18 september 2011

Den där om boken jag vill men aldrig kommer att skriva

Önskerubrik från vattnet.

Nu hoppar jag lite bland de här önskerubrikerna, men jag kände att det var dags, då jag fått frågor om min framtida bok ett par gånger på senaste (hej, lilla fina hybris!).

Tjugohundrasex-sju nån gång skrev jag faktiskt två böcker. En blev lite längre än den andra. Den ena handlade om en tjej jag kände, som jag hade en förbannat massa intervjutimmar med. Den handlade om övergrepp på henne som hennes pappa och farfar gjort. Dock ville jag inte skriva någon Natascha Kampuschbok, utan de kapitel jag faktiskt hann skriva blev faktiskt (och konstigt nog) humoristiska. Fast nattsvarta. Dock ångrade sig den här tjejen och hela saken begravdes i deletemappen.

Bok nummer två blev en riktig liten älskling. Jag hittade mitt sätt att skriva och det flöt på medan jag storrökte, knullade med lössläppta pojkar, läste min sista termin i Universitetsstaden och drack farliga mängder vin. När jag egentligen borde ha skrivit på projektplaner och pluggat presskonferensteori satt jag istället bredvid mitt askfat och klapprade iväg på tangenterna på min bok. Små, små delar lade jag upp här på bloggen.

Bok nummer två låg på mitt usb-minne där jag även förvarade nästan alla kort jag hade från när jag bodde i Mexico City. Usb-minnet glömde jag en dag i skolans datasal (och i länkade inlägget så skriver jag för övrigt ett av mina första inlägg om Stolte mannen) och vips! så var usb-minne borta tillsammans med nästan alla kort och min bok.

Så bok nummer två, min riktiga lilla älskling försvann och det var lite skönt att ha något att skylla på när folk frågade om jag inte skulle skriva någon bok. Men dörren är alltid öppen, ibland lite öppen, ibland vidöppen. Om jag skriver en bok så lovar jag att berätta.

5 kommentarer:

Johanna sa...

Det svider i hjärtat av att höra att boken (och bilderna!!) försvann. Hu så hemskt. Hur mycket hade du hunnit skriva? Det är ju helt fruktansvärt. Och vem fan snor någons USB-minne, vad kostar de? 79 kronor på Claes Ohlson?

Tina sa...

När jag läste om ditt USB-minne och hur du tvekade om stolte mannen så kom jag att tänka på det här inlägget, som jag gav upphov till: http://jagjenny.blogspot.com/2011/03/den-dar-om-hobbypsykologerna.html

Jag försökte nog samla styrka från alla håll för att kunna göra det jag var tvungen att göra. Det känns som en evighet sedan. Nu jagar jag han som jag vill ha, och det går upp och det går ner. Men vi är singlar båda två, vi hörs av, vi träffas, vi har pussats, jag tycker han hör av sig för sällan och nojar över vad han vill egentligen men vågar inte riktigt fråga, men på det stora hela är det så himla mycket bättre nu. Klart man ska följa magkänslan, det har jag väl vetat hela tiden... ;)

Linnéa i Colorado sa...

Men neeej! Inte boken, inte fotona. Vilken ångest! Synd, för oss alla!

Den där Jenny sa...

Jag hade skrivit i runda slängar sju kapitel, på ett ungefär. Nu försöker jag låtsas som om jag har kvar kapitlen i huvudet och kan skriva dem igen, på känsla och lite minne.

Tina: Men GUD! Älskar att du skriver igen, hur det går och att jag blir uppdaterad. Tänk att ni båda är singlar nu. Uppdatera mig igen när ni är ihop. För det kommer ni ju att bli?

Tina sa...

Jag jobbar på det, det går lite långsamt men jag ger inte upp! ;)
Jag mailar dig en bloggadress, ifall du vill läsa om mina upp- och nedgångar.