19 januari 2007

Den där om korten

Han sa redan innan jag gick dit att han inte ville veta, inte alls ville veta vad hon sagt, som om han kunde förhindra det hon sagt då. Som om han visste vad hon skulle säga.

Själv visste jag inte vad jag skulle tro eller tänka eller ställa mig in på, vilken frekvens, vilken kanal, uppvuxen med en mamma som inte tror på något och med en pappa som tror på allt.

Hon la korten på bordet genom att lägga korten på bordet och sa med en gång att jag inte skulle gilla det hon skulle säga. Hon sa att jag och M inte skulle ha ett och mellan oss mycket längre, att vi inte skulle hålla ihop särskilt mycket längre, att det inte fanns en chans i livet att vi skulle hålla ihop här i livet.

Och jag skakade på huvudet och sa att det var ju vi, det var ju jag och M! För alltid och för evigt och lyckliga slut och solnedgångar och regnbågar och kattmorrhår, men hon sa att korten sa något helt annat och de sa även att jag inte kunde få barn.

Jag kom hem och han ville ingenting veta, fortfarande och jag gick där och tittade på honom och alla mina sagor om små lockar på små huvuden som log små leenden mot mig och M kändes ömsom nära ömsom långt bort. Och dagarna gick och veckorna gick och jo, månaderna gick de med.

Och sen slutade och:et att finnas mellan M och mig. Och nu undrar jag lite hur det kommer bli med de där barnen, så jag har bestämt mig för att gå tillbaka. Tillbaka till hon den där med korten.

5 kommentarer:

sara sa...

fast nånstans tror jag att det där funkar som all annan tro. om man tror att det stämmer, så gör det det.

du kanske kan få barn fastän en kvinna spått i kort att det inte skulle gå. men bara om du inte tror på henne.

Jenny sa...

Håller med till 110 procent.

Shirika sa...

Ammen gå inte till "såna där"! Självuppfyllande profetior som som sagt är helt beroende av din medvetna eller omedvetna tro, din oro, och som kan få dig att förstöra för dig själv. Huttrar... Scary.

Christina sa...

men lilla baby, vet du hur det gick? jag slår ett slag för vårdcentralen också. där får du säkert veta, om det är det du vill.

Jenny sa...

Shirika: Mjo, jag vet, men... jag är nog för nyfiken för att låta bli.

Christina: Nix, har inte varit än, vet inte om jag vill veta, även om jag borde gå. Och jag vet inte om jag är så särskilt orolig heller.