Den där om ostmackor

Jag tror inte riktigt att jag insåg hur mycket hon älskade mig. Inte förrän den där försommardagen, då jag tog studenten och hon log mot mig, stod och skrapade med skon i gruset och räckte fram ett litet egenhändigt inslaget paket. Det var blått, i sånt där lysande papper och hade snören som var skrapasaxlockiga. Kanterna på paketet var invikta, så att kanten skulle bli rak och ett litet kort satt fast i snöret. ”Grattis till studenten, Jenny!”. Jag tackade, kramade, vände mig om mot nästa ge-mig-present-person. För fy fan vad jag är bra!

Jag öppnade presenten dagen efter, när jag var och hälsade på dem. Jag satt på hans säng och han satt bredvid. Inuti låg en liten ask och däri låg en berlock. Han bad att få se på den och la den i handen, vände på den och sa ”oj”. Ett sånt där, litet, förvånat oj. Jag frågade vad det var och han berättade att hon hade fått det av sin mamma när hon tog studenten. Nittonårsjag tittade på honom och sen på berlocken. Jag gick ut till köket, där hon satt och hon log mot mig när jag kom. Frågade om jag gillade det och jag visste inte vad jag skulle säga. Han kom efter och undrade vad fan hon hade gjort. Vad fan hade hon gjort? Hon hade ingen annan att ge den till. Ingen dotter. Bara honom, och nu mig.

Ett par dagar senare var jag där igen, hade med mig tre kort på honom och mig från min studentbal. Hon var inte hemma, så han och jag gick in på hans rum, hans pojkrum, med posters på väggarna och blåa mattan på golvet. Han började ta mig på brösten och jag fnissade och bad honom sluta på samma gång. Hon kunde komma hem. ”Hon kommer inte hem!” påstod han och fortsatte. Jag tänkte att han hade rätt och fortsatte fnissa.

Hon kom hem. Hon kom hem när jag var naken och han under täcket och inte precis vid Nordpolen, utan mer vid Sydpolen och hon kom in, med ett leende och gick snabbt ut igen utan leende. Jag slog honom på huvudet, han hade inte märkt någonting alls, medan jag hade fått ta emot ögonkontakt och leende ändrat till ickeleende och ett ”oj”. Ögonkontakt och ett oj som definitivt inte var inslaget i blått papper. Han skrattade åt mig och situationen, medan jag låg och mumlade ”fanfanfanfan!”. I köket satt hon och åt ostmackor.

Det var sista gången jag hälsade på hos dem.

Den där om att försvinna?

Det är inte meningen att hålla er borta från mina ord eller mina ord borta från er. Det är något som har hänt, förutom dataslakt, något som gör att jag tvivlar på att jag kan slänga ur mig ord lika fritt som förut, om det är värt det, om jag orkar.

Jag måste nog ta den här konflikten. Jag vill inte skriva opersonligt och icke från hjärtat och helvete, varför kan jag inte bara få köra på? Det kanske blir en annan blogg, ett annat format. Det kanske blir helanonymt och kast med liten Den där Jenny-blogg.

Förlåt för att jag är kryptisk. Tack för att ni hänger kvar.

Den där om klanterier

Okej, så här är det:

Jenny kommer hem, är mycket full. Jenny slänger sig i soffan, under en man. Jenny råkar lägga sig på sin dator. Dator går sönder och Jenny är fattig, vilket leder till att dator inte kan lagas.

Så, nu: lite färre inlägg, om några.

Den där om projektledaren

Å har kört igång ett finfint projekt, där hon intervjuar personerna bakom bloggarna hon läser. Först ut är lilla jag, i en låååång, lång intervju.

Om ni vill läsa.

Den där om resor

Äntligen en utmaning som jag mer än gärna antar. Resa. Resor. Det är allt som fyller skallen just nu, fast att jag borde tänka på att skriva en femtiosidig utvärderingsrapport om Arbetsförmedlingens projekt att få in invandrare på arbetsmarknaden, alternativt göra en budget för min Filippineruppsats.

Vilka fem nya länder skulle du vilja besöka härnäst?
Bara fem? Har en del planer, som jag inte vågar avslöja, för då kommer de jinxas och allt bli fel. Men okej, önskedrömmande?

Argentina – mest för att en av bästa kompisarna tjatar ihjäl både mig och sig själv om att de har världens vackraste män där, att maten är så god att han gav upp sin vegetariaism, att Buenos Aires är världens bästa stad, att allt är bäst.

Qatar – tillsammans med Syrien, Libanon, Pakistan, Jordanien, Iran. För att jag tror att dessa länder är bland de vackraste på jorden och för att det är något som drar mig dit.

Marocko – för att Haren och jag bestämt att vi ska dit och dricka för mycket te.

Japan – för att alla som varit där antingen älskar det eller stannar där.

Australien – för att en av bästa kompisarna, som tjatar ihjäl både mig och sig själv om att de har världens vackraste män bor i Argentina, att maten är så god att han gav upp sin vegetariaism där, att Buenos Aires är världens bästa stad, att allt är bäst i Agentina, bor i Australien och jag saknar honom så att jag kan gå sönder!

Fem länder du har besökt och vill återvända till.
Mexiko. Mitt. Hjärta. Är. Där.

USA. Hatar, till skillnad från resten av världen, inte detta land. Jag älskar det inte heller. Dock vill jag se New Orleans (och hälsa på kompis, som bor där) och New England.

Italien. Vill köpa mig en liten bil och köra runt längst kusten. Har någon slags romantisk bild om hur det skulle vara.

Thailand. Bangkok. Shopping. Ge mig!

Annars är jag mer för att besöka och samla nya länder.

Ett land du inte gärna vill återse.
Belgien. Mest för att Bryssel är så förbannat tråkigt. Grått. Jag hade tagit livet av mig om mitt drömjobb hade varit att jobba för EU.

En plats du blev positivt överraskad av?
Mexico City. Trodde det skulle vara avgaser, rån, farligt och hjälp! Det var avgaser, världens bästa stad, träd och hjälp!

En plats som inte motsvarade dina förväntningar?
Allt är bara solsken när jag tänker tillbaka, förutom Bryssel. Skulle i så fall vara Eilat, Israel, som var förbannat kallt, fast det låg så långt söderut. Ganska tråkigt. Vi hade tråkigt. Det var dyrt. Vi blev fattiga.

Vad är viktigt för dig när du väljer hotell (eller annan typ av övernattning)?
Pris. Är man fattig så måste man lära sig bo med möss, mygg och mördare.

Rekommendera tre hotell! (eller annan typ av boende)
Ute i djungeln, i Palenque, Mexiko, finns underbara hostels. Några stycken. Som jag inte minns namnen på.

Los Amigos, Flores, Guatemala.

Hos kompisar. Det slår allt. Förutom när de bjuder dig på hash cookies utan att berätta vad som finns i.

Vilket är det bästa hotell du sovit på?
Alltså. De senaste åren har jag bara bott fattigt, så det måste vara något charterhotell jag bodde på med mina föräldrar, som liten. Fy, vad sorgligt. Möjligtvis när jag reste runt i Thailand och hamnade i en bungalow på stranden på Koh Chang för typ två kronor.

Vilket är det värsta stället du har sovit på? (i nyktert tillstånd)
Gah. Tre stycken: två i Moçambique och ett i Mexiko. De två i Moçambique var sådana där desperathotell, som vi tvingades in på för att bussarna slutat gå och vi var ute i ingenstans. Hemskt, hemskt, hemskt och jag grät som ett barn, mest för att vi var så utmattade och för att inget fungerade som det skulle. I Mexiko var det i tråkstaden Chetumal, efter att ha kommit tillbaka från Belize. Hotellet var det billigaste, jag blev av med min plånbok, toalett och dusch var i källaren och fulla med spindelnät, stället såg ut som en gammal instalt av valfri form och både jag och den där australiensaren, som tjatar om Argentina, drömde mardröm efter mardröm.

Tre som ska utmanas, som verkar ha rest en del; Liftaren, Månen och Saknaden.

Den där om mammasemestern

När jag kom in i min lägenhet luktade det som hemma hos mormor och morfar (döda sen över tio år sedan,konstigt att man fortfarande minns hur det luktade). Var lite fundersam över hur tusandet kunde lukta morfar tills jag kom på det. A l d r i g mer röka inomhus!
---
Sprang på grannen för första gången sen han... sov här. Han är väldigt söt. Fotbollssvettig. Håller upp dörren. Leende.
---
Min mamma och jag ska åka på semester ihop i sommar. Så vuxen har jag blivit. Vi ska äta hummer och dricka vin och läsa tiotusen böcker under solen. Litet problem bara. Hon vill till Budapest. Jag vill på spa. Hon vill cykla. Jag vill till Frankrike eller Italien. Eller Malta. Hon vill inte åka för långt. Jag vill åka lagomlångt. Hon vill ha det billigt. Jag vill lyxa. Hon vill dricka vin. Jag vill dricka vin.

Var åker man med sin mamma?

Den där om självrespekt

I en intervju, för ett tag sedan, fick jag frågan om den här bloggen är ett hot mot min integritet, om det är ett steg i se-mig-jag-finns-cirkusen. Att för varje intim detalj jag kräks ner på denna sida så förlorar jag en del av mig själv, min respekt. Respekt både från andra och från/för mig själv.

Kanonlätt fråga om man får svara spontant och med alla sköldar uppe: självklart inte! Men okej, ta ner alla sköldar och fundera några minuter (eller några veckor, som jag gjort). Fortfarande vill jag svara självklart inte, med alla världens utropstecken efter, men vad är det egentligen som skiljer mig från alla wannabe-vilja vara i Big Brother? Vad är det som skiljer sig i deras önskan om att vilja bli sedda från min? Den här bloggen lever på bekräftelse. Den käkar bekräftelsepannkakor till frukost, lunch och middag och vältrar sig därimellan i gyttjan av fina ord som stryker mig medhårs och är bra för bekräftelsehud, mycket bättre än spa och lera vid döda hav.

Jag står för allt jag har skrivit här. Allt skit och elände som skrivits och de där inläggen som skrev det första åren är kanske inte de bästa och kanske lite fega och fula, men de är en del av den Jenny som skrev då. Jag avslöjar saker som jag kanske inte borde skriva om, samtidigt som jag väljer att inte skriva om en massa annat jag inte borde skriva om. Om det är modigt eller dumdristigt har jag egentligen ingen aning om eftersom jag inte reflekterar så mycket över det. Jag är inte en person som är särskilt hemlig eller personlig av sig. Jag har svårt för att hålla och behålla hemligheter och just nu kan jag bara komma på en enda hemlighet som jag lyckats behålla för alla, som handlar om mig själv.

Den här sidan har lett mig in på stigar som ibland har varit kantad av knivblad och ibland har jag velat vända om och springa åt andra hållet. Återvända, utan att se om. Den har fått mig att kränga och vända och undra vad tusan det är som händer. Den här sidan har lett mig in på stigar som har varit bestödd av gelehjärtan och glädje. Den har gett mig en massa finfina vänner, som egentligen inte finns på riktigt än. Den har fått mig att våndas och undra hur allt ska sluta. Den har fått mig lika fast som badringen jag provade i Mexiko.

Efter några veckors funderande hamnar jag nog där mina tankar först hamnade när han frågade mig. Respekterar jag mig själv? Ja. Respekterar jag mig själv mindre efter de saker jag skrivit här? Nej. Är den här bloggen ett hot mot min integritet och mig som person? Antagligen.

Den där om sjömannen

Tar på mig skorna, de mjuka, och går till ICA, bara för att få komma bort hemifrån. Står i kassan och har plockat på mig pannkakor, bara för att vara lite destruktiv, men lyckas inget vidare när jag väljer de med fiber i. Tittar upp mot Förbjudna Hyllan och plockar snabbt åt mig ett paket Camel. Blå.

Det är något förbjudet med att röka på dagtid, ute i det fria. Folk tittar och förbannar. Tänker att jag är farlig, slår säkert mina barn, flyger hellre än åker tåg, knullar runt och är allmänt lössläppt. Det där med att sluta röka gick inte allt för bra. Mexiko satte cigaretten i munnen på mig igen.

Ringer till en kompis och säger att jag måste dricka kopiösa mängder sprit, röka för många cigaretter och gråta som en sjöman i baren.

Ser ni en sjöman ikväll, vet ni vem det är. Kom gärna fram och bjussa på en öl, jag är inne på mina besparingar (okej, har inga besparingar, men kredit på två kort).

Den där om sommaren nittonhundranittiofyra

Det var sommaren innan hösten då allt började hända. En sista, berömd nittonhundranittiofyrasommar, då allt hände, innan allt det andra började hända. Antagligen en av de bästa somrarna i mitt liv. Sista sommaren då jag tillät mig själv att vingla på kanten mellan barn och vuxen. Doppade ner tårna i mina barndomssjöar, samtidigt som jag klappade pälsen på vuxenkänslorna.

Svett lackade och forsade. Blickar, svordomar och hejarrop var riktade mot tv-rutor och storbildsskärmar. Fotbollshjärtan brann i torra Sverigekroppar. Jag var på fotbollsläger i Danmark och spelade på brända gräsmattor, på snabba ben, på små fötter, med brunbrända armar, där vattenflaskornas vatten fyllde unga kvinnokroppar och tog bort det där sega, det där dammiga.

Min första kärlek träffade mig som en handflata mot nacken, den sommaren. Min första kärlek kallades Gabbe, var ganska mycket längre än mig, hade gröna ögon och mörkblont hår, som blev ljusare när solen slickade det. Han var fjorton och därmed lika gammal som jag var då och han fick mina knän att flacka, mina händer att darra, mina ögon att mjukna och mitt hjärta att svettas. Trots att jag fortfarande sprang med små fötter på brända gräsmattor så var det något inom mig som berättade för mig att han kände likadant.

Där ute, i havet, mellan Sverige och Danmark, fast närmare Sverige ändå, så fnittrade vi båda och hans hår slickades ljusare och mitt hjärta det darrade till lite extra. På kvällarna ringde han mig, om inte jag ringde honom. Varje dag. Hela sommaren. Hela hösten. Hela den där hösten när jag gick längre och längre från de där barndomssjöarna, som blev isigare och isigare och som tillslut bottenfrös.

Han fick mig att gå från flickfniss till kärleksfniss och jag tror att min mamma märkte skillnaden. För när vi la på luren, efter det eviga 90-tals "du först", "nej, du först", "okej, samtidigt?", "ja, samtidigt!" "ett, två, tre!" "du la inte på!" "inte du heller!", så log hon alltid sitt mamma-vet-leende och frågade om jag pratat med Gabbe.

Sjöarna bottenfrös dock, och mina ögon,som bara hade haft plats för honom, växte och plötsligt fick fler plats. Jag övade mitt kärleksskratt och mina fötter växte lika snabbt som mina ögon, de sprang inte längre på brända gräsmattor.

Ett par år senare träffade jag honom igen, på ett disco inne i Lund. Vi stannade båda upp och tittade på varandra, sen log han, sprang fram och kramade mig, innan vi delade en flaska öl i buskarna utanför. Jag lovade att ringa honom, jag kunde fortfarande hans föräldrars telefonnummer utantill. Jag kom fortfarande ihåg när han fyllde år, men det kom saker emellan.

Ibland och kanske lite oftare än ibland så tror jag fortfarande att det kommer att bli vi.

Den där om att vara plus minus noll

Skivorna. De där fina, långa listorna med låtar som skulle bli skivor blev inte riktigt som de skulle. Kvällen innan jag skulle åka stressade jag hem till Kompis och skulle bränna ner skiten och visa all min kärlek och allt skulle bli bra. Allt blev inte bra och det blev fel och hack. Så klart. För Jenny kan aldrig vara i tid och ingenting är ordnat. Och i Mexiko ville australiensaren höra skivorna och då slarvade han bort en. Australiensaren blev dock kär i the Knife och hade väldigt kul åt "Kom igen Lena!", så små känslor av glädje skapade skivorna ändå.

Vi satt i bilen och jag tryckte in den skivan som fanns kvar i hans cd-spelare. Han bytte låt. Och bytte låt och sjöng med och kunde redan flera låtar utantill, precis som jag trott. Han log mot mig och pussade mig på näsan och sa att det var okej ändå. Inne i mitt huvud svor jag. Det som skulle bli så fint och bra och djävla australiensare.

Så kom Säkert!s "Vi kommer att dö samtidigt". Räddningen. Livbåten. Han skrattade åt den och gillade. Jag översatte och sjöng med. Han trodde inte mig när jag berättade vad hon sjöng och jag sa att jag lovade att hon sjöng så. Han trodde mig fortfarande inte, så jag sa att okej, det handlar om en hund.

I mailet jag fick skrev han att han lyssnade på den non-stop och att han skulle se vad som hände när han spelade den nästa gång han jobbade. Det blev faen inte som jag tänkt att det skulle bli, men lite, lite Sverige fick han i alla fall.

Och ja, när han lämnade mig där på flygplatsen så frågade han om vi någonsin skulle träffas igen och jag nickade att ja, när han kom till Europa. Och han frågade om jag inte kom tillbaka, men nej, nu är det andra ställen som måste undersökas. Jag hör inte hemma där borta. Nu - ja, men sen, när alla mina vänner åkt därifrån - nej. Han sa att det skulle bli svårare den här gången, för förra gången visste han att jag skulle komma tillbaka. Han sa att han hade glömt bort hur underbar jag är. Och jag svarade att jag sagt till australiensaren, där på gayklubben, att jag blivit förvånad över hur mycket jag faktiskt tycker om honom. Att jag skjutit bort det, hur mycket jag saknat honom, mexikanen. David.

Den där om paz, justicia y dignidad

Onsdagen den fjärde april, flygplats, Amsterdam.

Jag blir alltid löjligt uppfylld av patriotism precis innan jag ska lämna mamma Sverige. Den här gången fick det uttryck i att jag laddade ner och hem en massa Taubelåtar som jag tröttnade på lagom tills vi landade i Amsterdam. Halva mitt batteri har gått åt Sjösalavals och jag har kommit på att jag har glömt min laddare i Studentstaden. Jag älskar flygplatser. Om jag måste välja en plats där jag helst av allt skulle vilja vara på så skulle det vara en flygplats (fast helst inte Örebros, den är skitliten). Fast jag skulle bara vilja vara där lite åt gången och när jag tänker efter så skulle jag nog hellre vilja vara på en strand. En sandstrand. En varm sandstrand.

Onsdagen den fjärde april, flygplan över norra Mexiko.

Saker du inte vill höra när du sitter i ett flygplan: "spänn fast er, nu ska vi flyga genom ett åskoväder!"

Onsdagen den fjärde april, kompisars lägenhet, Mexico City.

Hon välter mig när hon stormar in och vi trillar över min resväska. Jag kan inte sluta skratta och vi blir så där blygnervösa som man blir när man inte har sett någon man tycker riktigt mycket om på länge. Senare somnar jag i hennes knä och amerikanen får bära in mig i sängen.

Torsdagen den femte april, gayklubb, Mexico City.

Jag har sms:at till honom att jag är i Mexiko nu och han ringer upp och är ledsen över att han inte kunde hämta mig på flygplatsen, för att han jobbade. Han frågar var vi är och lovar att komma förbi. Jag sticker in hennes mobiltelefon i bh:n för att kunna känna om han ringer igen. Det gör han inte. Han rusar fram och kysser mig och jag ler när jag känner att han precis har stoppat in ett nytt tuggummi i munnen. Tårar börjar trilla nerför mina kinder och han kysser mig igen.

Fredagen den sjätte april, tebar, Mexico City.

Amerikanen och australiensaren har tagit med mig till en tebar, där de tvingar i mig en liter te. Jag har redan bränt mig på höger underarm och australiensaren säger att det är bra, jag var så vit när jag kom. Hela min mage är fylld med glädje och den skvätter omkring där inne, tillsammans med en liter te.

Lördagen den sjunde april, kompisars lägenhet, Mexico City.

Amerikanen och australiensaren skrattar åt hur många skor jag har med mig. Sex par. Plus de tre jag lämnat i deras lägenhet. Deras rumskompis, mexikanare, kommer hem och jag kan inte längre låna hans säng, utan skedar med amerikanaren. Båda är fulla som sjömän efter en fest hos hans designlärare. Han sniffar mig i nacken och jisses, vad jag inte får vänja mig vid det här. Inte vänja mig vid närhet.

Söndagen den åttonde april, busstation, Mexico City.

Hon lägger sig med överkroppen över bordet, med huvudet på ena armen och suckar. Jag säger att "alla letar efter samma sak. En djävla gral. Kärleken. Den högsta skatten. Varför ska det vara så förbannat svårt att hitta den då?" och hon rycker på axlarna. Senare gråter hon mot min axel, i bussen.

Måndagen den nionde april, hotellrum, Oaxaca de Juárez.

Amerikanskan och australiensaren har tvingat mig att provat bröllopsklänningar halva dagen och skrattar sig till magont när jag provar en knallorange. Efter det har vi druckit ofantliga mängder äcklig och gratis mescal, dragit upp damm på Oaxacas gator, så att snoret färgats svart och jag har gått in i en grävskopa och redan fått blåmärken på höften.

Tisdagen den tionde april, balkong, Mazunte.

Vi sitter på balkongen med utsikt över havet och de största vågor jag sett. Är inne på vår tredje Indioöl när någon föreslår att vi ska öppna en flaska mescal som amerikanskan köpte. Den tillsammans med alldeles för många cigaretter, för mycket sol och stark djävla mota gör att vi kommer sova till ett nästa dag och få stå ut med en helvetisk huvudvärk som inte ens Swedish Ipren kan slå undan, även om de har sina 400 milligrams boxningshandskar på. Vi kommer in på en av de roligaste konversationerna jag haft i hela mitt liv. Om svansar. Vad skulle hända om människan skulle haft svans? Skulle vi vaxat den? Rakat den? Skulle stor svans vara lika med stor penis? Hur lång skulle den vara? Skulle den ens vara luden? Skulle människor utan svans vara handikappade?

Onsdagen den elfte april, strand, Mazunte.

Amerikanskan berättar om första intrycket hon fick av mig. Vi skulle alla skriva lappar om vem vi var och vad vi gillade, på spansklektionen. Alla hade skrivit sina pojkvänner eller katter, men jag hade skrivit "nackar och vågor". Hon hade undrat vad det var för konstig djävel som kommit till klassen. Jag skrattar så att jag nästan kissar på mig och måste springa ut i havet för att lugna ner mig.

Torsdagen den tolfte april, bar, Puerto Escondido.

Vi är på en svartklubb, där ölen kostar sju kronor och DJ:en har en stålmannentröja. Vi står i baren och en kille kommer fram och pratar med amerikanskan. "Herre Gud, vad söt han är, han ser ut som en björn!" viskar jag i hennes öra. Hon ler mot mig och berättar att han är hennes kompis och att han just frågat henne om mig. Han ler mot mig, tar mig om ryggen och säger sitt namn. Jag säger mitt och herre jösses, sådana språkbarriärer som uppstår. Jag kan inte för mitt liv förstå hans spanska, fast att han pratar långsammare. Vi går över till engelska och det gör mig skitsur att jag inte förstår vad han säger. Han är verkligen söt. Jag gör det stora toatricket (gå på toa, se om han står kvar när jag kommer tillbaka). Toatricket går över förväntan, när han även kollar efter mig när jag går. Ögon glittrar och han ber mig stanna i Mexiko och inte åka till Sverige igen. Jag skrattar, han får mitt nummer och ringer några dagar senare.

Fredagen den trettonde april, buss mellan Puerto Escondido och Mexico City.

Den lilla tanten kan inte stå upp när bussen kör, så hon skyndar sig in på toaletten efter mig, när jag är klar. Hon frågar om jag kan hålla hennes ficklampa under tiden och kramar sen min hand, när hon kommer ut.

Lördagen den fjortonde april, takvåning, Mexico City.

Amerikanen och australiensaren har ordnat en fest på amerikanskans takterass, högt upp, ljuslyktor, druckit sig fulla innan folk har anlänt. "Så du är den berömda Jenny från förra terminen?", spiraltrappa och arabiska mattor i ett hörn. Min fina mexikan är inbjuden för att dj:a, men blev avbokad i sista stund och jag är nervös för att han inte ska komma. Dricker tre öl på snabb rad, löpbandseffekt och australiensaren virvlar förbi, pussar mig på kinden och pekar mot trappan, där min mexikan precis kommit upp, innan han försvinner in för att däcka ut och bort. Jag sitter och pratar med en kille från norra Mexiko och spanar bort mot min mexare som pratar med en tjej med för stora bröst. Han kommer inte bort till mig och jag kommer bort mig i samtalet. Vill han inte hälsa på mig tänker jag inte hälsa på honom. Vi ignorerar varandra halva kvällen, jag dricker för mycket och plötsligt är han borta. Jag springer ner på gatan, men har missat honom. Går upp igen och där står han. Sväljer min stolthet och frågar honom vad han håller på med. Han undrar vad jag håller på mig. Vi hamnar i arabhörnan, där jag gråter, han kramar, vi kysser.

Måndagen den femtonde april, flygplan över USA.

Jag har spytt sen jag vaknade. Medan mexikanen och jag låg i parken (han fick skivorna, som inte alls blev som jag ville, något blev fel på vägen och jag och en kompis fick panikspela in andra låtar. Han blev dock kär i Säkert!s "Vi kommer att dö...", men trodde mig inte när jag berättade att hon sjöng att han är yngre än henne, men röker, så att de kommer dö samtidigt). Medan jag fikade med amerikanskan. Medan pojkarna bjöd mig på kaka, som visade sig vara knarkkaka. Hamnar bredvid en tjock man. En så tjock man att han kommer över på min sida och inte kan fälla ner sitt bord. Tillslut flyttar de på mig, får sitta längst bak, där jag inte sitter utan ligger. Helvetesflygtur och kommer inte hela vägen hem, för i Köpenhamn måste jag pausa och föräldrarna kommer och hämtar mig i ilfart.

Onsdagen den sextonde april, lägenhet, Studentstaden.

Jag är inte hemma. Jag är inte hemma här. Han har skickat ett e-mail till mig, som får mig att gråta. Men jag är inte hemma här.

Den där om lyckan och påsken

Jag har en del lyckostunder i mitt liv. När jag var sju så fick jag femtio kronor av min mamma, när jag skulle iväg på läger med fritids. Min kompis fick samma sak. Första kvällen gick hon och jag och köpte vars femtio 50-örestuggummi, jag tror att det var Jenka. Sen glömde vi bort dem i min rygga, av någon anledning. När jag kom hem från lägret hade jag hundra Jenka i min ryggsäck. Det var pure lycka.

En annan var när jag tittade så mycket på en kille i min skola på högstadiet att jag cyklade in i en bil. Killen kom fram och pratade med mig och sen blev vi ihop. Han upptäckte mig när jag fick ett skrapat knä, kan man säga.

En annan kommer vara imorgon (övermorgon för er). Klockan fem på morgonen lämnar jag Studentstaden (svensk tid). Klockan halv sex på kvällen är jag där (mexikansk tid). Jag har handlat vattenfast mascara.

Vi ses på andra sidan. Glad påsk på er!

Den där om att jag inte vet om detta alternativet är bättre

Den där om att det enda som är tråkigare än att packa är att packa upp

Om jag får bestämma så är jag färdigpackad nu. Och nej, jag hittar inte min bikiniunderdel.

Den där om musiken

Okej. Här kommer det slutgiltiga beviset på att jag är totalt djävla ocool.

Låtlistan till min mexikanska husband. Med min ocoola musiksmak, eller kanske mer hans. Även om jag egentligen hellre nynnar på Paif (och underbara Madeleine Peyroux, fast hon har inget med det här att göra) efter att ha gråtit mig genom filmen La Môme/La Vie En Rose.

Utan ordning, vett och sans:

1. The Knife - Like a Pen
2. Tiger Lou - Nixon
3. The Hives - Because I Wanna
4. Sigur Rós - Hoppipolla
5. I'm From Barcelona - We're From Barcelona
6. Mew - Am I Wry No
7. Weeping Willows - Return to Me
8. Jose Gonzales - Heartbeats
9. Sahara Hotnights - Hot Night Crash
10. Millencolin - Ray

11. The Hellacopters-I'm in the band
12. Division Of Laura Lee - Wild And Crazy
13. The (International) Noise Conspiracy - Smash It Up
14. Eskobar - Love Strikes
15. Kings Of Convenience - I'd Rather Dance With You
16. Mando Diao - Long Before Rock'n'Roll
17. The Caesars - Jerk it out
18. Melody Club - Destiny Calling
19. Backyard Babies - Minus Celsius
20. Inflames - Embody The Invisible

21. Moneybrother - Reconsider Me
22. Marit Bergman - I will always be your soldier
23. Hello Saferide - The Quiz
24. En kille jag dejtade i somras band - Lite hemligt
25. Laleh - Invisible (My Song)
26. Shout Out Louds - Please Please Please
27. Wire Moves - Red
28. Salem Al Fakir - Good Song
29. Bad cash quartet - Too bored to die
30. Timo Räisänen - With A Mask On

31. Ane Brun - Rubber & Soul (Feat. Teitur)
32. Juvelen - Hanna
33. Kalle Baah - Ugly girls
34. Christian Kjellvander - Fire Away
35. The Wannadies - You And Me Song
36. Tingsek - Nothing nobody right & wrongs
37. Dub Sweden - Old House
38. Frida Hyvönen - Until Death Comes
39. Jens Lekman - You are the
40. Laura Sweden - Release me

41. Peter, Björn and John - young folks
42. The concretes - On The Radio
43. The cardigans - You're The Storm
44. The ark - The worrying kind
45. The lost patrol - Alright
46. El perro del mar - Party
47. The drowners - Is there something on your mind?
48. Jenny Wilson - Let my shoes lead me forward
49. Kleerup Feat Robyn - With Every Heartbeat
50. Kent - Mannen i den vita hatten

Den där om Matrix

Tänk om allt är tvärtemot vad vi tror och det vi tror är helt fel och omvänt? Vi springer på och vardagsstressar och hinner inte tänka att vi kanske gör helt fel. Vi kanske är för upptagna med att känna efter hur vi egentligen mår att vi missar det stora hela. Tänk om hela alltet, allt det här, är en enda stor förbannad Matrixfilm?

Demokrati kanske bara är en form av påpressad filosofi för att hålla oss på mattan. Vi ska tro att vi alla har lika mycket rätt, men egentligen kommer vi titta tillbaka om femhundra år och undra hur vi kunde gå på hela bluffen. Hur vi, I-länderna kunde tvinga länder längre ner på listan att ta det till sig för att få vara med och leka. Demokrati är nutidspopulärt, men kanske egentligen helt fel. Det är bara inne och folk är för trötta och har för många kilon att jogga bort för att komma på ett bättre sätt.

Jorden kanske kontrollerar oss genom att slänga in homosexualitet. Jag kan skrika mina lungor hesa för att vi ska få kvinnor att gifta sig med kvinnor, men kanske det är naturens sätt att begränsa oss. Styra över våra känslor och göra så att kvinnor har kvinnobröst på hjärnan och det därmed blir svårare att skaffa barn. Det räcker inte med pest, kolera och cancer för att hålla kontroll på befolkningen, vi måste ha kärlek med. Eller tänk om det är homosexualitet som borde vara normen. Om heterosexualitet är något påtvingat och påklistrat som egentligen inte borde finnas.

Tvåsamheten är kanske mer en form av att skapa ordning i ett kaos snarare än en ultimat form av lycka. Kanske är det menat att människan ska ha flera partners under sin livstid, och en tvåsamhet är totalt djävla överskattat.

Judas kanske var Jesus bästa vän. Kanske är det som det står i Judasevangeliet, att endast Judas verkligen lyssnade på Jesus och förstod att Jesus måste lämna jordlivet för att nå högre höjder. Kanske har vi gått en farlig massa år och anklagat helt fel person.

Här manipulerar vi och drar saker till dess yttersta gräns. Vi tänjer på linjer och försöker göra fyrkanter runda. Kanske är det meningen att dagens kvinna ska se ut som en Barbiedocka. Kanske är det dit vi håller på att manipulera oss själva. Kanske förlorade vi något på vägen. Kanske blev det fel där bak, men vi är så upptagna med att blicka framåt att vi glömmer att slänga en blick över axeln.

När vi ser något tillräckligt ofta, kanske varje dag, blir vi så vana vid att se det att vi kanske inte ser förändringen, eller hur det egentligen skulle vara. Vi följer tv-serier till mani och deras budskap blir på vägen vårat.

Kanske går vi och kämpar och drar lass och pustar och stönar och gör allt som står i vår makt för att hålla oss i livet när det verkliga börjar när vi dör. Detta kanske bara är startsträckan till det som kommer efter detta och när vi hamnat där undrar vi vad tusan vi kämpade så länge för.

Den där om blåmärken

Ingen ska få komma och säga att jag inte är effektiv när jag är full. Tre nya blåmärke har jag idag. De hamnar allt som oftast precis ovan knät, för att jag alltidalltid går in i saker som står i vägen. Jag underhöll också folk, igår, med historier om mina dagar som slagskämpe. Om när jag kom hem från Tyskland med ett blått öga, efter att ha åkt på en käftsmäll (käftsmäll på ögat, i och för sig).

Vi var ute. Jag och mina killar. Vi var på en sån där bar som bara finns i Tyskland, där man betalar för glaset och inte spriten och så länge man har sitt glas så är spriten gratis, men tappar man sitt glas så måste man betala för ett nytt. Det hängde uppblåsbara flaskor i taken och mina killar stod såklart och boxade på dessa, eftersom de är killar. Jag stod och boxade på flaskorna jag med, eftersom jag är tjej. En av killarna träffade fel och träffade mig. På ögat. Så att huden sprack och Jenny började blöda. Eftersom spriten inte precis var dyr så brydde jag inte mig så mycket, utan torkade med lite toapapper. På tunnelbanan hem svimmade jag av lite. Ingen fara på taket. Men ett stort djävla blåmärke över ögat.

Den där om helgen

Den här helgen blev helgen när vi alla skulle umgås, alla vänner, tillsammans och hålla sams och hand och upp till kamp och allt är falskt och bedrägeri, men det struntar jag i. Och jag älskar dem alla, fast olika mycket och när vi är ute så håller de min rygg olika hårt, men alltid min rygg.

Vi spelar ett spel, där jag får i uppdrag att vara tyst i fem minuter och alla skrattar för de vet att jag inte kommer klara av det: munnen läcker som ett såll och redan efter ett par sekunder har jag glömt bort mig och papegojar.

Jag går hem med klassragget och vackra vännen och klassragget lagar mat i mitt kök och förolämpar mig och jag skriker åt honom och går ut med täcket runt mig och jagar. Jag ringer på alla dörrar i korridoren, för att hitta min granne, den där jag tog med mig hem. Han öppnar med trött hår och ögon på sned och jag ler mot honom och frågar om vinöppnare och han ger mig en och frågar om det verkligen är därför jag kom. Jag svarar ja, men tänker nej. Sen går jag in och till mig igen och ler åt att jag nu har hans vinöppnare som gisslan. Ställer plastskål på platta och den smälter. Såklart. Klassragg pussar mig på pannan och säger att han har tur som har träffat mig.

Går på stan och hittar klänning, billig på second hand. Femtio kronor som blir gratis när kortmaskin inte funkar. Cyklar hemåt och såklart in i en vägblokering och trillar av cykel. Går till macken efter efterfest med vackra vännen och vi svär över att alla pratar så otroligt fult.

Och på vägen hem kommer funderar jag på och tänker över vad jag egentligen vill. Vad jag vill. Är någon att sova med.