker aldrig mer ska jag lämna er igen.

Jag fnittrar med några av mina bästa kompisar och säger det här måste vi göra om och har redan glömt bort att jag aldrig mer ska lämna min familj.

Planet landar försenat i ett snöstormigt Sverige. Jag sätter mig i en buss som aldrig kommer fram. Byter till en taxi som aldrig kommer fram. Klockan är runt fyra på morgonen när jag smyger in i trötta sovandetag. Klappar min lilla kärlek över kinden och lägger mig som en sån där äcklig amerikansk hamburgerost på min stora kärlek.

Den där om Cambridge

Vi kommer fram med tåget och trillar in i Inte skyldigs kramkalas. Hon verkar så världsvan så äh, jag brukar ta taxi så kolla till höger där är Kings Collage. Som om hon bott här alltid för evigt. Fast samtidigt samma samma som alltid samma samma som när hon lämnade. Eller inte lämnade, som när hon flyttade. 

Det blir så tydligt när jag och Egon är där och hälsar på, att den här kärleksrelationen är äkta och på riktigt. Vi älskar varandra. Jag ligger med huvudet mot väggen och med Inte Skyldig bakom mig och vi vi snubbelskrattar och tvåsover i hennes hunratjugisäng samtidigt som Egon sover i salongen och vi Facebookchattar mellan rummen för att vi inte orkar resa på oss eller ropa. 

Cambridge är svinkallt. Minus två en dag som känns som minus tolv med vind från sidan. Vi går och huttrar och svär och värmer oss i varannan butik och tittar på böcker i all oändlighet och på massor av fina hus byggnader skolor universitet gågator trånga gränder. Det är fint. Så fantastiskt fint. Vill bo här-fint. Och vi bestämmer på stående fot att vi måste få komma tillbaka. Cambridge. En sån stad som du vill ta med din familj och visa. Samtidigt som du vill hålla den hemlig och inte låta någon annan få ta del av för att det ska få vara en egen liten pärlhemlighet. 

Den där om att ta det privata med sig till jobbet

Vad jag precis gjort? Stått i lunchrummet och avbokat min tid för spiralinsättning med ett tjugotal kollegor omkring mig. Jajemen.

 

Kan tillägga att innan jag svarade i telefonen sprang runt i korridoren med ett jagat intryck i ansiktet och letade efter ett tomt rum att prata i.

Den där om att träffa lika

Min blick skuttar över rummet. Vi sitter i ett konferensrum på ett hotell och alla har fällt upp sina bärbara datorer och alla har haft problem med att få det trådlösa nätet att fungera. Jag söker av rummet med totalt okända människor. Jag gör nästan alltid det när jag kommer till ett ställe där jag inte känner någon. På gravidyogan. I vår bvc-grupp. På nya jobb. Fester. Jag letar upp den jag tror är mest lik mig. Jag tror att jag gör det för att känna mig trygg för att veta att det finns någon mer som jag. Ibland hittar jag inte någon och det brukar göra mig ganska så nervös.

Den här gången hittar jag honom vid bordet bredvid. Han har en prickig tröja glasögon blont krullafro. Jeans Converse en gigantisk kameraväska något frånvarande i blicken. På fikarasten äter han svinmånga chokladbollar som vi får gratis och han röker Marlboro Light som inte får heta light längre. Han pratar med hög skånsk dialekt och är en know it all. 

På flygplanet hem börjar vi prata. Vi hamnar bredvid varandra och han ser att jag krampaktigt knyter handen runt flygplanets armstöd. Han frågar om jag är flygrädd och jag nickar att ja, fast bara vid start.För att få mig att slappna av berättar han en historia om när han blev skitfull i Brasilien och jag skrattar skithögt och fritt. Sen pratar vi i mun på varandra hela vägen till Stockholm där han ska byta flyg. Han följer mig in i flygplansterminalen och jag hämtar min väska på rullbandet. Han följer mig mot utgången och vi pratarpratarpratar och det visar sig att vi har så mycket gemensamt att en lista på det skulle få en femårings julklappsönskelista till tomten att blekna. 

Vi har båda bott utomlands i ungefär samma länder. Rest i samma konstiga länder. Pluggat ungefär samtidigt på samma universitet. Samma ämne. Vi har båda barn i ungefär samma ålder och vi var föräldralediga samtidigt. Vi har samma åsikter om tjänsteresan vi precis var på och vad vi tycker om organisationen vi jobbar för samt vad vi vill ha ut av det. Jag frågar har du funderat på att söka den där tjänsten och han nickar att ja, det har jag redan gjort. Vi skrattar och han skryter på ett sätt som jag själv också gör. Berättar genomskinliga halvsanningar och lägger på drar ifrån.

Jag frågar ditt andra flyg? Skulle du inte med ett flyg? och han ser förvirrad ut. Jo... det hade jag glömt. Så vi säger hej då och jag går mot min taxi.

I taxin funderar jag. Om jag inte hade haft Stolte mannen och Fimpen, hade jag velat ligga då? För nu är det nej, det är ju som att ligga med Stolte mannen, de här två är så himla lika. Skulle jag konferensligga så skulle jag välja någon så långt från Stolte mannen jag skulle komma. En liten mörkhårig tjej. En älv-typ. En sån jag låg med när jag var singel. Men nu ska jag inte ligga för jag är fasligt kär i min man och får ligga med honom.

Och sen tänker jag att det var synd att han inte var tjej så att vår vänskap hade kunnat vara okej. Då hade jag kunnat ta hens internchatt-adress. För det är så sällan jag träffar folk som är så lika mig. Men nu var det en kille. Och killar och tjejer får inte bli vänner på det här sättet.

Den där om att nio rum känns lagom

När jag såg det här huset kände jag ett plötsligt sug för att flytta till Nyköping. Bara det att det finns ett rum för herrn, ett för frun, ett för pojkarna, flickorna, jungfrun och pigan gör att det är värt futtiga ~3,5 miljoner.