Jag går på gravidyoga och är lite rädd för det. Har inte yogat regelbundet på tre år och då gjorde vi huvudstående varje gång. Kände inte att huvudstående skulle vara aktuellt just nu. Som tur är börjar lektionen med elva minuters avslappning och jag ligger med min röda filt och försöker att inte somna.
Jag sitter i rummet med nio andra stressade gravida blivande mammor. Vi är alla inbjudna för att vi riskerar att bli sjukskrivna på grund av stress. Vi ingår i en yogastudie och får ranka vår stressnivå innan lektionen och jag skriver ner en trea. Smygkollar på de andra som skriver sjuor och åttor och jag funderar på om jag kanske är mer stressad än en trea. Jag tittar runt i rummet. Det är blivande mammor med diadem och fina träningskläder. Alla har trettioveckorsmage och jag känner ingen samhörighet med dem alls. Inte alls, förutom en, som liknar mig lite mer till utseendet.
Avslappningen slutar och tjejen bredvid mig börjar yogaandas. Jag hatar henne och hennes andning. Blir inte alls avslappnad. Hade det här varit vanlig yoga hade jag också kört halsandningen, men här känns det helt fel. Jag vill skrika åt henne att SLUTA ANDAS SÅ JÄVLA HÖGT.
I slutet spelar vår lärare på sin klangtrumma(!) och vi får ställa frågor. En frågar om yogaandning liknar profylaxandning och läraren skrattar så hennes mage guppar. Profylaxandning... nä, alltså somliga tror ju på det där, men att gå in i yoga... paus för glansiga ögon... det finns inget bättre!
Jag sitter i rummet med nio andra stressade gravida blivande mammor. Vi är alla inbjudna för att vi riskerar att bli sjukskrivna på grund av stress. Vi ingår i en yogastudie och får ranka vår stressnivå innan lektionen och jag skriver ner en trea. Smygkollar på de andra som skriver sjuor och åttor och jag funderar på om jag kanske är mer stressad än en trea. Jag tittar runt i rummet. Det är blivande mammor med diadem och fina träningskläder. Alla har trettioveckorsmage och jag känner ingen samhörighet med dem alls. Inte alls, förutom en, som liknar mig lite mer till utseendet.
Avslappningen slutar och tjejen bredvid mig börjar yogaandas. Jag hatar henne och hennes andning. Blir inte alls avslappnad. Hade det här varit vanlig yoga hade jag också kört halsandningen, men här känns det helt fel. Jag vill skrika åt henne att SLUTA ANDAS SÅ JÄVLA HÖGT.
I slutet spelar vår lärare på sin klangtrumma(!) och vi får ställa frågor. En frågar om yogaandning liknar profylaxandning och läraren skrattar så hennes mage guppar. Profylaxandning... nä, alltså somliga tror ju på det där, men att gå in i yoga... paus för glansiga ögon... det finns inget bättre!
8 kommentarer:
Uha. Skulle ha jävligt svårt för det där också.
Hoppas att jag kommer att vänja mig.
Konstig och arrogant reaktion på profylax i det läget. I ett rum fullt av stressade gravida kvinnor är ju sannolikheten att åtminstone någon "tror på det där" och kanske inte uppskattar att bli skrattad åt ganska stor.
Hahaha, håller med Sofia om väldigt olämpligt skratt.
Jag har ju svårt för yoga i vanliga fall också, tror jag hade reagerat som du på gravidyoga.
Herregud. Jag hade blivit stressad av att bara vara där.
Shit, jag blir stressad bara av att läsa blogginlägget. Och jag är inte ens gravid, eller någonsin yogat. Kanske inte så konstigt egentligen. Ska nog inte börja heller.
Jag försöker fokusera på det som jag känner är viktigt: alternativa födelseställningar, vidgande av födelsekanal. Sådant där. Bort med flummet.
Påminner om när jag testade yoga för första och sista gången. "Yogaläraren" stirrande på mig och väste "jag kan se vad du tänker!".
Hilfe.
Skicka en kommentar