Den där om att jag tycker att Earth Hour funkar sådär för mig...

Den där om att vara vitast i stan

Second hand i förorten rockar (pennkjol, mockaväst, 8o-tals tröja, tantkavaj, gul skjorta för 3oo;. tackar!). Något som inte rockar är att känna sig vitast i världen.

Har ju bott där ute, när jag först flyttade till Stockholm. Var tjena! med hela Vårberg, halva Skärholmen, men nu känns allt fel och jag känner mig så djävla vit Södermaaaaaalmsobekväm. Står med kurder och ska beställa mat och blir blyg i munnen när jag inte vet hur man uttalar matnamnen och blir lycklig i själen när det jag vill ha är "dagens lunch" så att jag kan säga det istället.

Brukade handla frukten på torget och stå kvar och prata med vem det nu var som stod där. Cykla ikapp med kidsen på vägen hem. Nu smygler jag åt en chilensk man som köper begagnade porslinskycklingar på Myrorna och håller pojkvänshand hårt.

Hur faen kunde jag bli det här? Den här? Inbillar mig att alla inne på fantastiska Myrorna Skärholmen ser att jag inte hör hemma, att de tycker att jag tränger mig på. Måste dra mig själv till det osvenskaste matstället inne på köpcentrat för att jag faktiskt tycker att libanesiskt är bland det godaste jag vet, istället för att mesa och ta sushi eller låtsaswook som de andra vilsensvenskarna.

Åker tillbaka hem och tunnelbanevagnen går från att vara EtiopienIranBolivia till SverigeSverigeSverige ju närmare Södermalm vi kommer och jag kommer in i tryggheten igen.

Den där om en av alla trehundratusen saker jag... låt oss säga ogillar:

Att gå hela vägen ner till tvättstugan så är det sex minuter kvar. För liten tid för att gå upp igen, för lång för att vika den torra tvätten, pilla på tvättmedelpaketen, dagdrömma, se hur länge man kan stå på ett ben.

Den där om att det ju gick ganska bra ändå, i nya lägenheten liksom. Fick ligga en del å så...

Jag måste ju bara berätta en av alla de där gångerna jag känt mig som mest förnedrad, för sånt är ju kul.

M hade precis flyttat från mig, typ dragit mitt i natten, med sitt pick och sin pick till Stockholm för ett toppjobb, medan jag stannade kvar i Studentstaden och försökte vara Kvinna, stark och ensam (de där två passar sällan ihop) med min drömutbildning. Han lämnade mig med lägenheten och alla möbler och försäljningen av den (eller okej, det var en hyres, jag skulle bara lämna över nycklarna till nya ägarna). Kände mig ensamast i världen och cyklade mellan gamla stora lägenheten och min nya, mindre som låg på campus.

Så kom de nya ägarna och jag hatade dem intensivt. De var sådana där runt tjugiåringar, första lägenheten, de hade varit ihop typ tre veckor, kommer att vara ihop hela livet, medan han knullar någon vid sidan om på fabriken och hon tröstäter sig fet medan de köper en träningscykel som hon aldrig kommer att använda. Han med kepsen bakfram, hon med en nyköpt hundvalp i famnen, som man vet att de inte kommmer kunna fostra upp, kommer skälla hela natten när den är ensam medan de är ute och dricker ök ur plåtburkar alternativt bacardi lemon. Ja, unga vuxna helt enkelt, sådan som finns i mindre städer, som blir vuxna när de är tjugi och därför skaffar rubbet: hus, hund, barn för att sedan sitta med det hela livet.

I alla fall. Jag stod där med gråten i halsen, för det här var min och Ms drömlägenhet, den vi inrett själva och målat om i och drömt om, men sen blev det fel i alla fall och han var tvungen att flytta innan vi hunnit bo i den i ett år. Tjejen med hundens pappa var med och han kisade mot fönstren och sa att de är inte riktigt tvättade va? och jag var tjugifem och visste inte riktigt hur man tvättade fönster bäst och hade gjort ett halvbra jobb.

Så medan de flyttade in sitt glasbord och sin bruna skinnsoffa och sitt tv-spel och sina Ikeahyllor så stod jag och tvättade om fönstren, medan tjejen med hundens pappa stod ute på balkongen och rökte och tittade på. Pekade där jag behövde putsa mer. Jag lånade en pall av dem för att nå upp, men nådde ändå inte riktigt.

När jag cyklade från det som varit vår lägenhet grät jag så mycket att jag cyklade rakt ut i skogen och ramlade.

Den där om att spara pengar

Jomentjena.

Jag har ju hypat Jonathan Johansson ända sedan oktober. Så kom dagen D, dagen då han skulle spela i en lokal nära. Tog pojkvän i handen, ölen i magen och glansen på läppen och gick dit. Kom dit, såg kön som var lika lång som vid en Idoluttagning, grät en smula inombords och gick hem igen.

Den där om att arbeta på den svenskaste arbetsplatsen någonsin:

Vår fina städerska får inte stanna i Sverige, utan blir utkickad i månadsskiftet. Det gick ut ett internmail om att det var ihopsamling, tjugi kronor var, så att vi kunde köpa blommor till henne.

Den där om fullkorn

Och Fever Rays cd har vi ju alla längtat till sen vi var fem. Därför tog jag en Metro imorse för att kolla recensionen (läser den aldrig annars). Och fann den sämst skrivna recensionen någonsin!

Den där om att det var väldigt färdig replik när hon sa "I lost my self in us!"

Sitter och kollar på the Hills mellan hostattackerna (det "går hosta" på vårt jobb, känns som ett jekla dagis) och hon, tjejen väljer jobbet framför killen och jag sitter i soffan och

tjoho!

äntligen en tjej som väljer karriären framför nån killfaen som precis pajat deras hjärta. Sen. Kommer jag på att jag lämnat kärleken för min drömutbildning och alltid sagt till mig själv att aldrig göra det igen. För det gör så djävla ont. Hur rätt det än är med heder och samvete och hjärna så är det aldrig de där sakerna som styr kroppen, det är hjärtat. Och med hjärtat brustet, för att man var tvungen att ta chansen att åka till typ USA för att ta tjänsten som mellanchef på stort bolag är chansen liten att hjärtat hänger med, följer med, stannar hellre kvar i en enrummare i Växjö och undrar var man tog vägen.

Och med det: inte sagt att jag inte skulle göra det igen. Igen skulle jag stått där och valt mellan att förverkliga Mig Själv och satsa på Oss, frågat mig själv vad jag skulle ångrat mest, valt jobbet och sen stått där med ett hjärta i Växjö.

Den där om dygnet runt på "stereon":

Och för alla musiknördar (om ni är det på riktigt borde ni redan känna till):



Loney, Dear

Den där om att vinflaskan var tom när jag kom ner

Oh no! Jan vill bli vän med mig på Facebook! Jan har blivit flintskallig! Utropstecken!

Jan och jag träffades och hängde en del i högstadiet, ungefär då när Babylon Zoo hade en jättehit med Spaceman. Jag var kär i hans kompis Klas och antagligen var det därför jag hängde med dem, även om min bästis var tillsammans med Klas och en natt klättrade upp på hans balkong, genom att snubbla uppför ett stuprör. Väl på balkongen öppnade Klas pappa balkongdörren och undrade vad hon sysslade med.

I alla fall. En kväll var vi på hemmafest och de spelade den djävla Spacemanlåten och jag drack antagligen vin direkt ur flaskan och hade på mig något för kort, antagligen den där kjolen där man såg min rumpa när jag böjde mig fram och antagligen böjde jag mig fram en del. Jan tog tag i min handled, eller om det var min arm och vi började hångla.

Mitt värsta hångel någonsin (förrutom Martin på mellanstadiet, när vi hånglade i ett tält och behövde vända på kudden efter en timme, för att han dreglade så mycket) ledde till det sämsta sexet någonsin. Vi låg i hans pojksäng i hans pojkrum och det var rycka på axlarnasex, och han kom på min mage medan jag tittade på hans julstjärna och funderade på var jag ställt min vinflaska. Sen ville han mysa och kramas och jag svarade glöm det! och gick ner till de andra.

Allt det här hade jag glömt fram tills idag. Tack för det Jan. Och nej, jag vill inte vara vän med dig.

Den där om att allt är för dyyyyyyrt!

Saker som jag tänkte köpa åt min pojkvän, som fyller år på fredag, men som jag inte hittade:

en cykel
den där klockan han vill ha, på Granpa
en jättestor prydnadsleopard (som kostar liiite mindre än 27somethingsomething)
en sån där herrbetjänt, från typ 50-talet
en superbra och fin present.

Djävla helvete, vad de saker jag hittat är tråkiga och tanken räknas inte alls när det är bajssaker.

Den där om apropå Stolte mannen

Så låg vi i sängen tidigare och pratade om min anställningsintervju idag och hans löneförhandling (har begärde 3o.ooo:- i månadslön, före ob och bonusar. Det kommer jag aldrig, aldrig att kunna tjäna!). Helt plötsligt tar han upp but lick.

Har du slickat någon i rumpan?

och jag vet liksom att det här inte är ett vanligt samtal, utan att det här är på väg någonstans dit jag inte vet om jag vill att det ska leda. I huvudet snurrar vill han vara givare eller tagare? och helvete, jag vill inte få eller ta.

Alla har vi väl slickat varandra i rumpan när vi varit nyduschade, kåta och djävligt fulla, men jag tänder inte på det. Och jag vill inte slicka hårig rumpa. Men för honom gör jag vad som.

Jag kan slicka hans rumphål om han vill, för så mycket älskar jag honom.

Sen snubblade vi bort i diskussionen och gick till ICA för att köra lök. Jag är den som kysser och berättar, händer det kommer ni att få veta.

Den där om att radera och ta bort

Tänk om jag inte hade träffat Stolte mannen. Eller tänk om jag träffat honom (vi gick ändå i samma klass i ganska många år), men aldrig skickat det där sms:et. Aldrig blivit så full att jag spydde i min dusch. Aldrig fingrat på tangenterna, lagt in pengar på telefonen (hej jenny, 1997 ringde och ville ha tillbaka sitt skitdyra kontantkort från Telia!) och adrig skrivit

det här kanske är ett långskott, men du vill inte göra något en dag?

Aldrig vaknat dagen efter med ett smssvar på telefonen. Aldrig ha gått hem med honom för ungefär två år sedan. Aldrig hånglat ner honom i sängen. Aldrig sagt någon gång i maj 2oo7 att det var min tur att få orgasm.

Aldrig vetat hur det kändes att vakna först och trycka in näsan i hans nacke. Tillbakaspola tiden och radera alla hans halsdukar och sjalar från hatthyllan. Ta bort alls hans skitgubbmusik från den gemmensamma datorn. Ta bort datorn. Ta bort soffan jag sitter i, som vi var och hämtade i en förort till Stockholm.

Det suger till i magen av alla aldrig och allt raderande. Kittlar till liksom bakom ögonen, i näsan, där tårkanalen sitter.

Bort med alla multipla orgasmer som jag får, som ingen innan honom tyckt att det var lika viktigt att jag får. Bort med att han precis gav mig vin. Bort med alla leende. Bort med fuldansen han dansar nu. Bort med alla låtar kan bli partylåtar!.

Bort, bort, bort.

I stället träffade jag Stolte mannen. Sicken djävla tur.

Den där om att lämna den framtid man trodde att man hade

Jomenungefärsåhär:

ett.) folks häromkring pratar konstigheter på gym. Det måste ligga ett hem för utvecklingshandikappade bredvid mitt. På både spinningen och coren var det konstigheter kombinerade med människor. Spinning: tjej som skrek rakt ut. Högt. Jag satt bredvid och var rädd för att folk skulle tro att det var jag. På coren låg en tjej och ålade framför spegeln och gjorde inte alls sit ups, som hon skulle.

två.) han, Store björn, står framför mig, har bytt frisyr till någonslags Stureplansvåg, skon skrapar i grusen, tittar upp på mig och ler. När ni flyttar ur lägenheten... tror du att jag kan flytta in då? jag tittar på honom. Skojar du:ar, men nej, han skojar inte. Han ska lämna sin fru nu.

tre.) ja visst ja, jag och Stolte mannen ska flytta igen. Till större och billigare. Lämna Södermalm. Och kompisarna gnuggar öronen och kan inte tro det: vi som alltidalltid skulle bo kvar här.