09 september 2011

Den där om första veckan

En vecka på nya jobbet och jag har lärt mig att kämpa mot flummet som om det vore en drake. Hela jag vill hoppa upp på ryggen på den, tygla den, alternativt plocka sönder den som ett obyggt kinderägg sortera bitarna i färgkordination lägga i små fack ordning och reda uppgifter gjorda på fredag.

Men det går såklart inte. På möten där jag getingsitter mer än bisitter märker jag strukturer och gruppkulturer. Ny chef som blir ifrågasatt och nervöst knäpper upp knäpper knäpper upp kavaj och den hatade informella ledaren som mest själv tror att hon är ledare medan hennes kollegor ögonhimlar. Jag är van vid att vara den som leder utan kavajknäpp. Nu betraktar jag mest, låser munnen, låter tankarna stanna i huvudet.

Det blir nog bra det här tänker jag. Lätt att uppåtvandra göra karriär. Har gått från ivrig duktig arbetsplats där alla var på kontoret halv åtta jobbade över klev på varandra till sömndrucken spatsera in runt nio, där medelåldern är femtio år även om det känns att den har anor från artonhundrafattigvård. Stolte mannen är mycket nöjd, hans fru är pigg om kvällarna. Kommer inte hem med utvärderingar som måste göras bekymmer i pannan, utan pigg, fötterna på hans mage, leende. Men ändå. Jag saknar hetsen tempot styrningen pulsen det stenhårda. Jag försöker skaka bort, tänka det kommer.

5 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Ja, det kommer. Jag försöker vänja mig vid att jag inte har tio deadlines per dag. Att jag inte förväntas ha en kampanj klar samma arbetsdag som någon kläcker idén. Det är märkligt. Känns som att jag inte jobbar, inte gör något, bara för att jag inte bockar av listan i ett huj. Men det här är ju mer naturligt, nyttigt för hjärnan. Ta reda på saker, bakgrundsfakta, göra en plan, utföra. Logiskt. Praktiskt. Utan överdriven stress varje dag.

Colombialiv sa...

Det kommer, sen, när du blir chef. Passa på att chilla nu, och sen vara ledig. Sen kommer du tillbaka och styr upp och blir chef.

Lill-Token sa...

Måste bara få säga att jag tycker du skriver så fantastiskt bra. Jag önskar jag kunde skriva mer som du.

Johanna sa...

Och jag måste bara få fråga: vad är det du jobbar med?! Blir så nyfiken. Kan tänka mig att du antingen valt att inte skriva det, eller så vet alla andra läsare redan, men jag har nog iså fall missat.

Men det låter ändå lite bra att inte jobba i ett galet tempo, det är man ju van vid och inte är det särskilt hållbart om man tänker sig att man ska orka till 65. Gud vad tantig jag lät nu, är själv en sån som lätt jobbar ihjäl mig. Men ja, kanske just därför: det ÄR bra med en arbetsplats där man kan hålla ett humant tempo och ändå räcka till.

Den där Jenny sa...

Sådana där kommentarer, Lill-Token, tar mig på sängen varje gång och TACK, vad glad jag blir!

Och jag vet ju att den här takten är bra för mig nu, börjar känna mig lite tyngre, börjar känna att kroppen inte hänger med, men huvudet kommer alltid vilja jobba 110%. Men sant - lugna ner! Bra!

Vad jag jobbar med har jag aldrig skrivit, för jag vill inte vara konkret. Men det är med arbetsmarknadspolitik. Tråkigt för säkert flera, men att dyka in i lagböcker och bita tag i problem rörande arbetspolitiken i Sverige - jag älskar det!