19 december 2006

Den där om saknad

Helt plotsligt borjar jag sakna och leta efter honom. Efter M. Efter snart ett ar behovs han vid min sida.

Jag befinner mig cirka tjugo meter under havsytan och far syn pa en sa kallad Nurse shark och stracker mig efter hans hand (M:s, inte hajens), for att visa honom, men handen finns inte dar. Det slar mig med full kraft och jag tanker att jag aldrig mer kommer att dyka med honom. Och inte fira den har julen med honom heller. Forra julen var den forsta, och jag ringde till honom med bultande hjarta och bultande kanslor, for vi hade inte pratat med varandra i telefon pa fyra manader och det skulle bli en overraskning.

Men han svarade inte.

Och nar jag ar dar nere, under vattenytan, kommer jag pa mig sjalv med vad jag gor och jag tror inte att vattnet var det enda som rann pa mitt ansikte nar jag kom upp.

For har, pa on, har jag borjat dromma om honom. Den har resan liknar sa mycket den som vi gjorde till Ostafrika, och jag vander mig om flera ganger varje dag och ska beratta nagot for honom.

Men han ar inte dar.

Och han var en av de forsta jag ringde nar jag fatt reda pa att jag kommit in pa universitetet har och han blev sa glad och ville boka biljett for att komma och halsa pa mig genastgenast, men sen hann verkligheten ifatt oss och verkligheten holl en ny flickvan i handen, och jisses, folk kan faktiskt inte aka och halsa pa exflickvanner, nar verkligheten haller en ny flickvan i handen.

Och jag drommer att han ska gifta sig med min kusin och jag star vid sidan av och undrar vad som hander och min mamma skriker at honom att han aldrig ville gifta sig med hennes dotter, varfor med min kusin? Och jag vaknar och fnyser till och berattar for min sangkamrat, min standige riddare om drommen och han fnyser och sager att jag ju gift mig nu, med en annan, somna om och lat honom sova vidare.

Men jag kan inte.

Och nej, det ar inte pa det viset. Det ar inte pa jagalskarhonomsamycket-sattet. Det ar mer sadar jaggjordeettforbannatmisstagjagsaknarminbastekompis-sattet. For hur mycket jag an alskade/alskar honom sa var vi inte menade. Sadar. For herre Gud, vad han irriterade sig pa mig pa var sista resa till Kroatien. Och jisses, vad vi var invanda och utnotta och fan for honom, for att han ibland valde sina kompisar fore mig och inte gav mig ratt presenter och litade for mycket pa att jag var trogen.

Och fan, vad jag alskade/alskar honom.

10 kommentarer:

trasselfia sa...

åh, jag tror att jag vet.

punaniii sa...

ock fan, vad jag älskar dina texter.

egoegon sa...

fifan. men bra skrivet, om det nu skulle vara ngn tröst.

Å sa...

Aj, det gör ont. Men precis så är det.

Erika sa...

Att luften går ur en under ytan känns bajs.

Eländet till trots tänker jag skicka en julkram, för den kanske behövs någon gång och då kan du ju alltid plocka fram den.

Ta hand om dig.

Christina sa...

om det är någon tröst vet jag hur det är.

Lisa sa...

du vet när vi åkte bil så var det också sådär.

här hemma kommer magsåren i takt med tentastressen, julklappsköpen, växthuseffekten... det ser härligt ut där du är.

Stora kramar!
Lisa

K sa...

Kram!

johannes sa...

saknaden är den värsta. att man alltid kommer på sej själv. för hur många än kysser, för hur många än man håller i handen kommer det alltid vara en person som man saknar. en person som är borta för alltid ur ens liv, en person som inte längre saknar just en själv utan bara den där nya som finns i bilden. den där nya som hon knullar runt med, den där nya som nu har blivit pappa. jag hatar henne så mycket men jag älskar henne ännu mer men mest av allt så saknar jag henne. saknar det förlutna. när allt var bäst. fy fan för saknanden ibland.

Bruno Gabinus sa...

Oh fan för att det blev som det blev, fan för att vi inte var ämnade för varandra. Fan för det! Hoppas du hade en fin jul och har ett fint nytt härligt år. År 2007 ska bli det bästa någonsin! Eller hur!
Kram.