Den där om dejten so far

Har kliat Stolte mannen på ryggen i tio minuter, sen tröttnade jag. Läser om män som kliar sina gravida tjejer på ryggen i timmar och undrar hur tusan de orkar.

Lillebror har spelat Disneylåtar för att vi ska komma in mode. Jag sjöng med. Stolte mannen rös.

Lillebror har lovat att dammsuga hela lägenheten medan vi är borta. Jag bloggar och Stolte mannen tar en långbajs.

Vi har ätit långfrukost med DN. Jag gjorde Stolte mannens favoritfrukost: kaffe.

Den där om att dejta

I morgon har jag bjudit min man på hemlig dejt. Vi har inte varit på dejt på himla länge, alltså uttalad på riktigt pirr-dejt. Stolte mannen vill köpa ny skjorta och fnissar varje gång jag påminner honom.

Vår första dejt var när vi bodde kvar i Studentstaden. Vi hade varit ute och festat hela natten på dansgolvet dansat långt ifrån, ibland ganska nära rökt på balkongen träffat kompisar hållit handen när ingen såg jag med ny klänning höga klackar röda. Så gick vi hem när han viskade ska vi gå hem in i mitt hår kort och lockigt.

Vi gick hem till mig men kvällen var inte slut. Den var helt enkelt inte slut, som en sån där film när man bara men tar den aldrig slut? fast istället för att skruva på sig så hoppas man att den aldrig ska ta slut. De får gärna jaga varandra med bilar genom hela New York bort mot Washington DC, genom Virginia, ner mot Florida, stanna inte där! Åker båtjakt över till Mexiko, polisbilarna sladdar bort och man hejar på den jagade, hejaheja, för ta aldrig slut! Eller när man läser favoritbok och hoppas att den aldrig ska ta slut, för det är en favoritbok och fast att man inte brukar gilla böcker med sidor fler än trehundra så nu: mer än gärna!

Så vi tog en filt en ost parmesan ett vin som en picknick mitt på hage fast Stolte mannen var rädd för fästingar. Jag for upp klappade hästar i hästhage Stolte mannen tittade mer på mig än hästar harklade ska du verkligen?

Hångel på filten jag tappade en sko min klänning vit åkte upp ner upp av blev gräsgrön. Gräs i trosorna lycka lycklig lycklig lycklig lycklig lycklig solen går upp. Hemåtgå. Han med min hand i sin eller om det är tvärtom. Eller vänta! kanske arm över axel: du är min nu! DU ÄR MIN NU!



DU ÄR MIN NU!





Lycka så lycklig att jag var tvungen att apa till mig visa upp mig klättra upp i ett träd. Jag klättrade upp i ett träd. Trillade ner och bröt ett revben.

Den där om att minister Björklund rör om i grytan igen

Det är ganska sällan jag skriver om politik och/eller själva innehållet i mitt arbete här. För att jag jobbar åtta till tolv timmar om dagen med det och det är så hemskt utmattande att när jag kommer hem så är min blogg lite som en sån där stor trädgårdspark som man ibland ser att sjukhus på den engelska landsbygden har i filmer.

Men ibland blir man så upprörd och arg att man måste.

För några dagar sedan gick regeringen ut med att de universitet/högskolor som har läkar- och sjuksköterskeutbildningar ska lägga om sina budgetar så att pengar tas från övriga utbildningar och läggs på just dessa utbildningar, då Sverige har läkarbrist. Vilket väl hade varit fine and dandy om det varit så att pengar inte tagits från redan besparade utbildningar.

Och.

Att det bara i Stockholms län redan finns runt 200 utbildade läkare. Tvåhundra. Dessa läkare (många av dem specialister, överläkare och föreståndare för kliniker) går i dag runt och är arbetslösa, städare på sjukhus och liknande för att de inte släpps in på den svenska arbetsmarknaden, då de kommer från land utanför EU/EES. Istället åker många sjukhus ner till bland annat Rumänien för att rekrytera läkare där.

Det är sånt jävla resursslarv att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det måste, måste vara lättare att lära en läkare från Vitryssland svenska samt svenska seder (som till exempel att man måste titta sin patient i ögonen när man pratar) än att ta en svensk som aldrig jobbat som läkare och utbilda denne i flera år, samt att genomföra detta endast genom att människor som utbildar sig inom till exempel kultur får det sämre.

Den där om att dagen redan är konstig

Va fan - blev uppraggad på gymmet innan jobb. Varför raggar man på någon som är gravid? Varför?

Den där om att jag åt köttfärssås från i går och tänkte gå och lägga mig nu

Det här med att ha Stolte mannens mamma som kompis på Facebook (grämer mig för att använda ordet svärmor. Det känns som om jag är Snövit då) är... speciellt. Hon är världens, världens bästa. Hon älskar mig och jag älskar henne. Hon är feminist så det förslår och det är meningen att hon ska vara pensionär men hon far runt mellan olika styrelseuppdrag, viger folk, är för evigt aktivt debatterade socialdemokrat och ja, en sån som man är skiträdd för i början.

Men på Facebook. Man får akta sig lite för vad man skriver och har man skrivit kuken i fittan spelar boll, och sånt man brukar göra så kan man antingen få förklara sig direkt på Facebook, eller nästa gång man kommer för att palla päron. Ironi flyger rakt förbi. Skämt likaså.

I går skrev jag att jag gick och la mig med Elin och la upp en bild på hennes debutroman. Det gick inte hem, kan jag meddela. Vilket kanske man kan förstå, antar att man inte vill att ens svärdotter (svärdotter är godkänt och inte lika Snövit) ska slicka fitta när hon gift sig med ens son och har ens barnbarn i magen.

Men DET VAR ETT SKÄMT. Min skämtgen blir tyglad. Jag får inget utlopp. Man kan inte unfrienda sin mans mamma, det går inte. Jag får bli tråkig helt enkelt. Bara skriva om mina sovvanor och vad jag äter till middag.

Den där om att jag hade planerat att lägga upp en bild på en bit prinsesstårta med texten "övar på att ta det lungt" här i bloggen,

...men sen kom jag på att jag är lite känslig mot laktos.

Mvh hon som ignorerar att hon är känslig mot laktos och därför alltid måste ha en femma i börsen vid eventuellt akut toabesök på stan.

Den där om sommaren i city 1990

Önskerubrik från Anonym.

Vi bilar ner till Italien. Mamma och pappa fram, jag och Lillebror bak. Jag och min bror slåss, han sju jag tio år. Vi lyssnar på kassettband som mamma valt ut. Det är Orup, Mikael Wiehe, liknande manliga artister. Mamma sjunger med, slår takt i taket och skriker där mellan till att akta bilen! när pappa kryssar mellan bilar på autobahn. Jag ber pappa köra det snabbaste han vågar och han ökar till hundraförti medan jag och min bror blir imponerade i baksätet.

Någonstans på vägen slår jag tån i sätet framför och tappar en stortånagel. Det blir mitt starkaste minne från den resan. Någonstans på vägen stannar vi i de österrikiska alperna och morgonen efter är det djurmarknad på baksidan av hotellet. Den startar klockan sex på morgonen och det säljs ponnys och hönor och kattungar och kossor och getter och ägg och lamm i liten hage och kycklingar och kaninungar som färgats rosa och ljusblå. Hela marknadens djur stämmer upp tillsammans med marknadens flintskalliga auktionsman i en symfoni som sju- och tioåringar blir upphetsade av och föräldrar till dessa barn bakfulla.

På den italienska kusten hamnar vi med alla andra svenska och tyska turister. Samma kust som jag fem år senare kommer att förlora min oskuld till en italienare vid namn Fabrizio. Fabrizio kommer att vara mycket äldre än vad jag är och bara kunna italienska.

En dag åker vi med min moster och hennes son till Venedig. På ett torg matar jag duvor i en randig t-shirt, mamma tar ett kort och detta kort gör senare att jag vet att min t-shirt är randig. I Venedig börjar jag bråka med min moster, vi har båda vilja av järn och kommer inte alls överens. I Venedig försvinner jag från min flock och min pappa blir vansinnigt upprörd på min moster, hans lilla ögonsten är nu borta i en av världens största turiststäder. Men egentligen är jag inte borta, jag har bara gått till bilen, där min pappa hittar mig tre timmar senare. Min mamma skäller på mig för att jag försvunnit. Min pappa mumlar in i mitt hår att jag är hans kärlek hans kärlek hans kärlek och att jag aldrig mer får försvinna tre timmar i en av världens största turiststäder. Jag har haft tråkigt i tre timmar och står och skrapar med foten i gruset.

På kvällarna tittar vi på fotbolls-VM i en samlingslokal på hotellets område. Pappa dricker öl efter öl, jag dricker fanta och håller i pappas hand. Varje gång någon gör mål hoppar han ut ur sin stol och skriker. Det går skitdåligt för Sverige och vi går över till att heja på Italien. Varje gång någon gör mål hoppar jag ur min stol och skriker, som pappa. Jag hejar på Italien, för det gör pappa. Jag och min bror har båda Italiens landslagströjor på oss och vinkar åt italienare som ler åt oss.

Italien vinner inte och vi åker hem. Mamma lyssnar på Orup slår takten i taket och i baksätet sparkar jag min bror på smalbenen.

Den där om att må bra

Jag går in genom dörrarna och är en av de som svarar ja när finlandssvenskan i receptionen frågar om jag varit där tidigare. Får vänta i väntrummet med alla par och plötsligt slår det mig att de kanske tror att jag inte har någon att ta med hit, någon partner. De kanske tror att jag är all by myself och tanken borde få mig att axelrycka, men det känns ont.

Jag har åkt in på en akuttid till specialistvård för gravida, alla vi som inte tar det så lugnt som vi borde. Alla vi som har kroppar som motarbetar våra graviditeter. Jag trodde att jag skulle få problem med min kropp, att jag skulle få svårt att gå, eller så där, men stress? Jag som alltid fått höra att jag är lugnast i universum. De här senaste dagarna har inte varit oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag! utan mer samtal med chefen inför en eventuell sjukskrivning, regn, hat från bloggvärldens östra hörn, skit och alla hans systrar. Stolte mannen har svansat runt mig och mina vänner har pratat om att bädda in mig i bomull.

Tre läkare ögonbrynsdiskuterar och kommer till slut fram till att mitt blodtryck trots allt är okej. Mitt blod ser okej ut. Jag har kissat i ett litet rör, mitt urin ser okej ut. De sjukskriver mig inte, men hotar med medicin om mitt blodtryck är högt på återkontroll torsdag.

Den där om att jag inte riktigt vet vilken vecka vi är i nu, men vi har passerat halva

Min navel har börjat vandra utåt. Jag vet inte varför men det här skrämmer mig nästan mer än att jag har så högt blodtryck att jag inte längre får storstäda. Jag funderar på att sätta för ett plåster så att ingen ser, för redan kan man se mina gamla piercingsynder från när jag var sjutton och om jag ligger på rygg och skrattar så ploppar hela naveln ut. Stolte mannen och Lillebror tävlar i att dra skämt och kittla mig för att den ska hoppa fram och, antagligen, för att avdramatisera det hela.

Lillebror experimenterar även med att ställa saker på magen. Lite som will it float hos Letterman. Vad kan stå på Jennys mage? En påse med naturgodis - ja, den stannade kvar. En bok på högkant - nej, den ville trilla ner rakt på fittan. Skarp kant neråt.

Jag älskar att vara gravid. Inte för att klienterna på mitt jobb har något att prata med mig om, utan för att jag tycker att det är extremt intressant rent fysiskt, allt som händer. Att min kropp kan göra det här. Att det funkar. Det är som att springa ett maratonlopp, att pressa sin kropp och se om den klarar av det.

Samtidigt ger jag mig in i graviddiskussion efter graviddiskussion. Påpekar för gravida vänner och bekanta att de inte alls är tjocka, de är gravida, när de sätter sig klagande i fikasoffor och pustar att de är tjocka. Skulle de inte bära ett barn i magen skulle de antagligen ha sin normala vikt. Blir skitsur när jag hör att folk kallat dem flodhäst och husvagn. Duckar för frågor om kön, ler det eviga leendet och blundar för nervöst fnitter när jag säger att vi inte tagit reda på kön, men att det nog ligger en liten människa där inne.

Annars är livet ganska som vanligt. Min kollega sa det här om dagen - att hon glömmer bort att jag är gravid för jag inte pratar så mycket om det. Jag ryckte på axlarna och undrade vad det fanns att prata om. Livet är ganska som vanligt. Jag glömmer bort att jag är gravid mest hela tiden. Men ett glas vin. Det är bland det första jag ska be om när Fimpen är ute. Tror ni de har vin på Södersjukhuset?

Den där om första veckan

En vecka på nya jobbet och jag har lärt mig att kämpa mot flummet som om det vore en drake. Hela jag vill hoppa upp på ryggen på den, tygla den, alternativt plocka sönder den som ett obyggt kinderägg sortera bitarna i färgkordination lägga i små fack ordning och reda uppgifter gjorda på fredag.

Men det går såklart inte. På möten där jag getingsitter mer än bisitter märker jag strukturer och gruppkulturer. Ny chef som blir ifrågasatt och nervöst knäpper upp knäpper knäpper upp kavaj och den hatade informella ledaren som mest själv tror att hon är ledare medan hennes kollegor ögonhimlar. Jag är van vid att vara den som leder utan kavajknäpp. Nu betraktar jag mest, låser munnen, låter tankarna stanna i huvudet.

Det blir nog bra det här tänker jag. Lätt att uppåtvandra göra karriär. Har gått från ivrig duktig arbetsplats där alla var på kontoret halv åtta jobbade över klev på varandra till sömndrucken spatsera in runt nio, där medelåldern är femtio år även om det känns att den har anor från artonhundrafattigvård. Stolte mannen är mycket nöjd, hans fru är pigg om kvällarna. Kommer inte hem med utvärderingar som måste göras bekymmer i pannan, utan pigg, fötterna på hans mage, leende. Men ändå. Jag saknar hetsen tempot styrningen pulsen det stenhårda. Jag försöker skaka bort, tänka det kommer.

Den där om Lillebror

Lillebror har alltså flyttat in hos oss. Han bor i vårt vardagsrum i sin lilla uppblåsbara säng (en sån där lyxig, ingen låg, tramsig), med sin lilla kudde, sitt lilla täcke, sin lilla ryggsäck och sin lilla dator. Om dagarna pluggar han det sista på sin uppsats som han skriver för Amnesty och på kvällarna är vår lägenhet en ungdomsgård, för då kommer hans tjejvän över. Vi kallar henne "flickvän". Lillebror kallar henne tjejvän!. Vi säger jaja. Fast kanske mer jaja! Fast kanske mer jaja!mhm...

Han är försiktig som jag aldrig sett honom innan. Känner att han är i vägen. Han klappar min mage, pratar med Fimpen, tvättar våra kläder, springer till affären och handlar snabbpajer som Stolte mannen rynkar pannan åt. Jag älskar att ha honom här, nära. Att han är med oss och magen. Att han blir en del i ett farbror Lillebrorliv åt Fimpen.

Så småningom ska Lillebror få en egen lägenhet och ett jobb där han alltid kommer tjäna mer än mig. Det här är hans utslussningslägenhet. Vi har sagt att i utslussningslägenheter bor man en kort tid. Lillebror säger jaja!mhm...

Den där om vännerna som åkte till Åhus

Mina närmaste vänner. Mina fina vänner. Mina gamla universitetsvänner. Mina brudtärnor och toasttjejer. Med dessa åkte jag på roadtrip till Åhus i helgen.

Vi åt för mycket godis, skrek med i låtar av Alanis Morissette, somliga drack vin framför vedbrasa, det badades, gicks på... "stan", åt glass, åkte på loppis. Vi diskuterade feminism, bröllop och jobb i evigheters evigheter. Jag och en annan skedade i samma säng. Vi spelade Wordfeud mot varandra, pratade gamla minnen, andras relationer, alla bebisar som ligger i magen överallt. Vi skrattade. Det var för kort. Ner på fredag, upp på söndag. Men mina vänner - så himla fina.

Den där om att jag är sur bara i det här inlägget, sen blir jag normal igen, okej?

Hej,

jag har fått kritik för att jag inte läser bloggar(e) som kommenterat hos mig. Och jag vet inte i vilket hörn jag ska börja, så jag hoppar rakt in och säger nej, såklart inte! Jag är en vuxen människa som kan göra egna, vuxna val. Jag behöver inte vara kompis med alla i klassen. Jag kan prata med alla på rasten, men herre Gud, är vi inte vuxna och får ha våra fria val och har vi inte vid det här laget lärt oss att när vi jobbar heltid, tränar, är gravida, har tusen sidoprojekt, varav ett bloggen (som jag älskar) så måste vi ta oss i kragen och inte slita ut oss med att bli älskade av alla.

Jag hinner inte läsa alla era bloggar. Och nu låter det som om jag får tiotusen kommentarer, men det skiter jag i. Alla kommentarer hamnar i min mailinkorg och jag kan snabbt konstatera att jag fått ganska många kommentarer under åren, av en hel del bloggare. Skulle jag läsa allas bloggar skulle jag antagligen inte hinna med något annat. Jag hinner knappt svara på kommentarer i min egen blogg och där vill jag verkligen prata med alla i klassen, ge alla tid, som tagit sig tid att kommentera.

Ibland går jag in och läser bloggar som tillhör folk som kommenterar hos mig. Ofta hittar jag fina, roliga, tänkvärda bloggar av underbara personer, då fortsätter jag läsa dessa. Ibland hittar jag bloggar som jag inte gillar, som jag inte kan relatera till, då fortsätter jag inte läsa. Ibland hittar jag bloggar som jag gillar, men som jag inte kommenterar hos, för att... 90% som läser din blogg inte kommenterar.

Jag älskar att ni kommenterar. Jag älskar att ni följer mitt liv. Men det är valfritt - vill ni inte så behöver ni inte, men kom ihåg att jag har samma val.

Puss och kram,

er för evigt.

Den där om Fimpens låt

En gång när min bror var i Tyskland så handlade han en speldosa till mig. Den har stått i vårt köksfönster och ibland när man går förbi så spelar man en liten trudelutt. För några dagar sedan kom jag på att vi skulle spela den här melodin för Fimpen. Så nu gör vi det varje kväll.

Den där om att jag har tagit tillbaka köket. Gör sås. Kan inte sås. Vad är hemligheten?

Den där om att min man nu tagit över köket. Jag bloggar tydligen för micket.

Den där om tuttar uppåt

Jaha. Nu ska vi tydligen vända kycklingen, tuttarna uppåt, "annars blir det torrt!". Aldrig blir han nöjd, min man. Borde fan låsa köksdörrn när jag lagar mat.

Den där om hur det gick med första onsdagsmiddagen

Jag tappar grädden på golvet hela golvet svär och önskar att vi skaffat de där katterna, som hade kunnat slicka upp skiten. Stolte mannen ringer hem och undrar hur det går. Jag har ont i benen och gnäller. Sätter mig sen på köksstegen och steker tolv miljoner köttbullar.

Köttbullar - gott! Potatismos - gott! Sås - salt! Rårörda lingon - hur kan man misslyckas? Stolte mannen - nöjd! Den där Jenny - sur.

Den här veckan har onsdagsmaten flyttat till tisdag och en curry står på spisen.

Den där om att länkkärleka

Det här med länkkärlek är himla, himla fint. Man blir varm i magen av både få och ge. Och när man inte hinner blogga i övrigt kan man ge folk tips om vad de borde läsa istället.

Här får ni lite:

Egon skriver en liten text om att slänga mediciner när det är dags. Texten är liksom smygande och inte så högljudd, men krypande obehaglig.

Loud like a girl fortsätter att recensera Lugna favoriter på ett fantastiskt sätt.

En av de mammabloggar jag precis börjat läsa skriver roligt så man dör om att gå upp i vikt och bli ovän med sin barnmorska.

Och alla som undrar vad jag gillade boken All my friends are superheroes kan gå hit.

Sen ser jag att jag är dålig på att svara på kommentarer. Det borde jag bli bättre på.

Den där om första dagen på jobbet

Jag kommer dit med andan i halsen, prick. Det tar tydligen trettio minuter att gå om man är gravid och får håll och blir andfådd. En kvart om man inte är gravid och är vid god vigör (ja, jag har provgått). Jag tar i hand och träffar nya kollegor och en så du är gravid? och jag nä, jag har en fotboll innanför tröjan. Redan i hamn, folk!

Jag får eget kontor och egen telefon och egen dator och det är tufft. Sen har jag möte med högsta chef, får läsa styrningsprotokoll, lunch i tre timmar för att jag inte fattar vad jag ska göra och min dator är inte levererad ännu. Det är citronte, som är grönt, för det finns ingen mjölk och jag vill inte koffeina ihjäl Fimpen. Det är jaha... och det är många långa diskussioner om politik och fackförbund.

Klockan tre blir jag hemskickad lite snopen. Det är flummigt och det är slappt. Inga scheman och inget uppstyrt. Jag drivs av scheman och uppstyrt, vet inte hur jag ska förhålla mig till denna nya situation, men tänker att jag ska bara jobba i fyra månader, sen vara ledig. "Ledig". Sen ska jag komma tillbaka och bli chef.