Den där om hur vi gör New Orleans

Min kompis Portia, som vi hälsade på i Philadelphia, pluggade i New Orleans, eller som det även kallas: the Big Easy, tills orkanen Katrina kom. När orkanen kom evakuerades hon till just Philadephia och när vi bodde i Mexiko pratade hon mycket om hur det var under den tiden. Dock tyckte hon verkligen, verkligen att vi skulle åka dit, så då gjorde vi det (alla ställen vi besökt, utom NYC och DC har varit efter tips från folk vi träffat).

New Orleans är som en prostituerad Savannah på crack. Det är smutsigare, vår hotellguide tyckte bestämt att vi inte skulle röra oss utanför vissa områden, vår guidebok berättade vilka områden man inte skulle besöka, folk höjde på ögonbrynen när vi sa att vi ville besöka Marie Laveaus grav, som låg i ett osäkert område.

Så vi stannade inom säkra gränser, rörde oss där turisterna rörde sig, blev sura för att vi var så säkra och fega. I New Orleans finns det barer som har öppet tjugofyra timmar om dygnet. Det finns så djävla många stippklubbar. Det finns smuts och det finns något väldigt fint under det smutsiga. Det finns servitörer som kommer och sätter sig hos en och har Forrest Gumpquiz med en när man besöker restauranger. Det är trettiotvå grader varmt och en luftfuktighet på 97% som gör att alla glasfönster immar igen. Det är så djävla livligt i ett kvarter, men i nästa är det förnämt. Folk pratar med en och de pratar om Katrina. Det finns frozen margaritas och frozen daiquiri i litermuggar och en gratis shot i labbrör som man dricker och får brain freeze i hjärnan.

Det finns par som är unga och har sitt spädbarn i vagn som står utanför porrklubb och dividerar om de ska gå in eller inte, medan en strippa i bara trosorna och stjärnor för bröstvårtorna säger att spädbarnet kan sitta i pappans knä medan de gör en lap dance. Its okey! Det är busschauffören ut till träsket (man måste åka air boat ute i träsket, inte vanlig båt) som spenderar timmen ut att klaga på Obama och jag måste bita mig i tungan för att inte skrika. Och som spenderar timmen hem från träsket med att berätta om alla sina flickvänner och deras sjukdomar. Jag måste inte bita mig i tungan lika hårt.

New Orleans är vilt, en stad som inte går att tämja.

New Orleans - ja, åk dit.

Den där om hur vi gör Södern

När jag var tio, eller så, såg jag Filmen som sen skulle bli min favoritfilm. Borta med vinden. Jag ville vara Scarlett, jag ville bo på ett plantage (jag fattade inte riktigt det där med slavar), jag ville rida och jag ville gå runt i roliga klänningar. Ända sedan dess har jag fantiserat om, och velat bo i, Södern. Nu har vi kört genom (sedan DC) Virginia, North Carolina, South Carolina, Georgia, Florida, Alabama, Mississippi, Louisiana och jag älskar det så förbannat mycket.

Jag älskar att folk är lika trevliga som man tror, att de pratar som Sookie Stackhouse när de säger now walk away so I can take a look at that ass!, att de kallar dig baby. Jag älskar att det är som jag tror och att jag samtidigt är skiträdd för att vara här.

Jag önskar att vi hade mer tid här. Vi var två dagar i Williamsburg och nja, det var ju okej, ett mini-Skansen, men inget jag skulle åka tillbaka till. Vi var en dag i Outer Banks, jag skulle vilja ha en vecka. I Outer banks finns vilda ponnys och det har levt pirater där. Vi spenderade en dag i Charleston. Jag skulle vilja ha en vecka. I Charleston finns världens godaste räkor och världens sötaste hus. Charleston är som en karamell. Vi spenderade en dag i Savannah. Jag skulle vilja ha en vecka. I Savannah finns blixtar och regnoväder. Det finns världens bästa guideturstjej som styr sin häst Hank med röstkommando easy! Woow, Wow!. Hank ser även när det blir grönt vid övergångsställen. Savannah har även en restaurang med spöken och romkällare där maten inte är så bra, men det gör inte så mycket.

Och det är så jobbigt, för jag vet att vi antagligen inte kommer att återvända. Man åker liksom inte till Södern. Man åker till NYC eller LA eller LV. Man åker till bokstavskombinationer. Det är synd. För Södern - jag älskar dig!

Den där om att det märks att folk inte blir körutbildade i det här landet...

Är, efter elva timmars bilkörande från Savannah, framme i New Orleans. Precis innan vi svängde av, på en bro, krockade de två bilarna framför oss. På riktigt. En av bilarna kanade fyra filer på sidan och slutade vid staketet, men hade lika gärna kunnat åkt över. Stolte mannen hårdbromsade och jag skrek. Sen sprang vi ur bilen och fram till en av bilarna fem meter framför oss där en kvinna satt och stirrade och höll hårt i ratten med sin bebis i baksätet. Jag får inte i backen, jag får inte i backen! Det låg saker över hela vägen, ett paraply låg vid sidan och folk bakom oss tutade.

Vi är okej. De dog inte. Inte någon. Polisen sa att det var ett mirakel. Och jag vet vad jag kommer drömma mardrömmar om i natt.

Den där om hur vi gör Virginia

Vi sitter och äter pasta: min är bättre än hans och den får mig att tänka på julen som vi Samtalar. Om barn. För vi har inte haft en färdig plan, vi har aldrig färdiga planer. Och han frågar om jag inte kan slarva lite med p-pillerna och jag ler och måste vara vuxen, så jag skakar på huvudet. Det blir inga barn nu. Inga planer på barn i alla fall och inget slarvande. Han vill vänta några månader, jag säger ett år.

I Virginia åker vi till Shenandoah national park och kör genom det på fyra timmar. Ibland är det så dimmigt att vi inte vet om vi är ovan molnen, eller om det faktiskt är vanlig dimma. Det är himmelskt. Åk dit!

I Virginia åker vi även till vingårdar och provar vin och kör därifrån i bil, för det är så man gör. Det går inte på något annat sätt. Vi äter så djävla mycket och ganska dyrt. Vi åker till mini-Skansen aka Williamsburg och stannar två nätter och önskar att vi stannat en. Människor imponeras över att vi kört från Maine och tipsar oss om Savannah och vi nickar: vi ska dit. Vi köper för mycket vin, men det är inte så dyrt, så det gör inget. Vi kör vilse i Charlottsville och jag börjar gråta: är trött och har så djävla ont i min axel där jag fått en infektion i ett sår. Infektionen kom i New York City och har vuxit sig stor som en halv golfboll. På ett hotell senare på kvällen rengör Stolte mannen såret som spricker och det väller ut var. Jag kräker på toaletten och Stolte mannen tittar bekymrat på mig. Sen gör han bandage och ligger vaken halva natten. På morgonen ser det bättre ut.

Den där om min vibrator

Anonym undrar om det inte är trist att jag och Stolte mannen behöver en tredje part för att lyckas ha sex. Anonym: jo, det är för djävla trist, men vet du vad? Det är så många kvinnor funkar.

I nästan fyra år levde jag i en relation med mitt ex. Hur många gånger vi hade sex har jag ingen aning om, hur många gånger jag fick orgasm med honom? Det skulle jag antagligen kunna räkna, vilket antagligen ledde till att vi inte hade sex alls i slutet istället.

När jag träffade Stolte mannen var jag väldigt noga med att våga ta med en vibrator i sängen redan från början. Berätta för honom att jag inte kan komma utan stimuli. Vanligt sex kan vara upphetsande, men det kan även vara sandpapper. Och jag vet så många av mina vänner som inte vågar. Som var som jag när jag var med mitt ex och han tyckte att det var klumpigt att ha med den och därför offrade sig, som om mannen hade mer rätt till det sex man hade.

Så ja, det är djävligt trist att jag är byggd så att jag inte kan få orgasm utan stimuli. Men då är det djävligt fint att det finns vibratorer och män som tycker att det är astufft att se sin fru komma varenda gång de har sex.

Den där om det sämsta man kan göra

Så djävla, djävla dumt. Har glömt vibratorn, vår bästa vän, på hotellet i Washington. No more sexy time på smekmånaden...

Den där om hur vi gör Philidelphia och Washington DC

Det är konstigt när man träffar någon som man inte träffat på fyra år, men för fyra år sedan var det ens bästa kompis när man bodde i Mecixo City. Det är konstigt för man trillar och snubblar in i samma spår och roller som man gick i då och hon öppnar dörren och är nyduschad och vi kramas och hon säger oh, my God! Äh, du har sett mig naken innan! och man bara ja. Och sen ler man. Och huvudet blir alldeles trött för att man måste prata engelska hela kvällen och ingen svenska alls och man har glömt bort hur jobbigt det är att prata ett främmande språk hela dagarna.

Sen, dagen efter, så vaknar man och man ligger i hennes vardagsrum och sen springer man uppför samma trappor som Rocky gjorde i filmen och man ser henne prata med ens man och det är det naturligaste i världen samtidigt som det är konstigt.

Och Philly är en bra stad. En mysig stad. Det trodde man inte. Men man får inte stanna i Philadelphia, för man ska vidare till Washington DC.

Vad gör man i DC? Man springer runt och får ont i fötterna och tittar på en massa saker som man bara sett på bild, och i början förundras man, men i slutet av dagen har man ont i fötterna och man går förbi Vita huset och vinkar lojt mot familjen Obama. Man bor i en svit, för att det är billigt och man tittar på tv:n i vardagsrummet medan ens make tittar på tv:n i sovrummet - för att man kan. Så ropar man in till sovrummet vad kollar du på? och märker att man tittar på samma kanal så man kan lika gärna ligga i sängen båda två.

Jag gillade Washington. Åker ni till Washington så häng i delen Georgetown, för där är det mysigt. Annars kan man gå till flyg- och rymdmuseet och titta på stjärnor i planetariet (eller somna om man blir trött). Eller så kan man åka till det gigantiska shoppingcentrumet Potomic Mills och shoppa bort sex timmar. Sen kan man kryssa av DC från listan och köra vidare ner i Virginia.

Den där om hur vi gör NYC

Vi ligger och vrider oss i dubbelsängen, skavföttes, pustar hårdare! ja, där!, håller varandras fötter i händerna och knådar. Skavföttesmassage behövs i New York. För man får så d j ä v l a ont i fötterna av allt gående. Och både Stolte mannen och jag har gjort staden innan, sett allt man bör se, så de här dagarna kan vi göra och se det vi verkligen vill istället (förutom när han lurar med mig upp i Empire state eller när vi rumlar runt på Time Square).

Tre restauranger som man måstemåste bestöka när man är i New York City (om man äter kött):

Fette Sau. Det ligger i Williamsburg och är bland det tuffaste man kan hitta.

Freemans som ligger på Lower East Side, inne i en gränd och ja, man tror att man går fel innan man hittar det. Här måste man äta kronärtskocksdippen.

Spotted Pig, där man äter hamburgare med Roquefort Cheese.

Om man vill kan man äta väldigt lyxigt på svenska Aquavit, men jag skulle inte rekommendera det. Maten var okej, men det var tråkigt. Satsa hellre på de andra tre ovan.

När man inte äter så åker man ut till Williamsburg för att shoppa i billiga vintageaffärer, på kvällen går man och barar i West Village. Man bor inte på hotel Chelsea (även om man känner sig som en rockstjärna). Man kramas och väljer ut vilken del man allra helst skulle vilja bo i. Man måste köpa vantar för det blir kallt och man går på Whole foods och köper frukt i bitar och man lovar sig själv att man ska komma tillbaka snart.

Den där om att jag inte behöver säga ett ord

Vet ni hur bra jag har tränat min make? Så djävla bra! Jag kommer hem till hotellrumme, full som en kaja, lägger mig på sängen, då börjar han processen "fixa fulljenny" med en gång. Snörar upp mina skor, hämtar tandborsten, snubblar över min sjal, ställer ett glas vatten bredvid sängen.

Jag älskar min man.

Den där om att vara fulla på Times Sq

Åh, Gud, jag är så djävla full! Har rumlat runt på Time Square, som vi hittade av en slump på väg hem från en restaurang där vi käkat mat och vin för fyratusen spänn (obs! detta är inget vanligt som vi gör, det här var min morgongåva till min make som äääääälskar mat) och blivit avmålade av en liten kines. Jag ser ut som en latina och Stolte mannen som en kille från Paris. Inte alls likt. Sen sprang vi runt i en klädaffär som hade öppet till ett på natten och packade på oss kläder som vi ville prova. Jag höll bland annat i ett halsband i form av en rysk gumma, när de ropade ut att klockan var ett och att de stängde. Vi hann inte prova. Sån djävla tur. Jag köper alltid fula kläder på fyllan.

Den där om att det här kan sluta precis hur som helst!

Vi är i New York! Medan vi är i New York! så har vi planerat att vi ska ha en dag när Jenny får bestämma allt som ska hända och en dag när Stolte mannen ska få bestämma. Min dag är i morgon. Jag har planerat att vi ska ha manikyr + Martini (ja, det finns ställen som erbjuder båda. Samtidigt.) och att vi ska gå och se Sound of Music sing along på bio. Stolte mannen har hittills bestämt att på hans dag ska jag klia honom på ryggen varje gång vi måste gå-stanna vid ett rödljus.

Den där om hur man inte ska sova när man är strax utanför New York

Vi väljer hotell så här, som med allt annat: jag får rätt känsla, vi svänger in, vi sover. Som sista stället, vi svängde in, jag sa det här är stället vi ska bo på! det var inte öppet, vi körde vidare och kollade på andra dyra, tråkiga hotell och jag sa det här är fel, det är det andra vi ska bo på! så körde vi tillbaka, det bodde en katt där och det var billigt och världsfinast. Och öppet.

I natt sov vi på ett hotell som inte hade någon bra känsla. Det är ett sånt där man ser på film, där man parkerar utanför. På en sida har ett killgäng tittat på amerikansk fotboll väldigt högt och på andra sidan har vi ett knarkpar som firar att de varit tillsammans i fem år. De super, har sex och bråkar om vartannat, hela natten.

Stolte mannen älskade det däremot. Han gillar att det är som om vi är med i en film. En film där madrassen är inplastad.

Den där om hur vi gör New England

Vi landar i ett grått, dimmigt och regnigt Boston och folk skrattar åt att vinden dödar våra paraplyer. Jag viskar till Stolte mannen att jag trodde att det var Chicago som var "the windy city" och han rycker på axlarna.

Vi gillar inte Boston. På planet över från USA hörde vi folk prata om att den skulle vara jättevacker och lik Europa, men vi kan nog inte göra en rättvis bedömning bakom och under våra paraplyn och ser staden endast när våra paraplyn (Stolte mannen har köpt ett med Red Soxsmotiv) ställer sig som glasstrutar och genom guidbussfönster. Bäst i Boston blir när vi får komma inomhus, när vi får sätta oss med folk som har märklig dialekt och vara mitt uppe bland dem. Torka bort regnet från kinderna, dricka ett glas vin och äta för varm clam chawder.

Det slutar regna när vi kör upp mot Ogunquit. Det är pensionärshimlen med sandstränder till höger, vänster och rakt fram. Vi landar på ett hotell med utsikt över havet och det är så klart pricy och över vår budget, men det är Colombus day weekend och priserna har skjutit på höjden och bredden. Är man i Ogunquit måste man äta på Lobster Shack. Några turistpensionärer går fel, frågar efter något friterat. Det finns inget friterat, testa över gatan, där är det lite mer stil. Vi fnissar i ett hörn, där vi sitter med vars en hel hummer för 100 spänn.

Av hotelldamen blir vi tipsade om att åka vidare till Portland, Maine. Portland, Maine var dock inte vårt ställe. Så vi kör och tittar på en fyr, för det har jag tjatat om hela resan. Sen landar vi på ett litet billigt motell bredvid vägen. Får stugan längst in till höger. Stolte mannen tittar så klart på Motorsågsmasakern, medan jag vägrar. Klockan fyra vaknar han och är skiträdd. Verkligen livrädd. Han tror att vi ska dö i en skräckfilm som kommer att heta "Fjärde stugan till höger" och inbillar sig att det ligger en yxa utanför dörren. Sen somnar han.

Dagen efter pajar min mage, den vill inte vara med längre. I alla fall inte om den bara blir matad med gula och bruna saker. Jag försöker få mina pommes utbytta till sallad och får konstiga blickar men skiter i det. Till frukost ber jag att inte få bröd till mina ägg. Och bara få ägg. Och jag kan inte få kokta? Nähä.

Så vi åker till gaystaden Provinetown, på Cape Cod. Det är kvinnornas helg och jag får se lesbiska par i alla former och färger och det är vackert. Jag och Stolte mannen ler och ler och sen åker vi ut till sandstranden och äter frukost och solen lyser på oss och min mage blir lite lugnare, för i våra smörgåsar har vi äntligen fått lite tomat.

Så vad man borde göra är att lyssna på musik som gör en glad och handlar om ställen man är på, åka till Ogunquit och till Cape Cod. Man borde äta så mycket billiga skaldjur att det känns som om de ska krypa ut ur öronen på en. Man borde gå på stranden. Man gör lite som man vill. Man bör träffa amerikaner som är i ens egen ålder och bli fulla med dem. Och man följer tips från folk som ger en rätt tips, tack snälla Anna!

Nu drar vi vidare mot New York (fem dagar), Philadelphia (för att träffa min bästis när jag bodde i Mexico City - Portia) och Washington (och krama Obama).

Den där om hur vi gör Island

Sitter med vita, tunna gardiner fördragna på hotellet. Stolte mannen står i duschen och jag borde packa ihop Island, borde packa ner och slänga böckerna jag läst ut, borde samla ihop minnena och lägga dem som små frön i väskan. Men äh, jag sitter hellre här.

Om man ska göra Island som vi gjort henne (Island är definitivt en kvinna) så kommer man till Island och låter tidsomställningen knulla till huvudet på en lite. Eller ganska mycket för en tjej_80, som har en bestämd mat och sovklocka och som måste sova vid tie, annars dör hon stora tröttdöden. Den här semestern ska vi förresten försöka ändra det, så jag orkar vara uppe till tolv, som innan jag började jobba.

Fast att man är tidsknullad i huvudet så tvingar man sig vara uppe och dricka öl på det underbart mysiga stället Hemmi Valdi, som ligger nära vårt underbart centrala hotell Hotell Klöpp (rekommenderas om man vill bo centralt).

Rekommenderar även att åka till turistmagneten the Blue Lagoon, där man badar i varma källor, i svavelvatten som man får len hud och svintohår av. När man vaknar morgon efter har man en lugg som står rätt upp och det krävs tre hårtvättningar innan man får bort svavlet. I the Blue Lagoon får man dricka öl om man vill (det ville vi), men det kan vara lite svårt att få privacy till att sätta på varandra.

Sen måstemåste man rida på en islandsponny, även om man är livrädd, som Stolte mannen. Han fick en snäll ponny som hette Leifúr som gosade med honom och när vi töltade i bergen så fnissade Stolte mannen så man hörde det över vinden som blåste genom märgen. Heter man Jenny och säger att man ridit sen man var sex år får man istället ponnyn Camilla som är envis som få. Ponnyn Camilla ville gå sist i ledet. Detta för att göra det här tricket: vägra tölta när de andra töltade, vilket ledde till att Jenny och Camilla kom långt efter de andra. När avståndet var rätt så log Camilla sitt ponnyleende och satte av i en skumpig djävla trav som var fasligt snabb. Dock härlig. Man fick tårar i ögonen och visste inte om det var av vinddraget eller av lycka. När man är så där lycklig så gör det inte så mycket att man inte hinner åka och titta på geysrar.

Ska man äta så ska man äta på the Fishmarket och beställa laxen. Det är det bästa jag ätit någonsin. Och då har jag ändå ätit ganska mycket i mitt liv. Det var ett helgon som satt ihop rätten och jag fattar att det inte bara ska smaka gott, det ska vara smart ihopsatt också. Vad man inte bör göra: äta hamburgare bara för att man är trött och hungrig. Testa fårhuvud. Äta torkad fisk.

Nu blåser det storm ute och jag ska vara flygnervös i några timmar till innan vi flyger till Boston. I nästa "hur vi gör..." får ni kanske en guide till New England.

Den där om Reykjavik till Orlando

Om det skulle vara så att ni inte hör av mig på fem veckor så beror det på att Stolte mannen och jag åker på smekresa om ungefär förtifem minuter.