Jag möter upp Stolte mannen som har sms:at mig i ungefär en timme och frågat var jag tar vägen. Jag har svarat att det är helvetesdagen på jobbet och han sitter ensam i en bar och dricker rövin. Jag stormar in i lokalen en timme för sent och han tar min väska tar min jacka tar mig och stoppar in mig i sig själv och viskar i mitt öra. Okej, nu tar vi det igen. Andas iiiiiiiiiiin. Andas uuuuuuut. Nu gör vi det två gånger till. Så står vi mitt i en ganska folktom bar och andas.
Han dricker vin och jag bubbelvatten. Han undrar om jag vill ha nötter och jag huvudskakar och smuttar litelite på hans vin och mmmmmm:ar och funderar på hur långt efter man fött det är okej att tjoa in den där champagnen som står i vårt kylskåp nu.
Så kommer tredje ringningen och vi sätter oss på balkongplats, och Jonathan Johansson, detta underverk, kommer in på scenen. Hans rörelser är ryckiga och han tar upp hela scenen även om den inte är upptänd. Han är lång och smal och påminner i utseende om mitt ex-M. Väldigt mycket ex-M. Det är fint och det är bra och Fimpen rör sig i min mage.
Jag brukar säga att jag inte gillar konserter. Fast jag går på ganska många ändå. Det är ofta axelryckning och mina tankar svävar iväg. Men Jonathan rör och berör och när han osäkert kör sitt mellanprat så ler jag. Han är ironisk på ett sätt som får en att sätta skrattet i halsen, för man är osäker på om han är ironisk eller menar allvar. Ibland vänder han ryggen åt sin publik och spelar ensam i sig själv på sin gitarr och det är då han är som bäst. Han blundar ofta och stänger oss ute. Det är ofta mörkt och fokus på bildspelet bakom honom. Vi behövs inte. Och i början är det lite stelt. Men det är bra, han blir bra när han inte behöver ta in oss. Han skojar i mellanprat om sitt band. Om Oskar Linnros. Och jag undrar om han är medveten om att Oskar faktiskt sitter i publiken.
Den dåligadåliga dagen vänder där någonstans. När Jonathan börjar sjunga. Eller när jag står och samandas med min man. Det vänder och blir en bradag. Efteråt går jag och Stolte mannen till Mc Donald's och jag dricker en mjölk och äter en hamburgare och tittar ut över Stockholm. På söndag ska vi på konsert igen.
Han dricker vin och jag bubbelvatten. Han undrar om jag vill ha nötter och jag huvudskakar och smuttar litelite på hans vin och mmmmmm:ar och funderar på hur långt efter man fött det är okej att tjoa in den där champagnen som står i vårt kylskåp nu.
Så kommer tredje ringningen och vi sätter oss på balkongplats, och Jonathan Johansson, detta underverk, kommer in på scenen. Hans rörelser är ryckiga och han tar upp hela scenen även om den inte är upptänd. Han är lång och smal och påminner i utseende om mitt ex-M. Väldigt mycket ex-M. Det är fint och det är bra och Fimpen rör sig i min mage.
Jag brukar säga att jag inte gillar konserter. Fast jag går på ganska många ändå. Det är ofta axelryckning och mina tankar svävar iväg. Men Jonathan rör och berör och när han osäkert kör sitt mellanprat så ler jag. Han är ironisk på ett sätt som får en att sätta skrattet i halsen, för man är osäker på om han är ironisk eller menar allvar. Ibland vänder han ryggen åt sin publik och spelar ensam i sig själv på sin gitarr och det är då han är som bäst. Han blundar ofta och stänger oss ute. Det är ofta mörkt och fokus på bildspelet bakom honom. Vi behövs inte. Och i början är det lite stelt. Men det är bra, han blir bra när han inte behöver ta in oss. Han skojar i mellanprat om sitt band. Om Oskar Linnros. Och jag undrar om han är medveten om att Oskar faktiskt sitter i publiken.
Den dåligadåliga dagen vänder där någonstans. När Jonathan börjar sjunga. Eller när jag står och samandas med min man. Det vänder och blir en bradag. Efteråt går jag och Stolte mannen till Mc Donald's och jag dricker en mjölk och äter en hamburgare och tittar ut över Stockholm. På söndag ska vi på konsert igen.
7 kommentarer:
Champagnen i kylen - den kan man väl ta med sig till förlossningen? Det är min plan i alla fall!
Åh. Nu har jag nästan läst igenom hela din blogg. Jag hittade hit för kanske två månader sen, och sen dess har din blogg varit min smita-från-allt-annat-jag-borde-göra-istället. Lite som en riktigt bra bok som man inte kan lägga ifrån sig, och jag har tagit en månad i taget och bara läst och läst och känt igen mig ibland många gånger och ibland inte. Du skriver så himla bra! Orden rinner liksom fint som vatten, och jag gillar ärligheten och vardagen, och alla de starka känslorna! Jag hoppas att du aldrig slutar blogga, alternativt att du ger ut en bok!:) För åh så tråkigt det känns nu, när jag snart inte har något arkiv att gå tillbaka i...
Katta: Det är även min plan, men jag tänker att man kanske inte ska kalla in den direkt efter förlossning, kanske verkar konstigt? Kanske måste vänta någon... timme?
Lina: om du bara visste hur det känns att få sådana här kommentarer. Man blir helt... varm i hela kroppen. Tack!
Jag läste om en nybliven liten familj, som när de skulle skåla för bebisen upptäckte att deras flaska Bollinger var stulen! (Från BB's kyl, alltså!!) Så det kanske är bäst att vänta tills hemkomst?
(Plus att man tenderar att bli väldigt påverkad av väldigt lite när man har varit helnykter så länge! Jag gick från att vara "gå rakt trots tvååenhalvflaskarött" till "fnittra fånigt efter halvt glas rosé" förra gången...)
http://www.bokborsen.se/Per+Anders+Fogelstr%26ouml%3Bm-bok-till-salu-17922793_1.htm
24 spänn!!!
Vad bra, varsågod! För förutom att jag gillar att häva ur mig vad jag tycker så var ju det också meningen..:)
Jenny du skriver så fantastiskt, det är en fröjd att läsa varje inlägg!
Skicka en kommentar