Den där om att resa

Jag önskar att jag hade kunnat resa i tiden. Hade jag kunnat resa i tiden hade jag åkt tillbaka till majjenny tvåtusensex för att hålla henne ihanden och krama henne och säga att decemberjenny tvåtusensex kommer må mycket bättre. Saker kommer inte att fixa sig och saker kommer fortfarande göra ont, men det kommer att bli bättre. Mycket bättre.

För när jag går tillbaka och läser

"Jag ligger sömnlös och håglös och utan allt jag känner att jag behöver. Och hjärnan skapar spöken som inte finns, som finns, som inte finns och det börjar ljusna, ser ni att det börjar ljusna? Nej, för det mörknade aldrig. Och det har varit mörkt så länge nu."

Så gör det förbannat ont. Herre Gud, ingen överdriver mer än vad jag gör, men det var verkligen så där mörkt. Så mörkt.

När jag kommer hem från allt det här underbara, som räddade mig mer än vad jag trodde det skulle göra, så antar jag att jag har en annan resa framför mig. Och jag antar att den resan kommer vara den jobbigaste jag gjort.