Den där om åldern

Jag har fan blivit otåligare med åldern. Man skulle kunna tro att jag skulle varva ner på ålderns höst, sitta och titta ut över havet och fundera, lite så där fint, som de gör på film, men icke. Jag kan inte se en biofilm. Det kryper och suckar och vrålar i kroppen, till skillnad mot när jag var femton och gick på bio hela tiden. Då var jag lugn, med en liten parantes om att jag kanske bara var lat.

Varför? Har det att göra med tiden? Tiden går så snabbt nu att det kanske är det som gör att jag blir rastlös fortare. Jag har till och med blivit rastlös av hångel. Eller så blir jag inte rastlös snabbare, det är kanske så att tiden går så snabbt att det känns som om jag blir rastlös snabbare. Och det där hånglet kan inte ha varit särskilt bra, även om han var förbannat snygg.

Och saker får liksom mindre betydelse. Det är lite läskigt. Det är ruiner och pyramider och apor och Frida Kahlo och på andra sidan jorden och döda människor och leva på kanten och testa för mycket droger och kärleksförklaringar och box i magen och det känns som om det enda som upprör och vidrör och slår mig är när jag kör i hundraåttio kilometer i timmen i hans bil.

Förvirrad. Har jag alltid varit. Och klumpig. Fast det börjar bli värre. Folk klagar på att jag inte lägger märke till saker och lever lite inne i mig själv. Jag glömmer frusna kycklingar på gymmet och måste fråga efter dem i receptionen. Jag slarvar bort mig själv och går vilse förbannat ofta. Jag glömmer folks namn och tider. Och på flygplatsen, i Mexico City, låser jag in mig själv på toaletten, så att en städtant måste klättra över från toaletten bredvid och låsa ut mig.

Och han, min icke-man, suckar över mig och förstår inte hur jag kan vara normalbegåvad och kvick samtidigt som jag tappar ut alla mina saker ur väskan mitt på vägen och ramlar över en hund och slår mig på knät.

Jag vet inte. Jag skyller på åldern.