Önskerubrik från Anonym.
Vi bilar ner till Italien. Mamma och pappa fram, jag och Lillebror bak. Jag och min bror slåss, han sju jag tio år. Vi lyssnar på kassettband som mamma valt ut. Det är Orup, Mikael Wiehe, liknande manliga artister. Mamma sjunger med, slår takt i taket och skriker där mellan till att akta bilen! när pappa kryssar mellan bilar på autobahn. Jag ber pappa köra det snabbaste han vågar och han ökar till hundraförti medan jag och min bror blir imponerade i baksätet.
Någonstans på vägen slår jag tån i sätet framför och tappar en stortånagel. Det blir mitt starkaste minne från den resan. Någonstans på vägen stannar vi i de österrikiska alperna och morgonen efter är det djurmarknad på baksidan av hotellet. Den startar klockan sex på morgonen och det säljs ponnys och hönor och kattungar och kossor och getter och ägg och lamm i liten hage och kycklingar och kaninungar som färgats rosa och ljusblå. Hela marknadens djur stämmer upp tillsammans med marknadens flintskalliga auktionsman i en symfoni som sju- och tioåringar blir upphetsade av och föräldrar till dessa barn bakfulla.
På den italienska kusten hamnar vi med alla andra svenska och tyska turister. Samma kust som jag fem år senare kommer att förlora min oskuld till en italienare vid namn Fabrizio. Fabrizio kommer att vara mycket äldre än vad jag är och bara kunna italienska.
En dag åker vi med min moster och hennes son till Venedig. På ett torg matar jag duvor i en randig t-shirt, mamma tar ett kort och detta kort gör senare att jag vet att min t-shirt är randig. I Venedig börjar jag bråka med min moster, vi har båda vilja av järn och kommer inte alls överens. I Venedig försvinner jag från min flock och min pappa blir vansinnigt upprörd på min moster, hans lilla ögonsten är nu borta i en av världens största turiststäder. Men egentligen är jag inte borta, jag har bara gått till bilen, där min pappa hittar mig tre timmar senare. Min mamma skäller på mig för att jag försvunnit. Min pappa mumlar in i mitt hår att jag är hans kärlek hans kärlek hans kärlek och att jag aldrig mer får försvinna tre timmar i en av världens största turiststäder. Jag har haft tråkigt i tre timmar och står och skrapar med foten i gruset.
På kvällarna tittar vi på fotbolls-VM i en samlingslokal på hotellets område. Pappa dricker öl efter öl, jag dricker fanta och håller i pappas hand. Varje gång någon gör mål hoppar han ut ur sin stol och skriker. Det går skitdåligt för Sverige och vi går över till att heja på Italien. Varje gång någon gör mål hoppar jag ur min stol och skriker, som pappa. Jag hejar på Italien, för det gör pappa. Jag och min bror har båda Italiens landslagströjor på oss och vinkar åt italienare som ler åt oss.
Italien vinner inte och vi åker hem. Mamma lyssnar på Orup slår takten i taket och i baksätet sparkar jag min bror på smalbenen.
Vi bilar ner till Italien. Mamma och pappa fram, jag och Lillebror bak. Jag och min bror slåss, han sju jag tio år. Vi lyssnar på kassettband som mamma valt ut. Det är Orup, Mikael Wiehe, liknande manliga artister. Mamma sjunger med, slår takt i taket och skriker där mellan till att akta bilen! när pappa kryssar mellan bilar på autobahn. Jag ber pappa köra det snabbaste han vågar och han ökar till hundraförti medan jag och min bror blir imponerade i baksätet.
Någonstans på vägen slår jag tån i sätet framför och tappar en stortånagel. Det blir mitt starkaste minne från den resan. Någonstans på vägen stannar vi i de österrikiska alperna och morgonen efter är det djurmarknad på baksidan av hotellet. Den startar klockan sex på morgonen och det säljs ponnys och hönor och kattungar och kossor och getter och ägg och lamm i liten hage och kycklingar och kaninungar som färgats rosa och ljusblå. Hela marknadens djur stämmer upp tillsammans med marknadens flintskalliga auktionsman i en symfoni som sju- och tioåringar blir upphetsade av och föräldrar till dessa barn bakfulla.
På den italienska kusten hamnar vi med alla andra svenska och tyska turister. Samma kust som jag fem år senare kommer att förlora min oskuld till en italienare vid namn Fabrizio. Fabrizio kommer att vara mycket äldre än vad jag är och bara kunna italienska.
En dag åker vi med min moster och hennes son till Venedig. På ett torg matar jag duvor i en randig t-shirt, mamma tar ett kort och detta kort gör senare att jag vet att min t-shirt är randig. I Venedig börjar jag bråka med min moster, vi har båda vilja av järn och kommer inte alls överens. I Venedig försvinner jag från min flock och min pappa blir vansinnigt upprörd på min moster, hans lilla ögonsten är nu borta i en av världens största turiststäder. Men egentligen är jag inte borta, jag har bara gått till bilen, där min pappa hittar mig tre timmar senare. Min mamma skäller på mig för att jag försvunnit. Min pappa mumlar in i mitt hår att jag är hans kärlek hans kärlek hans kärlek och att jag aldrig mer får försvinna tre timmar i en av världens största turiststäder. Jag har haft tråkigt i tre timmar och står och skrapar med foten i gruset.
På kvällarna tittar vi på fotbolls-VM i en samlingslokal på hotellets område. Pappa dricker öl efter öl, jag dricker fanta och håller i pappas hand. Varje gång någon gör mål hoppar han ut ur sin stol och skriker. Det går skitdåligt för Sverige och vi går över till att heja på Italien. Varje gång någon gör mål hoppar jag ur min stol och skriker, som pappa. Jag hejar på Italien, för det gör pappa. Jag och min bror har båda Italiens landslagströjor på oss och vinkar åt italienare som ler åt oss.
Italien vinner inte och vi åker hem. Mamma lyssnar på Orup slår takten i taket och i baksätet sparkar jag min bror på smalbenen.
4 kommentarer:
Den här önskerubriksgrejen är verkligen kul!
Jättefint inlägg, och vad jag kände igen mig! Åttiotalisternas bilsemester i Europa-somrar. Det var härligt och precis som du skriver: mycket minns man genom bilderna. Tänk vad viktigt det är att fotodokumentera ändå. Eller kanske inte för alla, men för mig är det det.
Ja, det har dock tagit lite lång tid det här med att skriva önskerubriker.
Det är så himla kul att man kan känna igen sin barndom i andras, det där typiska svenska. Jag tycker det händer hela tiden, när man får läsa om andra bloggares barndom.
Åh du skriver så sanslöst, sanslöst bra. Vad mer finns där att säga? Massor. Men mest; heja dig!
Älskar detta inlägg! Känner också igen mig från alla familjebilsemestrar vi gjorde i Europa sent åttiotal/tidigt nittiotal. Kasssettband, syskongnabb och bilfärjor till Travemünde eller Puttgarden. Bra skrivet!
Skicka en kommentar