Den där om en bebisarm

Johannas jordbävningshistoria får mig att komma ihåg min egen. Jag bodde i Mexico City, var utbytesstudent och av någon anledning kände jag alla de där tuffa på skolan, gick på de tuffa ställena, bland annat en svartklubb som en i skolan hade där jag och mina vänner fick lämna våra jackor och väskor bakom DJ-båset, dricka drinkar för fem kronor enlitersglasen och hånglade med alla de snorrika sista årseleverna (som jag ändå alltid var äldre än). Poliser kom och gick på det där stället. Kom in, fick en drink och en muta, gick ut.

Jag dejtade bland annat en presidentkanidats son, som var ganska mycket ett svin och innan jag började på universitetet fick jag höra rykten om att det fanns en stor trappa mitt på universitetet. Jag gick på ett privat universitet och för att komma in på detta var man tvungen att vara europé eller svinrik. Jag tror fortfarande inte att jag kan förstå hur rika dessa människor var. I alla fall: trappan. Längst upp i trappan fick man sitta om man var rikast, sen gick det ner och de som satt längst ner var bara rik. Hade en pappa som var regissör eller domare, eller liknande. Rasismen var som ett knytnäveslag i ansiktet och ju mer ljus du var i hyn desto högre rankades du. Jag frågade en gång en av alla killar jag dejtade om jag var lik en mexikan och han ifrågasatte varför jag ens ville smälta in.

Alla killar ville hänga med oss, för att vi var européer och nordligare amerikanare. Alla tjejer tittade snett på oss, ungefär halvvägs in i terminen, sen fick man bli kompis med dem med. Speciellt om man dejtade deras killkompisar. En av mina bästa kompisar dejtade en kille som hette Apollo, som döptes till detta då han föddes och det visade sig att han var gigantisk. Mexikanare är i normalfallet väldigt korta. Apollo var över två meter.

På halvterminsdagen, efter alla prov, var det samling i aulan och den utbytesstudent som ansågs ha bäst resultat skulle hålla tal. Jag och mina vänner satt längst bak och fnissade åt honom för att han hade så rolig spanska. USA-amerikanerna ansågs ha roligast spanska, sen var det ganska jämt bland asiater och européer, om man inte räknade med spanjorerna och fransmännen, som i princip redan pratade mexikanska.

I alla fall. Jordbävning.

Jag var hemma hos min norska kompis Lene som bodde med en fransyska, Morgan, som var skitsnygg och som bara pratade franska och spanska. Jag var lite rädd för henne. Och så bodde Lene även med en australiensare som jag inte minns namnet på, men han var rolig och ja, hans spanska var också lite underlig. De bodde i ett penthouse, längst upp, hela våningsplan tjugotre. Man kunde se hela Mexico City från de där fönstrena från golv till tak. Jag tyckte att det var läskigt, för högt upp, för stor chans att trilla ut.

Australiensaren hade denna kväll rullat världens största joint. Den var stor som en bebisarm, I kid you not. Under hela min Mexikoperiod hade jag hoppat på tåget och testat allt jag kunde testa: snabba bilar, snabba killar, snabba tjejer, sövningsmedel för hästar, piller, gräs, flytande form, pulver, höga höjder, smala utrymmen. Jag hade gjort slut med mitt ex sedan fyra år och ville flyga fritt. En bebisarmsjoint låg exakt på den stig jag ville vandra.

Så där satt vi i soffan, australienaren, tysta och buttra Morgan, fnissande Lene och jag. Den vandrade fram och tillbaka och man var tvungen att hålla i den med två händer för att den inte skulle brytas mitt sönder. Utanför fönstret hade vi hela Mexiko hela världen. Ljus och ljud och vi var högst. Så började det skaka. Australienaren skrek till oss att ställa oss i dörrkarmar och vi sprang till vars en. Alla utom Morgan som satt kvar och rökte. Hela byggnaden svajade och Lene svor över att bo längst upp i ett djävla fyrtorn. På riktigt svajade det. Hade jag inte varit så rädd hade jag låtit vhhiiiii-vwwwooooo-vhiiii. Samtidigt med rädslan kom fnittret. Jag satt i dörrkarmen mellan vardagsrummet och badrummet, svajade så jag inte kunde stå upp och fnittrade mig kissnödig. Försökte fråga om det inte var meningen att man skulle lägga sig i badkaret, men kom inte ihåg hur man sa byggnadsrör på spanska.

Lene satt mellan köket och vardagsrummet och skrek förlåt, att hon aldrig mer skulle röka en bebisarm. Australienaren skrek åt Morgan att söka skydd. Morgan satt kvar i soffan och rökte.

Sen slutade det plötsligt. Jag låg på golvet och fnissade. Lene satt mellan köket och vardagsrummet och svor åt mig. Australienaren satte sig hos Morgan och frågade om hon hållit bebisarmen brinnande. Det hade hon.