Jag tror inte riktigt jag vet vad jag gett mig in på. Jag håller på att skriva ut hela bloggen, alla månaderna, alla 1949 kommentarer jag fått, allt, allt. Det här kommer ta evigheter.
När jag blev halvtvingad av M att starta skriva det här i oktober 2005 hade jag ingen aning om hur... stort det skulle bli för mig. Hur stor del det här faktiskt tagit. Hur jag upptäckte skrivandet igen. Och egentligen var det meningen att den skulle avslutas i oktober 2006, men det gick ju inte, då var jag i Mexiko. Så jag sköt på det. På min födelsedag. Eller i alla fall den första mars, tänkte jag, då det är ett år sedan jag och M gjorde slut på riktigtriktigt, enligt mig. För den här bloggen är egentligen skapt ur min saknad och kärlek till M. Även om det har kommit en väldig massa pojkar och män (och kvinnor) efter M så är det alltid M.
Men det går nog fan inte. Och varför skulle jag? Den här bloggen har blivit en del av mig. Och den kommer antagligen fortfarande finnas när jag är nittisju och sitter på min veranda och visslar efter pojkar och män (och kvinnor).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Och jag kommer fortfarande läsa den, via någon slags pryl, när jag sitter där skrynklig och illaluktande på parkbänken och glor på tonåringarna i korta kjolar.
du har just fått mig att blogga igen, trots att jag trodde mig ha funnit mitt avslutningstillfälle. Men som du skriver, sådana tillfällen styr man inte över själv.
never stop. !
Har läst länge här men aldrig kommenterat. Kanske äntligen dags att säga hur mycket jag verkligen uppskattar din blogg! Du har ett så underbart sätt att skriva. Du har säkert fått höra det tusen gånger men du borde verkligen, verkligen, verkligen skriva en bok!! Och ja just det -aldrig nånsin sluta blogga. :) Kram
Hoppas du har en bra skrivare till hands! Och jag skulle bli helt ledsen om du slutade, den saken ar saker...
jag har inte följt din blogg så länge, men det verkar inte som att så många av dina inlägg handlar om gammal kärlek längre. alltså finns det ingen anledning att sluta blogga! någonsin, för någon. hur bra/dålig/uppmärksammad/ouppmärksammad man än må vara, ventilering är nyttigt.
att sluta blogga är ungefär lika motiverat som att sluta läsa böcker. oavsett anledning till varför man börjat skriva, så det väl egentligen ingen anledning att sluta, någonsin.
så skriv tills du är nittiosju, så ska jag försöka hänga med så länge som möjligt.
och nej. jag har inte hört dunger på svenska, but i'll get on it!
Söta rara underbara Jenny får aldrig någonsin sluta blogga! Jag behöver den nu mer än någonsin då jag igår såg min pojkvän sedan sex år tillbaks hångla med en annan tjej. Detta hände en vecka efter att jag bad honom att flytta (på min födelsedag dessutom). Du ger mig hopp om att livet kan bli bra igen.
du får aldrig sluta! jag kommer få abstinens. och det vill du inte.
Myntpojken: Inga rymdprylar för dig i framtiden alltså? Jag tänker sitta på Mars. Eller om det är Venus?
E: just det! Sluta inte!
Anna: Kul och välkommen till kommentatorsbordet, nu när du är här är det bara att fortsätta. Och bok blir det nog aldrig, är för rädd och feg för det.
Kaia: Använder skolan. Man ska väl ha den till något.
Storey: Jag hoppas att jag aldrig slutar att läsa. I helgen har jag haft läsfest (eftersom alla är bortresta, eller skulle göra annat, så jag har lästlästläst. Tre böcker. Dunger sjunger (på svenska) Edith Södergrans dikter. Brabra, enligt mig: http://www.rhapsody.com/nicolaidunger/nicolaidungersjungeredithsodergran
Anonym2: Åh, jisses. Det gör sådär jätteont i mig nu. Det finns ett bra liv efter. Ett jättebra liv. Jag lovar.
Ego: Amen jag fortsätter ju. Och skulle jag någonsin fundera på att sluta så ska jag tänka på dig.
du får inte sluta blogga! FÖrutom de jag känner på riktigt, är den här bloggen den absolut bästa.
Annaluna: Slutar inte. Och du gör mig generad (om jag hade kunnat bli generad, blir inte det så ofta, precis).
Skicka en kommentar