Den där om att vara i New York

Jag försöker inte ens att kämpa emot. För när jag ser honom där på flygplatsen, väntande och stående, sådär oberörd som bara han kan se ut att vara, kan jag inte sluta le. Och jag ser honom före han ser mig, och en av de underbaraste känslorna på den här resan var att se honom se mig, för han får syn på mig och mitt leende och hela oberörda han skiner upp och börjar skratta och jisses, jag blir nervös de där sista tjugi metrarna och senare, på kvällen, när vi har druckit för många öl med hans kompisar, ligger vi under täcket och det är svårt att få luft, men han tar min hand och säger att han saknat mig och att han är glad att han har träffat mig även om jag ska lämna honom.

Och han förvånar mig. Jag drar med honom till Museo de Arte Moderno, även om han protesterar, men där pekar han ut tavlor och berättar om dem och en av tavlorna, en av de jag gillar och kan se vad den föreställer, har en av hans släktingar målat.

Han pussar mig i nacken och frågar vad det är jag nu skriver, säger att det finns tre saker jag alltid gör, var jag än är: skriver, är söt och förvirrad. Och jag ler åt honom och svarar att jag skriver om honom och han ber mig att läsa, men jag vägrar och skriver istället en saga åt honom, som jag lägger under hans kudde.

Och jisses, vi är så barnsliga och så vuxna och sockersöta att man bara vill spy, men vi har så lite tid kvar och skulle han fråga så skulle jag gifta mig med honom.

Igen.

Men jag måste lämna honom. Jag lämnar honom och säger att vi ses i mars, måste ses i mars och jag känner alltid såhär, alltid såhär himlastormande den första tiden. Försöker jag intala mig. Jag sitter på flygplatsen och läser vad jag skrev i min dagbok sist jag satt på den här flygplatsen och det står att

"Jag vaknar av väckarklockan sådär tidigt, när himlen fortfarande är fascinerande nyvaken, sådär tidigt att folk verkligen lägger märke till henne och hon sträcker ut sig i oändlighet. Innan folk hunnit börja stressa till jobb.

The yeah yeah yeahs sällskapar mig tillsammans med The Frays hela vägen till Grönland. Mannen som sitter längst ut mot gången överraskar både mig och min svenske granne när han helt plötsligt kommenterar svenskens filosofibok på svenska, efter att ha pratat amerikanska med oss i flera timmar.

Tröttheten har brottat ner mig när vi lyfter från New York. Jag orkar inte ens trycka ner naglarna i händerna, utan somnar redan innan vi lyfter.

J anklagar mig för att vara vemodig. Jag är ledsen, men jag har blivit en Coldplaylåt. Jag har blivit för gammal för borttappade pass, försenade flyg, ensamheten, oändligheten. Efter den här resan stannar jag. Då kommer jag stå still."

Och sen är jag där. Och han, den andre mannen i mitt liv, min bror, står och väntar på mig med en unkelele i handen. Såklart. Och han får mig att skratta igen.