Den där om släktbaluns

Stolte mannen ska träffa Föräldrarna i helgen. Pappa fyller sextio, ska ha storbaluns och Stolte mannen är bjuden. Han stod bredvid mig på inbjudan, och på kuvertet. Han ska sitta där, bland de hundra inbjudna, konversera, träffa min släkt, min Svenssonrasistiska moster, min halvt alkoholiserade farbror, mina kusiner, min underbara pappa, min mamma som "inte köpt något nytt till festen, för hon är ändå för tjock" och min andra moster som inte pratat med moster nummer ett på tre år, för de ligger i en ständig fejd.

Han kommer sitta och le mot mig när jag håller mitt tal till far, som är skrivet lite politiskt okorrekt om föräldrarledighet (pappa var ledig med mig när jag var bebis, något som fem procent av papporna var back then), mest för att provocera mina stelsläktingar och mamma kommer kanske sätta lite vin i halsen, även om hon borde vara van vid att jag älskar att provocera.

Jag vill skydda honom. Sätta på honom en sköld och kanske ett litet, litet svärd, och inte den där jättefina bruna slipsen han köpte på second hand. Samtidigt som jag vet att han antagligen kommer att ta dem med storm. Han är född politiker, kan antagligen prata sig ur varje situation i världen. Kommer charma who ever han placeras bredvid.

Men ändå: hjälp! Hjälp!

Den där om en bild på hatten, för er vilja är min lag, och jag lägger även in en parantes. Parantes: tanter har inte dem på begravningar; på bröllop

Den där om hatten

Jag köpte en ny hatt (en sån där begravningshatt som tanter har i filmer) förra helgen och nu tycker jag att den är så rolig att jag går omkring med den hela tiden. När jag steker lök. När jag dansar till musik. När jag skriver uppsats. Igår ville jag ha på mig hatten när jag och Stolte mannen hade sex.

Det var okej för honom.

Den där om som i den där filmen

Det sämsta med att vara ute och resa är att komma hem, men ändå fortfarande vara kvar där borta. Just nu trivs jag inte alls med vardagen, utan vill bort. Jag trodde verkligen att min rastlöshet skulle försvinna när jag kom in i den här relationen, som förra gången, när jag slog mig ner. Och nöjde mig. Men den här gången är så annorlunda, ger mig frihet att vara den jag borde vara, inte vara tvingad till att växa upp och förneka att jag faktiskt har ett behov av att röra på mig. Förväntar mig att jag inte ska nöja mig. Och det måste ju vara det finaste man kan ge någon: att be den att aldrig nöja sig.

Jag har redan fått med honom på tanken om att bo utomlands ett par år. Snart. Men det finns så många utomlands. Och det river och sliter i mig att jag inte vet hur jag ska klara av att stanna här, stilla, och vardaga tills jag får komma bort. Och människor smartare än jag frågar mig varför jag flyr, men jag vet inte. Vet inte ens om det är som jag flyr. För där borta, som inte är här, är det lättare att andas och ibland känns det som om jag kan flyga när jag inte känner igen mjölken eller vet vad jag kommer hitta när jag går höger istället för vänster. Det känns i magen och i magen just nu är det som om något drar mig neråt, som om jag ätit bly.

Men tänk om det kommer att vara såhär för evigtevigt? Tänk om mina barn kommer få en mamma som kommer tvinga dem flytta hela tiden, som i den där filmen Chocolat. Hur avgör man då vems lycka som är mest värt?

Den där om dagen

Jamenhallå!

Snabbis: imorse gick pojkvän upp klockan nollåttanollnoll för att göra pannkakor till mig, för det är ingen vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag...

men ps: jag gillar inte pannkakor. Inte han heller.

Den där om blygheten

Jag svär över att bo med två killar, bankar på toadörren och undrar om han inte hört att killar ska ta kort tid på sig i duschen. En av mina killkompisar har superhypat ett band som ska spela på kvällen och jag är inte alls sugen. Skyller på magont, men han tror mig inte och tvingar med mig ut och jag gnäller på att jag inte kan dricka öl när jag äter medicin.

Jag kan inte gömma mig bakom alkoholen, är nykter för första gången på... sexton år (!) och försöker istället gömma mig bakom smink och min lugg. Kryper ihop när folk tittar på mig. Är inte van vid att se allt så tydligt, se hur folk tittar på mig, avläser mig. Går över golven med hårda klackar och sur min. Står i baren och beställer vatten och är noga att poängtera till kompis bredvid att jag äter medicin, inte är gravid, så att alla ska höra. Är omognare än någonsin. Är blygare än någonsin. Stockholm ler inte mot mig och jag suckar över kylan.

Klockan ett får jag nog och smiter. Halv två ringer kompis och undrar var jag är. Hemma svarar jag, ligger under två täcken och lyssnar på musik. Älskar att jag bor på fem minuters gångavstånd från stället vi var. Bara jag hemma och jag somnar till tystnaden.

Den där om historien om historien om den stolte mannen

Historien om historien om Stolte mannen, som fick sitt namn en dag i tidig maj när han satt i min soffa och jag hade jobbat i månader på att snärja honom i mitt nät, eftersom han var den svåraste jag kunde hitta. Historien om historien om Stolte mannen började långt tidigare, men där, på soffan, fick jag inte komma nära honom fysiskt eller psykiskt och senare blev han nog min stoltaste erövning, för jag erövrade mig själv mer än jag erövrade honom. Antagligen. Och när jag bad honom beskriva mig med ett ord och tusen snubblade över hans läppar satt jag och log mot honom och när han var klar svarade jag att han var den stoltaste jag någonsin mött.

Det var så historien började. Han var den svåraste jag kunde hitta. Men egentligen började historien innan den historien, började redan när jag var tillsammans med M och olycklig och lycklig på en och samma gång. Då gick Stolte mannen i min klass och kom att göra så i flera år. Han var en av flera, en som gick i min klass, som var lika oåtkomlig för mig som jag var för honom. Han var från Stockholm, eller sa det i alla fall, för att han skämdes över att komma från Nyköping, fast att han aldrig skulle erkänna det. Att han skämdes. Han räckte alltid upp handen, eller faen, jag tror inte ens han gjorde det, utan pratade rakt ut och var en sådan som gick fram till föreläsaren efter lektionen för att diskutera och som pratade skit om mestjejerna i klassen och gjorde narr av dem på samma diskreta vis som vi gjorde. Och på varje sittning blev han fullast och höll de bästa och flesta talen och var så där charmigt dryg så att tjejerna föll och låg på knä, skjutna i hjärtat på stigar där han gick, alternativt hatade honom bittert.

Och historien om honom började kanske där, för fem år sedan, eller så, men kom inte igång förrän M lämnade mig och flyttade till Stockholm och jag var kvar och bitter som aldrig förr och arg på världen som när jag var fjortonfemton och kärlekstörstande, eftersom M bara gav mig helglove och knull nån gång i månaden.

Så, före egentliga historien, men ändå i historien: vi hade varit på fest och jag trillade på Stolte mannen och hade nog druckit, vad annat folk skulle kalla "för mycket", redan klockan sju. Så jag trillade på Stolte mannen och allt mitt världshat gick ut över honom och jag berättade för honom att jag visste exakt hur han var, när jag egentligen bara ville att han skulle gilla mig. Jag berättade för honom att han var en sådan som älskade sin mamma för mycket, som är tillsammans med fina flickor och drömmer om att knulla dem i röven, men aldrig skulle göra det, som går på myten om den lyckliga horan, som röstar på moderaterna i smyg. Och jag berättade för honom hur han var i över en timme, tills han sa att han skulle gå och söka lyckan i baren och jag gick hem och spydde.

Ja, sen går historien som den går och jag och Stolte mannen väljer samma inriktning där nere, i Studentstaden, och han börjar få upp ögonen för hur smart jag är och jag börjar få upp ögonen för hur snygg han är, men sen måste jag flytta till Stockholm för att rädda mig och M och det går åt helvete och jag flyr till Mexiko, och herre Gud, ska jag speeda på den här processen och den här historien lite, så kommer jag tillbaka till Studentstaden januari nollsju.

Så jag kommer tillbaka till Studentstaden januari nollsju och på föreläsning ett, dag två, vänder jag mig om i klassrummet, möter hans ögon och såklart är det honom jag ska få i säng! tänker jag. Så ett par veckor senare tar jag reda på hans telefonnummer och skickar det här smickrande smset, vilket (har jag fått reda på senare) kom totalt oväntat. Och eftersom jag är som jag är och han är Stolte mannen så händer inte så mycket mer än att han följer med mig hem och hånglar. Och eftersom jag är som jag är så knullar jag runt lite och kanske lite mer och eftersom jag inte vet att han kommer att bli Stolte mannen så är han förvisad till att kallas klassragget.

Men så kommer maj. Och jag vet inte vad som är annorlunda i maj mer än att jag super ovanligt mycket och han super mycket och varje natt ringer han till mig och ber att få sova hos mig. Och varje gång han ringer så säger jag nej. Och varje gång jag säger nej så kommer han och bankar på min dörr. Och varje gång han bankar på min dörr så ignorerar jag honom i en halvtimme, sen släpper jag in honom. Och varje gång jag släpper in honom så kramar han mig och lägger sig i min säng och sen sover vi utan att ha sex. Och varje morgon när jag vaknar så är han borta. En natt frågar jag varför han kommer och han svarar att han behöver bekräftelse.

Så börjar den egentliga historien när min farfar dör och jag faller ihop och han är där när jag faller ihop och vi går över fält och på morgonen, den morgonen när jag vaknar, så är han kvar. Och den riktigt riktiga historien kan börja.

Den där om att vara sjuk

Jag är förfärligt sjuk, ligger och gnäller i sängen, går ner ett kilo om dagen och dricker okolsyrad cola. Berättar för den där mannen om hur mina barndoms sjukdagar var och förvånas över hur lika hans åttaåringsdagar som sjuk liknar mina. Barn på åttiotalet: förena eder och stäm upp i en hyllningskör till okolsyrad cola, blåbärsopppa och hyrfilm!

Allt är samma dag. Från det att jag är fyra tills att jag blir elva. Alla sjukdagar såg ungefär likadana ut. Mamma tog med mig till hyrfilmsbutiken, som låg nere vid ån, mitt emot en bank. Där fick jag välja vilken film jag ville och valde alltid samma, som handlade om nån japansk tjej på äventyr. Alternativt tittade jag på inspelade tecknade serier som min kusin spelat in från teve tre. Mamma vispade cola så att den blev utan bubblor, skar smörgåsar med ost i minibitar. Strök över panna med kallhand.

Vi spydde alltid i samma skål, som såg likadan ut som en mamma skalade potatisen i om somrarna. Den stod under diskbänken, står nog fortfarande under diskbänken. Pappa tog in mammas baden-baden från verandan och egentligen tyckte jag inte alls om att sitta i den, men det hörde liksom till och den gick att fälla ner.

Ibland åkte mamma till jobbet fast att vi var sjuka, om hon hade kundmöte, eller behövde chefa över något. Då blev jag plötsligt friskare och sprang några varv runt huset, för att bli av med rastlösheten, så att jag kunde bli sjuk igen lagom tills mamma kom hem.

Hur var det för er? Hade ni samma åttiotalssjukdagar?

Den där om motsättningar

Indien. Och min hjärna gick på högvarv. Det var en väldig massa motsättningar, motpoler, extremer som trängdes där uppe. Det var ett ständigt nejsägande till försäljare på stranden, ett, antar jag, tvåvägshat, där de hatade att behöva gå där och sälja sina djävla saronger och ett hat från min sida att de inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag var väldigt medveten om att det här var deras familjs enda inkomstkälla, att om de sålde en sjal till mig för hundra djävla rupies så var det en bra dag.

Det var tycka synd om blandat med viljan att hjälpa och flytta dig för faen, du skymmer solen! Och jag vet inte vilken känsla jag hatade mest. Vilken jag borde hata mest.

Och jag föraktade spanjorerna i Gokarna som försökte hitta sig själv, som ville hitta hjärtat av Indien, sen fastnat här, i en vardag där de klev upp klockan tolv, satte sig och rökte på tills de gick och lade sig, medan huden gulnade, mörknade, kläderna slets, deras dreads försökte signalera erfarenhet och framgång i sökandet, medan allt de egentligen gjorde var att hitta andra spanjorer med samma misslyckande i att finna.

Indierna på tågen som så gärna ville visa och hjälpa och jag som bara ville skrika till dem att vi inte är värda er vänlighet. Samma motsättningar där, jag borde inte tycka synd om dem, tycker jag synd om dem? Viljan att betala när de målar henna på min arm, deras motvilja att ta emot pengarna. Vi är vänner nu! Är vi vänner nu? Allt jag kommer minnas dig med är den blekhet som kommer att infinna sig efter att min henna försvinner och visar att jag inte blivit brun därunder. Viljan att vilja vara god, viljan att vilja visa att jag inte vill utnyttja dem, deras land, men hur faen gör jag det?

Och på väg hem, i Mumbai, i taxin på väg på flygplatsen står hon där, i en bilkö. Den jag kommer att minnas mest med min resa. Hon är kanske runt sju år, smutsigaste jag sett. Hon trycker sin kind mot bilfönstret och lägger handen på rutan när vi står stilla i en bilkö. Mumlar och för den lediga handen mot munnen, visar att hon vill ha något att äta. Jag fumlar och fumlar i mina väskor. Får för mig att det är nu det har betydelse, att om jag ger henne mina kex så räddar jag Indien, då har jag betydelse. Jag sätter min hand mot hennes, rutan emellan. Vänder mig om och rycker i kläder som ligger ivägen.

Tårarna ligger precis på kanten, osäkra på om de ska trilla ut ur ögonen eller inte, efter total utmattning: fjorton timmars tågresa, femtimmars bussresa. Jag får upp kexen med ananassmak för din njutning. Håller dem i handen och tittar ut. Taxin har börjat rulla. Flickan är borta.

Den där om musiken

Alltså, skitkul: hemma och magsjuk! Tänkte skriva något vackert om hur pojkvän kom och hämtade mig på Arlanda med ballonger, eller om flickan som tryckte kinden mot taxirutan när vi stod i bilkö i Mumbai, eller hur Finaste följde mig till taxin i Goa, men jag måste använda mina hjärnceller till att hålla mig vaken och inte spy, så istället får ni den musik jag lyssnade på när jag åkte nattbuss mellan här och där och dit (och oj, jag hatar att göra sånt här -kritiken, kritiken! Men jag älskar när andra gör det, så nu skiter vi i kritiken, kritiken! och kör på ändå).

Antony and the Johnsons - I fell in love with a dead boy
Jenny Owen Youngs - Fuck was I
Kate Nash - Birds
Angus & Julia Stone - Hollywood
Janis Joplin - Maybe
SoKo - I'll kill her
Anna Järvinen - Kom hem
The Mary Onettes - Still
Moto Boy - Young love
Vampire Weekend - Mansard Roof

Och så mycket mer, men nu måste jag springa och bajsa!

Den där om hälsningar från Indien

Den där om Indien

Jahamenjadå... Då drar jag till Indien ett tag då, ses om ett par veckor, när jag är knallbrun, utsvulten på hångel och måste börja skriva nästa uppsats!

Och ps: uppsatsdarling blev inte så sågad och jag tycker att jag lyckades parera alla frågetecken med utropstecken.

Den där om Brighton

Vi var alla vilsna och förvirrade och hade skakande engelska, som både haltade och föll, precis som våra själar, frisläppta för första gången av mammahänder som kunnat smeka bort alla våra skrapsår och sorger, men som nu släppte på oss på en buss på väg mot England.

Tillstannande i Paris, obligatorisk parisarehat och uppåk i Eifeltorn och vänskapsband som knyts sådär löst genom kan jag få sitta bredvid dig i bussen? och trevande gemenskap som sipprar fram ur berggrundsinre.

Jag femton år, visste redan hur hela världen såg ut, var van vid världen, visste alltallt, och redan då längta bortig, visste att även om jag var så djävla världsvan så var det hörn och hålor jag inte ens hade någon aning om vad de lyssnade på för musik där.

Framme i Brighton ihopbuntad med tre andra tjejer från Stockholm, Göteborg och Gällivare. Fyra ickehörn av Sverige. Sängarna tätt ihop, viskande, ivriga flickmunnar. Ihopgaddning mot tanten vi bodde hos, helt klart galen. Små räder till köket när hon inte var hemma, där jag snodde köksnyckeln ur hennes förkläde, eftersom hon låste kylskåpet (och telefonen som vi också dyrkade upp), med händerna fulla av mini-Kit kat snubblade våra tonårssinnen in i rummet på tredje våningen igen.

Marie, Maria och Mia (som egentligen hette Johanna, men som jag döpte om till Mia, för enkelhetens skull). Marie var ivägskickad av sina föräldrar för att hon skulle komma iväg från den vardag hon levde i. En begynnande alkoholism och knaaaaaarkarriär, något som hennes föräldrar tydligen inte var särskilt stolta över.

Vilket djävla misstag de gjorde. Med på resan var även Mattias från Malmö, van e-knaprare. Dag två hade han en mental karta över de bästa beslöjade e-shopparna, förklädda till klädesaffärer. Oftast skickade han mig och Marie att handla, vi fick billigare pris, sen satt vi och några från EF, som hade friare tyglar, nere på stenstranden och drack vodka direkt ur flaskan, hånglade och stoppade i oss e.

Och jag gillade det. Jag var fri, jag var bäst, det fanns ingen bättre känsla i hela djävla världen. Jag satt på lektionerna, drog i mitt hår och drömde mig bort till den där stenstranden, dit övervakningskamerorna inte nådde. En gång gick vi på hip hopklubb klockan ett på natten och stötte på våra ledare. De kastade hårda ord på oss, skakande i sina tjugofemårskroppar och skickade hem till kylskåpslåsarkvinnan.

Kvällen innan vi skulle åka hem satt jag och kramade Marie och vi lovade varandra livslång vänskap. Samtidigt lovade jag mig själv att aldrig mer ta e, även om jag var femton och dum i skallen visste jag att jag gillat det för mycket. De där rosenkindade ungdomarna, med läxböcker i händerna, som STS-katalogen visat blev aldrig verklighet för oss, om det blev det för någon.

Jag reste hem igen. Åkte till Italien med mina föräldrar. Testade aldrig mer e. Marie kom hem med ett större behov än när hon reste. Efter ett par telefonsamtal tappade vi kontakten. Och nu går jag omkring med ett brittisk uttal på min dialekt, som jag började snappa upp där, 1995.

Och med det skrivet, lyssna och älska!

Den där om vad som händer fjorton:trettio hos mig

Den där om vardag

Jag lämnar in henne en timme innan deadline. Pussar henne på framsidan och vågar inte titta genom en sista gång på tunnelbanan hem. Pojkvän ringer, sänder pussar genom telefonluren och berättar att vi är inbjudna till min lillebror och lillebrors tyska flickvän, som precis flyttat till Stockholm, på kvällen. Vitt vin och räkor. 1976: välkommen tillbaka!

Jag somnar i sängen med min bok, vaknar av att pojkvän pussar mig på pannan, vid sex. Hela dagen, ända sen jag lämnade in henne har varit ett enda antiklimat. Jag väntar och väntar, men det kommer inte.

På fredagen städar jag hela lägenheten, undan med alla spår av uppsats, och får reda på att jag kommit in på mitt förstahandsval till våren. Blir gladare av det än av att ha lämnat in uppsats. Pojkvän kommer hem, vi tittar på hela säsong ett av Californication, blir extremkåta av alla nakenhet och fredagsknullar.

En lugn djävla heldjävel. Inga pengar och de pengar som finns sparas till Indien. Indienomenvecka. Pojkvän vänder sig om i sängen lördagkväll och frågar du, baby, tänk att vi ligger här en lördagnatt, det hade du inte kunnat tro för ett år sedan, va? Jag ler och klappar honom över håret. För nu är jag extremt djävla överlycklig. Vinrusig. Inlämnad. På väg. Kär. Och imorgon, måndag, ska jag börja äta fem frukter om dagen.

Den där om henne

Det är märkligt sån relation man kan få till sin uppsats. Jag ömsom älskar henne, ömsom hatar henne. Sitter och pratar med henne, svär och skriker. Hon verkar mer nonchalant och ignorant. Jag kommer på mig själv med att ibland morra och skrika hjälp mig här då! Hjälp mig, hur definierar du hemland? Hur gör du den här raden rak? Varför älskar du mig inte tillbaka? Varför lyder du inte, älskling? Din förbannade djävla fitthora?

Jag har ont i rygg, rumpa och höger långfinger som sköter musen. Blir skitsur på pojkvän som läser genom henne (efter mycket ångest och sväljande av stolthet) tar fram rödpennan och slaktar. Kvar blir resterna av henne och jag riktigt känner hur det är jag som får skulden, hur hon räcker finger åt mig.

Jag hatar henne. Jag älskar henne. Om två dagar ska jag lämna henne ifrån mig, de ska få dissekera och slå på henne och jag ska sitta och försvara något som jag inte är säker på att jag älskar passionerat.

Sen åker jag till Indien, för att komma hem till en sista termin och en sista tamp med en ny, mer avancerad henne (plus en kurs i "politisk sociologi"). Sen, vänner! Sen! Har jag en master i statsvetenskap, en någotannat i sociologi och kan kanske stolt titulera mig sociologisk statsvetare med inriktning på utredning, när jag sitter där, på ICA och försöker kränga förgammal köttfärs!

Den där om mellan Nacala och Angoche

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, åkt på ett lastbilsflak den sista biten och vägdammet hade färgat oss så röda att jag var tvungen att duscha tre gånger för att bli av med det, där det låg, inbäddat i öron och hår och nu; bara i mitt minne. Vi hade hamnat i ett värdshus som låg precis vid havet och var så skrangligt att det skakade varje gång vågorna slog mot sidan av berget det stod på. På en lapp i rummet stod det att vi inte skulle vara rädda, det hade skakat sedan 1893 och bara gått sönder en gång. Gatorna utanför kantades av sekelskiftshus, övergivna sedan länge, fallna sedan inbördeskriget 1977-1992.

Jag hade gått ner tre kilo på en vecka, levt på två äpplen och överdrivet mycket Fanta, något som såldes vid vägkanten, något man var tvungen att dricka upp på stället, då glasflaskan skulle tillbaka till försäljaren när man druckit upp. Anledningen till min två äpplendiet var inte magsjuka eller vilja, utan det simpla faktum att det helt enkelt inte fanns någon mat. Finns det ingen mat kan man inte köpa någon. I en by vi hade åkt förbi hade det funnits en enklare servering, för den FN-personal som var posterad där. Under de följande veckorna skulle jag gå ner ytterligare två kilo, inte mer. När jag kom hem fick jag veta att min kropp hade ställt in sig på svält och därför behållit allt det där jag trodde att jag borde ha gått ner.

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, och en man mötte upp oss när vi hoppade ner från lastbilsflaket. Log och välkomnade oss, tog oss till vårt 1893:års skakhus, och visade oss sedan var vi kunde äta. En restaurang. Jag vet inte riktigt hur eller om jag kan förklara känslan av att komma till en uteservering, få beställa det enda som fanns på menyn - kyckling - och inte ha ätit på en vecka. Veta att man borde vara jättehungrig men endast kapabel att äta ett lår. Känslan av att ha alla barn mellan Nacala och Angoche tittandes på en, utanför den oavgränsande häcken. Att de antagligen hade ätit mindre än mig de senaste veckorna. Att mannen som visat oss runt, som vi nu bjöd på mat, inte bara åt upp utan sög av varje kycklingben och sen började tugga försiktigt på dem och frågade mig varför inte jag åt upp.

Och minnet av hur min mamma legat på sjukhus tre år tidigare, så magsjuk att hon hållit på att dö efter vår resa till samma kontinent, och tårarna i hennes ögon när hon för första gången kunde äta en skiva rostbröd, efter två veckor och att det var det godaste hon någonsin ätit. Det var så det borde kännas, att det var det godaste jag någonsin hade ätit. Istället drack jag upp min andra Fanta och bad kyparen ge min del av kycklingen till barnen utanför. Och sen vände jag mig om och gick på toa. För på den tiden var det ingen som fick se mig gråta. Gråta över att vi hade äntligen kommit ut till kusten och allt fortfarande var ett helvete, att jag nu visste ungefär var helvetet låg, utan att vara i närheten av det, i en känsla av att förminska och se ner på deras framtidshopp och tro på att snart skulle allt bli bättre.

Den där om att lipsilla

Jag har blivit en djävla lipsill. Tidigare var jag tuff och sådär äh, jag gråter aldrig, har inte gråtit på kanske tre år! Men nu... lipsill! Jag fattar inte var det kommer från, det är som om en fördämning har öppnats. Jag är liksom tjejen som aldrig gråter, som svär. Tjejen som är heltorr på begravningar och bröllop.



Det här är vad jag har gråtit åt den här veckan:

• Att min uppsats blir skitdålig.
  
• Att okej, man tycker alltid att ens uppsats är skitdålig, för att man är så inne i det, men min pojkvän tycker inte heller att den riktigt håller måttet. När jag säger att den (uppsatsen, den går under arbetsnamnet "Bajset") känns som en mellanstadieuppsats, så håller han med. Eller det skulle han nog inte riktigt våga, det är mer så att han inte INTE håller med.
  
• Att min handledare, min nya, inte svarar på mina mail.
• Att min handledare, min gamla, inte svarar på mina mail.
• Att Jane och Edward fick varandra tillslut, trots att hon kommer att få vara hans djävla unga sjuksyrra tills han dör.
• Att en av mina närmaste vänner satt ensam på nyår.
• Att min pojkvän tycker om mig så mycket.
• Att det står en julgran på Globen, det är fint.
• Att hundarna gråter när de blir räddade undan en storm på Animal Planet.
• Att flyktingar i P3:s dokumentär gjorde smörgåstårta i Irans flaggas mönster på öppet hus, men ingen kom och ville äta.
• Att jag saknar Finaste, som är i Indien.
  
• Att jag fick veta vad jag druckit på nyår (två liter finvin, sex flasköl, en cider med glitter, två och en halv champagneflaskor och konstiga drinkar).
• Nu, när jag sa till pojkvännen att jag gillade honom extra idag, för att jag varit så borta hela veckan, stressad och bajsig. Han svarade jag vet, men jag förstår. Och alltså, jag gråter inte åt att han förstår utan för att jag faktiskt varit bajsjobbig. Fan för att ha en pojkvän som är ärlig.
  

Den där om när hjärnan lägger av

Alltså, hallå, ibland så fuckar sig min hjärna när jag går ut själv (själv = utan pojkvän) och jag stegar fram till baren, tar en drink med högernäven och fluktar samtidigt över stället för att kolla vem jag vill/ska knulla för kvällen. Ses säger det stopp, och vänta, har jag inte glömt något? För jag har ju någon hemma som redan knullar mig senseless.

Men alltså, hallå, ibland så går det per automatic, och jag har redan klätt av tjejen till höger, tagit henne på brösten och sugit lite lätt på hennes öronsnibb i tanken. Eller blinkat mot bartendern. Kollat in rumpor. Bitchslagit mannen till vänster över kinden, får att jag blev så kåt precis innan jag kom att jag inte kunde hantera mig själv. Men sen, vänta, den jag har där hemma knullar mig ju som ingen annan. Han får mig att gråta som en oskuld när han trixar med tungan (väldig märklig känsla att gråta under samlag... säger man "samlag" nu för tiden?).

Och hallå, några gånger har han kommit hem med lappar i fickan med ett djävla telefonnummer från nån djävla Bella, som jag gärna skulle vilja leta upp och skjuta, eller den där förbannade Linda, som skrev i love you på en lapp till honom. Den där förbannade Linda vill jag ta och halshugga (i illustrerad vetenskap stod det att man kunde halshugga en person med ett enda hugg. Det trodde inte min bror på. Detta diskuterade vi i cirka sju minuter under de tråkigare delarna av Arn).

Så, ibland, knullar hjärnan till det och är kvar där i sommaren nollsex, när jag drog hem folk till höger och vänster och knappt kunde gå Götgatan upp, eller ner, utan att stöta ihop med någon som jag inte mindes namnet på och jag tänker att det var faen goda tider. Det var faen härliga tider. Men så faen heller att jag vill vara där igen.

Den där om minnesluckor

Förra nyår spenderade jag med bror i NY. Vi tjatade en massa om vad vi var tvugna att göra vid tolvslaget, för det skulle prägla hela året, hela 2007. Brors kompis körde in oss till NYC och sen satt vi och huttrade i bilen, drack oss fulla på rysk vodka och sjöng med i musiken som spelades på vännens bärbara stereo, som han hade i bilen istället för en bilradio. Vi åkte över broar och jag såg ljusen från staden och stirrade så länge att det liksom flöt ihop. Tänkte på mannen jag lämnat i Mexico City, hur han hade kysst mig på flygplatsen och sagt att vi ses snart igen!

Efter en ituslagen champagneflaska för 100 dollar åkte vi till Times Square, men missräknade det hela lite och satt alltså i en taxibil med en indier och skrek nooooo, don't say it, don't! när han gapade happy new yeaaaaaar!

Sket i TS och gick till en svartklubb med gratis sprit innan klockan två, där vi massbeställde tequila, jag träffade en italienare som jag pratade spanska med hela kvällen, oförmögen att prata något annat än just det när jag blev full. Han presenterade mig som prinsessan för sin pappa och helt plötsligt fann jag mig själv ha ett tequilashotsrace med en tjock italienare, maffiaboss look alike, tillslut förlorande big time.

Så 2007 skulle alltså vara ett år när jag åkte ovanligt mycket taxi, spenderade mycket tid med min bror, på väg till nya ställen, men med en tendens att komma för sent. Och räknar vi med hela kvällen: ständigt full, spanskpratande, italienhängande. Räknar vi hela dygnet som följde: sovandes. Men nej, försent har jag alltid kommit, men det andra stämmer inte.

Det är lite tur, för även om nyårsslaget spenderades med den där som jag gillar mest just nu, så har jag minnesluckor från det att vi gick ut genom dörren, för att kolla raketer, tills att jag vaknade. Det är helt svart. Jag har fått höra att vi var hemma fyra, så jag måste ju ha gjort något mellan tolv och fyra. Det finns kort på att jag dansat och hånglat. Och den första januari tvåtusenåtta spenderade jag på toaletten, kräkandes och skrikandes på pojkvännen, som tillåtit mig dricka så mycket och, tydligen, röka.

Så därför: Jenny, när du kollar tillbaka på det du skrivit här ungefär om ett år, faen ta dig om du spenderat 2008 kräkandes!