Mexiko är inte sa konstigt som jag trodde. Mexiko är konstigare än jag trodde. Samma människor, samma känslor, samma rop pa hjälp, samma leenden och samma falskhet. Samma tyckommig-känslor, samma desperation, samma depression, samma hogljuda tysta skrik pa hjälp. Samma skratt, samma lekar, samma stormar, samma tittande under lugg. Man kittlas likadant har som i Sverige. Aven här finns en längtan efter att folja med det motsatta konet hem forsta kvällen och samma rädsla att framsta som en slampa.
Skillnaden är liten. Skillnaden ar stor. Aven här kommenterar folk att jag svär som fan. Aven här tänker jag pa att jag inte borde svära sa mycket. Sen skiter jag i det och folk kallar mig mala. ¡Que mala eres!
Den värsta känslan ar den av ensamhet. Jag är ofta ensam här. Jag är aldrig ensam här. Det är alltid fullt av folk runt mig, med mig, hos mig. Hemma ar jag aldrig ensam. Dar valjer jag att vara sjalv. Att vara ensam och vara sjalv ar tva helt olika saker. Och han, fina fransmannen, fragar varfor jag ser sa ledsen ut. Jag ler och svarar att jag bara ar trott. Han smeker mig over handen och viskar i mitt ora.
Vi är alla ensamma tillsammans här.
14 augusti 2006
13 augusti 2006
Den där om när jag slutade röka
Det kom ett brev ungefär två veckor efter det att hans tandborste hade lämnat min. Jag ett spöke åt bara tacoskal gick ner sex kilo blev blek och vit och blå under ögonen var trött.
Jag hade lämnat blod sedan jag var arton ställt upp velat rädda världen redan då, små steg syns de med suddas kanske ut snabbare men syns ända. Kunde inte alltid ge fick inte alltid ge blodet var för dåligt "lilla vän, du måste äta mer och nyttigt och inte bara smörgåsar och bröd, få upp dina värden och hela världen och upp med hakan och ner med näsan och in med magen och ut med bröstet."
Brevet borde ha slagit omkull mig och jag borde ha legat på golvet och kippat för luft som en djävla aborre en fisk på land och solen borde ha gått i moln och jag borde ha reagerat. Jag hade blivit, med mitt blods hjälp, diagnostiserad med hepatit C.
Och jag ringde till min mamma och mamma blev stum och mamma blir aldrig stum har alltid förklaringar är naturvetare har alltid ord som lagar mitt hjärta och ord som får mina tankar att flyga rakt, mamma blev stum och jag hörde vad hon tänkte och även över telefonen hörde jag henne fast att hon inte sa ett ord inte plåstrade mina sår med rosa små plåster. Jag hörde att hon blev mer upprörd än vad jag var. Jag hörde hur ont det gjorde i henne hennes dotter kanske varit oförsiktig knullat runt blivit smittad borde vara ren och vit och leva för evigt för evigt.
Hon sa inte ett ord.
Och jag fick komma in till sjukhuset igen och sitta i mjuka soffor i hårda rum och titta på allvarliga ansikten som tog mitt blod och "lägg dig här" och "sätt dig här" och jag fick inte ens ett bokmärke och mamma var med och mamma var med hela tiden och mamma höll mig uppe for att hålla sig sjalv uppe och hon staplade stegar och ställningar under oss och mest sig själv för att inte falla ramla ner bli svart och helt mörk.
Men jag brydde mig inte så mycket inte så mycket alls sträckte mest fram armen och handen och fingret och var mest blek och visste ni att till och med läppar kan bli vita? och jag var blå. Jag var en djävla finsk flagga.
Och broschyrer om skiten har jag fortfarande kvar än idag tittar pa och i ibland för att se att jag lever. Du lever, Jenny. Du lever för fan, och då betyder inte mycket mycket och lite betyder allt.
De tog mitt blod och jag vettefan vad de gjorde med det och folk i min närhet tittade på mig med ledsna ögon och lade huvuden på sne och lärare fick veta och var fan inte död, bara vit. Och blå. Och pappa fick inte veta. Mamma berättade inte. Han skulle blivit så ledsen.
Och en dag i januarifebruari fick jag beskedet att jag var fullt frisk om man nu kan vara fullt frisk någonsin och jag skakade och frös och gick till skolan och bröt ihop lite lite men inte för mycket och var på skolgården och där och då rökte jag min sista cigarett.
Jag hade lämnat blod sedan jag var arton ställt upp velat rädda världen redan då, små steg syns de med suddas kanske ut snabbare men syns ända. Kunde inte alltid ge fick inte alltid ge blodet var för dåligt "lilla vän, du måste äta mer och nyttigt och inte bara smörgåsar och bröd, få upp dina värden och hela världen och upp med hakan och ner med näsan och in med magen och ut med bröstet."
Brevet borde ha slagit omkull mig och jag borde ha legat på golvet och kippat för luft som en djävla aborre en fisk på land och solen borde ha gått i moln och jag borde ha reagerat. Jag hade blivit, med mitt blods hjälp, diagnostiserad med hepatit C.
Och jag ringde till min mamma och mamma blev stum och mamma blir aldrig stum har alltid förklaringar är naturvetare har alltid ord som lagar mitt hjärta och ord som får mina tankar att flyga rakt, mamma blev stum och jag hörde vad hon tänkte och även över telefonen hörde jag henne fast att hon inte sa ett ord inte plåstrade mina sår med rosa små plåster. Jag hörde att hon blev mer upprörd än vad jag var. Jag hörde hur ont det gjorde i henne hennes dotter kanske varit oförsiktig knullat runt blivit smittad borde vara ren och vit och leva för evigt för evigt.
Hon sa inte ett ord.
Och jag fick komma in till sjukhuset igen och sitta i mjuka soffor i hårda rum och titta på allvarliga ansikten som tog mitt blod och "lägg dig här" och "sätt dig här" och jag fick inte ens ett bokmärke och mamma var med och mamma var med hela tiden och mamma höll mig uppe for att hålla sig sjalv uppe och hon staplade stegar och ställningar under oss och mest sig själv för att inte falla ramla ner bli svart och helt mörk.
Men jag brydde mig inte så mycket inte så mycket alls sträckte mest fram armen och handen och fingret och var mest blek och visste ni att till och med läppar kan bli vita? och jag var blå. Jag var en djävla finsk flagga.
Och broschyrer om skiten har jag fortfarande kvar än idag tittar pa och i ibland för att se att jag lever. Du lever, Jenny. Du lever för fan, och då betyder inte mycket mycket och lite betyder allt.
De tog mitt blod och jag vettefan vad de gjorde med det och folk i min närhet tittade på mig med ledsna ögon och lade huvuden på sne och lärare fick veta och var fan inte död, bara vit. Och blå. Och pappa fick inte veta. Mamma berättade inte. Han skulle blivit så ledsen.
Och en dag i januarifebruari fick jag beskedet att jag var fullt frisk om man nu kan vara fullt frisk någonsin och jag skakade och frös och gick till skolan och bröt ihop lite lite men inte för mycket och var på skolgården och där och då rökte jag min sista cigarett.
Den där om att jag blir förälskad femton gånger om dagen
Han kommer fram bakifran och lägger handen pa min axel och jag vänder mig om med snurrande tankar och känslor och jag älskar känslan av berusning att vara nere borta utslagen på topp och känslan av att ta en paus från mig själv och mina tankar.
Har borta blir det som är långt bort hemma nära. Frankrike är inte längre ett annat land utan vi blir Europa och vi blir vi och inte längre jag.
Jag vänder mig om med snurrande tankar och känslor och han ler och fragar var jag tog vägen dagen innan och jag svarar att jag sprang vilse i mig själv och i mina tankar och alla gatorna såg likadana ut och i mitt huvud brukar det bara vara E4:an, men igår var det slingriga bergsvägar och Mexico City ar stortsomfan. Jag tittar in i ogon som han säger ar likadana som mina samma färg samma vad gor vi här samma var är vi samma vi hor ihop.
Och han bojer sig fram och ner och pussar mig pa kinden och tar min hand och jag blir nervos for jag är inte redo inte beredd är rädd men mot slutet av kvällen har vi lagt känslorna av blyghet i baren och någonstans längst ner i en olflaska har jag spottat ut mina tankar och tvivel och jag klamrar mig fast vid att jag känner mig hemma med honom.
Han säger att jag är sa liten mycket liten kanske minsta han sett och mina händer drunknar i hans och han vill stoppa mig i fickan och jag älskar att han bryter på franska när han pratar engelska bryter på franska när han pratar spanska bryter på franska till och med när han pratar franska. Hans hår lockigt lockigt hår maste vara det bästa som finns i hela varlden slår jordgubbar med mjolk.
Och jag tänker att jag trots allt maste ta det lungtsomfan inte låta känslorna springa iväg och hålla hans hand och hoppa jämfota bredvid honom. Maste tänka på att jag blir foralskad femton gånger om dagen. Känslorna maste stanna här måste hålla dem inom mig nära mig fast att han ar så sot och så fransk och bara tjugoett.
Har borta blir det som är långt bort hemma nära. Frankrike är inte längre ett annat land utan vi blir Europa och vi blir vi och inte längre jag.
Jag vänder mig om med snurrande tankar och känslor och han ler och fragar var jag tog vägen dagen innan och jag svarar att jag sprang vilse i mig själv och i mina tankar och alla gatorna såg likadana ut och i mitt huvud brukar det bara vara E4:an, men igår var det slingriga bergsvägar och Mexico City ar stortsomfan. Jag tittar in i ogon som han säger ar likadana som mina samma färg samma vad gor vi här samma var är vi samma vi hor ihop.
Och han bojer sig fram och ner och pussar mig pa kinden och tar min hand och jag blir nervos for jag är inte redo inte beredd är rädd men mot slutet av kvällen har vi lagt känslorna av blyghet i baren och någonstans längst ner i en olflaska har jag spottat ut mina tankar och tvivel och jag klamrar mig fast vid att jag känner mig hemma med honom.
Han säger att jag är sa liten mycket liten kanske minsta han sett och mina händer drunknar i hans och han vill stoppa mig i fickan och jag älskar att han bryter på franska när han pratar engelska bryter på franska när han pratar spanska bryter på franska till och med när han pratar franska. Hans hår lockigt lockigt hår maste vara det bästa som finns i hela varlden slår jordgubbar med mjolk.
Och jag tänker att jag trots allt maste ta det lungtsomfan inte låta känslorna springa iväg och hålla hans hand och hoppa jämfota bredvid honom. Maste tänka på att jag blir foralskad femton gånger om dagen. Känslorna maste stanna här måste hålla dem inom mig nära mig fast att han ar så sot och så fransk och bara tjugoett.
12 augusti 2006
Den där om Djungelvrål
Såklart visste jag det redan. Att mitt svenska godis skulle bli totalratat. Men inte i den grad som det blev igår. Det var spott, fräs och "it´s pure evil!". Mitt fina, fina godis som rest lika långt som mig och som nu är lite fuktskadat. Måste ha varit det. Att det är fuktskadat. Kanadensiskan, mexikanen och fransyskan förstod inte alls varför vi svenskar vill ha salt godis. De trodde inte ens på att jag själv gillade det, så jag var tvungen att stoppa in tio djungelvrål i munnen samtidigt.
Annars har jag gått vilse i Mexico City för första gången (bara för att ni ska få en aning om hur stort det är här: staden har sexton miljoner invanare. Ungefär.), haft en dejt med en fransman (jag har börjat få a thing för franska killar) som är riktigt lång och sen har vi råkat köra på en polis på fyllan, och sedan mutat honom.
Men jag förstår att ni hellre ville höra om Djungelvrålet.
Annars har jag gått vilse i Mexico City för första gången (bara för att ni ska få en aning om hur stort det är här: staden har sexton miljoner invanare. Ungefär.), haft en dejt med en fransman (jag har börjat få a thing för franska killar) som är riktigt lång och sen har vi råkat köra på en polis på fyllan, och sedan mutat honom.
Men jag förstår att ni hellre ville höra om Djungelvrålet.
10 augusti 2006
Den där om mailet från mamma
"...En sak som jag har funderat på och måste få sagt är det här med droger. Jag vet att du är vuxen nu Jenny, men det finns så olika drogkulturer världen över. Javisst, du vet säkert mer än vad jag vet. Men även om alla andra kring en använder droger och dom inte anses som farliga så är det ett helvetes gift. Lova att hålla dig från dom!"
Den där om brevet
Hej,
Jag ser dig sa djävla tydligt framför mig sa djävla tydligt ser jag dig tydligt. När jag blundar star du där och är ansiktslös och namnlös och laglös och du ler med en mun jag inte riktigt kan se, men jisses, vad jag längtar efter dig!
Jag vet vad du har för kläder for stil vilken sorts skor du har och jag vet exakt hur det ser ut nar du har slängt ifran dig dem pa golvet. Jag vet hur ditt har ser ut nar det blir lockigt i nacken nar du har duschat och hur din hand känns nar den smeker mig över ryggen.
Söndagsförmiddagar kommer att bli var favorittid i veckan nar du kommer ligga i sängen. Med mig. Med mig i sängen.
Ar det okej om jag vill vara kompis med mina ex, men tycker att det ar lite jobbigt om du är det?
Det ar okej om du vill äta pizza de där söndagarna i sängen Bo Kaspers laten i bakgrunden och snälla, jag gillar inte pizza, kan vi ta sushi istället? Sushi istället och du kommer ihag att jag gillar bitarna med avokado bäst och de där bitarna med omelettskit är sämst. Ar det okej att jag svär för mycket och samtidigt tycker att jag ar tuff när jag gör det och spottar efter folk som ber mig vakta mitt sprak, samtidigt som jag föraktar folk som spottar?
Jag vet att du har rest mycket men att du inte skryter om det och ler nar jag skryter om var jag bott och rest och överdriver och berättar den där historien om när jag letade efter elefanter i Malawi for femte sjätte sjunde gangen. Du förstar min rastloshet mitt spring i benen och att du kan lugna mig som ingen annan.
Ar det okej om jag tjänar mer pengar an du, att jag aldrig kommer vara nöjd med min lön och att du ända maste bjuda mig pa sushi varje söndag?
Du tycker att en av de bästa sakerna med mig är att jag inte avslutar varje telefonsamtal med "jag älskar dig" men gärna skriker det högt fran balkongen pa natten.
Jag far aven saga nej till sex utan att du hämnas nar jag kommer hem fran entillsexton öl och är fyllekåt.
Jag älskar sattet du tittar pa mig och in i mig och genom mig och ser mig. Men mest av allt älskar jag att du finns där ute nagonstans och att jag en dag kommer att träffa dig.
Jag ser dig sa djävla tydligt framför mig sa djävla tydligt ser jag dig tydligt. När jag blundar star du där och är ansiktslös och namnlös och laglös och du ler med en mun jag inte riktigt kan se, men jisses, vad jag längtar efter dig!
Jag vet vad du har för kläder for stil vilken sorts skor du har och jag vet exakt hur det ser ut nar du har slängt ifran dig dem pa golvet. Jag vet hur ditt har ser ut nar det blir lockigt i nacken nar du har duschat och hur din hand känns nar den smeker mig över ryggen.
Söndagsförmiddagar kommer att bli var favorittid i veckan nar du kommer ligga i sängen. Med mig. Med mig i sängen.
Ar det okej om jag vill vara kompis med mina ex, men tycker att det ar lite jobbigt om du är det?
Det ar okej om du vill äta pizza de där söndagarna i sängen Bo Kaspers laten i bakgrunden och snälla, jag gillar inte pizza, kan vi ta sushi istället? Sushi istället och du kommer ihag att jag gillar bitarna med avokado bäst och de där bitarna med omelettskit är sämst. Ar det okej att jag svär för mycket och samtidigt tycker att jag ar tuff när jag gör det och spottar efter folk som ber mig vakta mitt sprak, samtidigt som jag föraktar folk som spottar?
Jag vet att du har rest mycket men att du inte skryter om det och ler nar jag skryter om var jag bott och rest och överdriver och berättar den där historien om när jag letade efter elefanter i Malawi for femte sjätte sjunde gangen. Du förstar min rastloshet mitt spring i benen och att du kan lugna mig som ingen annan.
Ar det okej om jag tjänar mer pengar an du, att jag aldrig kommer vara nöjd med min lön och att du ända maste bjuda mig pa sushi varje söndag?
Du tycker att en av de bästa sakerna med mig är att jag inte avslutar varje telefonsamtal med "jag älskar dig" men gärna skriker det högt fran balkongen pa natten.
Jag far aven saga nej till sex utan att du hämnas nar jag kommer hem fran entillsexton öl och är fyllekåt.
Jag älskar sattet du tittar pa mig och in i mig och genom mig och ser mig. Men mest av allt älskar jag att du finns där ute nagonstans och att jag en dag kommer att träffa dig.
09 augusti 2006
Den där om yogalektion ett
Yoga är samma över hela världen. I Malmö. I Lund. I Eslöv. I Stockholm. I Växjö. I Spanien. I London. I Thailand.
Men inte i Mexiko City.
Först värmde en tant upp oss med olika böjövningar (inte yoga). Sen kom en gubbfan in med en pinnfan. Denna pinnfan gick han runt och petade pa oss när vi gjorde fel. Jag forsokte verkligen att gora rätt, mest eftersom jag hatar att göra fel, men eftersom allt var pa spanska hängde jag inte alltid med. Da kom gubbfan med pinnfan och petade pa mig.
Universitetet jag gar pa är privat och är känt for att vara ett av topp fem i Mellan- och Sydamerika. Folket som trippar omkring här kör jaguarer, oppererar nasor och rumpor och blir inte underkända, för da betalar pappa inte skolan och skolan far inga pengar. Detta gor att de flesta är ganska bortskämda (och gar runt i slips), nagot som jag märkte pa lektion tre idag (spinning). Efter ett tag orkade inte folk, utan stannade upp och borjade prata istället (en svimmade dock och fick bli hämtad i rullstol - hur kul som helst!). Irriterande som faen.
Spinninginstruktoren petade i alla fall inte pa mig med en pinne. Han satt mest och var skitsnygg i sina muskler.
Men inte i Mexiko City.
Först värmde en tant upp oss med olika böjövningar (inte yoga). Sen kom en gubbfan in med en pinnfan. Denna pinnfan gick han runt och petade pa oss när vi gjorde fel. Jag forsokte verkligen att gora rätt, mest eftersom jag hatar att göra fel, men eftersom allt var pa spanska hängde jag inte alltid med. Da kom gubbfan med pinnfan och petade pa mig.
Universitetet jag gar pa är privat och är känt for att vara ett av topp fem i Mellan- och Sydamerika. Folket som trippar omkring här kör jaguarer, oppererar nasor och rumpor och blir inte underkända, för da betalar pappa inte skolan och skolan far inga pengar. Detta gor att de flesta är ganska bortskämda (och gar runt i slips), nagot som jag märkte pa lektion tre idag (spinning). Efter ett tag orkade inte folk, utan stannade upp och borjade prata istället (en svimmade dock och fick bli hämtad i rullstol - hur kul som helst!). Irriterande som faen.
Spinninginstruktoren petade i alla fall inte pa mig med en pinne. Han satt mest och var skitsnygg i sina muskler.
Den dar om en jetlaggad, full och hemsk Jenny
Pa en ar jag jetlaggad som faniken, pa den andra ar jag jetlaggad OCH full. Pa bada ar jag pa min toalett (som jag, fran och med imorgon, delar med en tjej fran Kanada. Hon ska bli min nya bastis har jag bestamt.)
Och jaha, nu funkar bara en bild av tva.
Och ps: jag kan fan inte stava langre, det ar skitsvart nar man inte kan skriva a, a, o med prickar over. Plus att jag kommit pa mig sjalv med att redan tanka pa engelska. Jag kommer bli en san dar amerikansk diva, som ar borta fran Sverige ett tag sen inte kommer ihag hur man pratar svenska. Hemska, hemska Jenny!
Och jaha, nu funkar bara en bild av tva.
Och ps: jag kan fan inte stava langre, det ar skitsvart nar man inte kan skriva a, a, o med prickar over. Plus att jag kommit pa mig sjalv med att redan tanka pa engelska. Jag kommer bli en san dar amerikansk diva, som ar borta fran Sverige ett tag sen inte kommer ihag hur man pratar svenska. Hemska, hemska Jenny!
Den dar om mitt schema
Mandag och onsdag: spanska, spinning och yoga.
Tisdag och torsdag: spanska, relationen mellan Mexiko och USA och viktiga kvinnor i Mexikos historia.
Fredag: Lar kanna Mexiko.
Jag alskar mitt schema.
Tisdag och torsdag: spanska, relationen mellan Mexiko och USA och viktiga kvinnor i Mexikos historia.
Fredag: Lar kanna Mexiko.
Jag alskar mitt schema.
Den dar om att det ar kallt som fan
Det ar skitkallt i Mexiko.
Jag har sett bilder pa palmer, strander och skit. Sa ar det inte. Inte i MC i alla fall. Inte nu. Jag har varit har i fem dagar. Jag har hallt pa att frysa ihjal fem av dessa dagar. Jag sover med mjukisbyxor, langtroja, raggsocker (som alla tycker ser jatteroliga ut), fyra filtar och fryser anda.
Pablo (mexikanamerikan) tycker att jag ar mesig for att jag kommer fran Sverige, jag borde klara sant har.
Det gor jag tydligen inte.
Jag har sett bilder pa palmer, strander och skit. Sa ar det inte. Inte i MC i alla fall. Inte nu. Jag har varit har i fem dagar. Jag har hallt pa att frysa ihjal fem av dessa dagar. Jag sover med mjukisbyxor, langtroja, raggsocker (som alla tycker ser jatteroliga ut), fyra filtar och fryser anda.
Pablo (mexikanamerikan) tycker att jag ar mesig for att jag kommer fran Sverige, jag borde klara sant har.
Det gor jag tydligen inte.
07 augusti 2006
Den dar om sa klart
Ni vet nar himlen inte riktigt har vaknat an, nar den kanns oandlig och ar sa dar sa att man fortfarande lagger marke till den, for att den ar i en farg som ingen kan unga att stirra pa mot uppat framat overallt? Sa var himmeln nar jag vaknade fyraochtrettio for att flytta till Mexiko.
Folk hade inte vaknat an och folk hade inte borjat stressa an och folk stirrade uppat och framforallt jag som sa hejda vi ses inte pa ett tag for himmeln har borta ar sa annorlunda, ar som en syster mer an som samma ar inte lika ljus har inte samma farger smyger inte pa samma satt som en svensk sommarhimmel utan hoppar mer fram ur det morka och ber inte om ursakt for att den ar sa sen.
Pa planet kallt som fanders inga filtar kvar alla filtar utdelade kryp ihop till en boll bredvid den dar brittiska tjejen som avslojat sitt ursprung genom att bara runt pa en reapase fran River Island och en bok om bysttjejen Jordan.
Framme i Mexiko och ingen hamtar upp mig. Tillater mig panika i en hel minut och tararna branner inte bakom ogonlocken, for kan tarar brinna? de ar dar i alla fall, nara, nara, i en minut. Sen tar jag tag i mig sjalv, skriker mig sjalv hogt i orat och drar i nackharet. Jag klarar det har. Du ar inte dod an. Sa klart fixar det sig med min hemska lilla spanska och deras hemska lilla engelska och jag kommer dit jag ska dit jag ar nu dar jag ska stanna ett tag.
Forsta dagen i skolan huvudvark bakfylla forvirring kommer sent. Pablo, som jag bor med, har tvingat mig upp klockan halv sju och vi har sprungit och pa grund av den hojd over havet over marken pa ett berg som Mexico City ligger pa kanns det som om jag bara anvander tio procent av mina lungor.
Nu och sen umgas med folk har. Vara social fast jag inte riktigt orkar. Le och prata och vaxla mellan spanska svenska engelska. Det blir bra. Sa klart blir det bra. Sa klart.
Folk hade inte vaknat an och folk hade inte borjat stressa an och folk stirrade uppat och framforallt jag som sa hejda vi ses inte pa ett tag for himmeln har borta ar sa annorlunda, ar som en syster mer an som samma ar inte lika ljus har inte samma farger smyger inte pa samma satt som en svensk sommarhimmel utan hoppar mer fram ur det morka och ber inte om ursakt for att den ar sa sen.
Pa planet kallt som fanders inga filtar kvar alla filtar utdelade kryp ihop till en boll bredvid den dar brittiska tjejen som avslojat sitt ursprung genom att bara runt pa en reapase fran River Island och en bok om bysttjejen Jordan.
Framme i Mexiko och ingen hamtar upp mig. Tillater mig panika i en hel minut och tararna branner inte bakom ogonlocken, for kan tarar brinna? de ar dar i alla fall, nara, nara, i en minut. Sen tar jag tag i mig sjalv, skriker mig sjalv hogt i orat och drar i nackharet. Jag klarar det har. Du ar inte dod an. Sa klart fixar det sig med min hemska lilla spanska och deras hemska lilla engelska och jag kommer dit jag ska dit jag ar nu dar jag ska stanna ett tag.
Forsta dagen i skolan huvudvark bakfylla forvirring kommer sent. Pablo, som jag bor med, har tvingat mig upp klockan halv sju och vi har sprungit och pa grund av den hojd over havet over marken pa ett berg som Mexico City ligger pa kanns det som om jag bara anvander tio procent av mina lungor.
Nu och sen umgas med folk har. Vara social fast jag inte riktigt orkar. Le och prata och vaxla mellan spanska svenska engelska. Det blir bra. Sa klart blir det bra. Sa klart.
Den dar om inga prickar
Framme.
Hade kunnat skriva mycket, mycket om hur planet blev forsenat, om att ingen hamtade mig pa flygplatsen, som de skulle, om rumskompisarna Pablo, Matilde och Jeff, om amerikanare och fylla och regn och hagel och oversvamning i mitt rum och om att jag packat helt fel och om kaos och om mitt vemod, men jag hinner inte, jag ska leka med mina nya vanner.
Ni far mig nagon annan gang.
Hade kunnat skriva mycket, mycket om hur planet blev forsenat, om att ingen hamtade mig pa flygplatsen, som de skulle, om rumskompisarna Pablo, Matilde och Jeff, om amerikanare och fylla och regn och hagel och oversvamning i mitt rum och om att jag packat helt fel och om kaos och om mitt vemod, men jag hinner inte, jag ska leka med mina nya vanner.
Ni far mig nagon annan gang.
03 augusti 2006
Den där om övervikten
Och jag ringer till mamma och det första hon säger är "jag undrade precis när du skulle ringa och säga att du inte kom med flyget" Och jag svarar att "it would be about now."Ja. Missade flyget. För tredje gången i mitt liv. Väska med för mycket övervikt fick inte åka med till Mexiko. Jag var inställd på att betala övervikt, men tydligen får man inte ta med övervikt alls till det landet. Och ompackning på flygplatsen fungerade inte heller, fast jag hade det som plan b.
Vad är väl en bal på slottet? (Jag är ombokad till imorgon).
02 augusti 2006
Den där om en ny kostym
Jaha.Då går den här bloggen och byter skepnad. Från jag-är-så-tuff-för-jag-dricker-så-djävla-mycket-öl-och-knullar-så-djävla-många-killar-utan-att-bry-mig-ett-skit-men-har-ändå-ont-i-hjärtat-det-är-så-synd-om-mig till en reseblogg. Hade jag varit en djävel på data och så och sån skit så hade jag gjort något fint här på sidan. Nu är jag inte det, så den får den får förbi lite orange.
Min nyinköpta resväska är nästan lika lång som jag. Jag får plats i den. Det är ett är ett bra tecken. Jag gillar resväskor som man får plats i.
Jamendåså.
3/8-9/12: Mexico City
9/12-23/12: Runtreser
23/12-3/1: New York hos bror.
Vi får se hur ofta jag kommer över datorer där borta.
Hejpåetttag!
Den där om att jag alltid är ute i god tid
Jaha. Jag åker tidigt imorgonbitti. Det kanske är dags att köpa resväska och börja packa?
Den där om att supa sig vacker
De säger att vi måste gå ut direkt efter jobb jag säger att vi måste gå ut direkt efter jobb vi går ut direkt efter jobb. Och det är nöd-make på toa trängas många framför liten spegel och fnissa och låna kan jag ta det där? och långa fransar och ljusrosa läppar höga klackar gyllene aura massa fake.På stället ljuslyktor i träden och i allas ögon det reflekteras och gömda känslor och mycket skratt och i baren med tredje ölen kille kommer fram och bjuder på fjärde och jag är på riktigt bra humör med glittrande läppar eller om det var ögon. Han bjuder på hela föreställningen från småleende till storskratt och hängbyxa och oh, så sexig rumpa och jag går på toaletten och tittar länge i spegeln och ler för att se hur jag egentligen ser ut när jag ler. Det ser inte ut som jag ser aldrig ut som jag efter fyra öl men egentligen – vem fan är jag?
Och jag önskar plötsligt att jag hade haft en sån där ful t-shirt med texten "Sup mig vacker" men vet att i hans tankar smeker han redan sitt långfinger längs mitt kindben. Jag super mig själv vacker och är inte svår. Inte i kväll. Inte säga nej.
Och plötsligt står vi framför stora fönster tittar ut över Stockholm underbara Stockholm hon som alltid kommer skydda mig ljus i över Stockholm i främmande hans lägenhet och han andas varmt och andas pussar mot hår och nacke och räcker fram vattenglas med bubblor i och jag spiller på golv som antagligen kostar mer än min årslön, vilket inte är så mycket i och för sig. Och jag kan le så där på riktigt, för han står bakom mig och ser inte att jag slappnar av. Han står bakom och är ljus och mörk och jag står framför och är mörk och mörk. Och han har en arm runt min midja och pekar ut stjärnsymmetrier jag i huvudet tänkandes att han lärt sig bara för att imponera förtjusa någon att beundra det är han.
Säng storlek XXL han hånglar mig dit.
Dagen efter är dagen idag och telefonen ringer och det är mamma från kurort i Österrike som får mig att lova att inte sälja knark när jag flyttat och sms efter sms och folk vill träffas jag har tyvärr redan planer vad synd. Vill du ha mjölk i kaffet och puss på axel och vackra vackra du och underbara han som är rik måste vara rik har dyrt djävla golv. Och till slut jag måste gå och han visar vägen till tunnelbana och synd att du ska åka och ryck på axlarna och gå gå hem.
31 juli 2006
Den där om att jag nog vill knulla Göteborg, men vara ihop med Stockholm
Om Sveriges städer var män alternativt kvinnor, vem skulle du vilja knulla, alternativt (för er finkänsliga) dejta/vara tillsammans med?
Jag har brottats med den här frågan några dagar nu. Bara för att. Plus att jag är knäpp. Jag funderade ett tag på att starta en undersökning på jobb, men det kändes lite overkill, gör det här istället.
Jag har, sedan en tid tillbaka, inlett en seriös relation med Stockholm. Jag har förklarat min eviga kärlek och lovat att komma tillbaka. Jag har strukit honom över kinden och lagt mig till ro. Jag är inte en sån där som håller löften, så vi får se vad som händer. Stockholm är så där självklar. Som vet om att han är självklar. Han är störst i ett land som är litet. Han är på topp. Men kan även vara ödmjuk. Jag vill lämna honom just på grund av det där. Att han är självklar. Gillar inte när jag är förutsägbar.
Göteborg däremot hade jag gärna älskat med. Göteborg känns lite mer spontan. Lillebror, och har därför chansen att slippa Ansvar. Kan råka ha en tågurspårning och säga att "hoppsan, jaja, det var tur att det inte hände i Stockholm i alla fall!" Jag har bara fått tillfället att flörta med Göteborg tre gånger. Jag är nyfiken på Göteborg. Antagligen för att jag inte fått tillfälle att bli smekt över ryggen av honom. Nytt är spännande är bra är säkert kanon.
Malmö. Malmö har jag bitchslagit så många gånger att han är skitsur på mig. Jag har påstått att Malmö är smutsigt och en av Skånes sämsta ställen. Jag umgås mycket hellre med Lund och Helsingborg. Malmö kommer alltid att vara sur på mig. Det skiter jag i. Malmö har svart hår och elaka ögon. Malmö är väldigt oattraktiv. Malmö spottar på marken och säger "knolla daj sjelv, jag e best!"
Sen har vi Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Norrköping, Jönköping, Ochenmassaandraköping. Gör inte mycket för mig, tyvärr. Det är för mycket skjortaibyxor, ordentlighet och lugnochro. Lördagsknull, baraföratt, men "jag är för trött" en tisdagsmorgon. Men man ska tydligen aldrig säga aldrig, och jag har bara koll på Örebro, de andra städerna har jag nog mest åkt förbi. Åkt förbi och genom, just för att de inte vill hångla på tisdagsmornar.
Jag har brottats med den här frågan några dagar nu. Bara för att. Plus att jag är knäpp. Jag funderade ett tag på att starta en undersökning på jobb, men det kändes lite overkill, gör det här istället.
Jag har, sedan en tid tillbaka, inlett en seriös relation med Stockholm. Jag har förklarat min eviga kärlek och lovat att komma tillbaka. Jag har strukit honom över kinden och lagt mig till ro. Jag är inte en sån där som håller löften, så vi får se vad som händer. Stockholm är så där självklar. Som vet om att han är självklar. Han är störst i ett land som är litet. Han är på topp. Men kan även vara ödmjuk. Jag vill lämna honom just på grund av det där. Att han är självklar. Gillar inte när jag är förutsägbar.
Göteborg däremot hade jag gärna älskat med. Göteborg känns lite mer spontan. Lillebror, och har därför chansen att slippa Ansvar. Kan råka ha en tågurspårning och säga att "hoppsan, jaja, det var tur att det inte hände i Stockholm i alla fall!" Jag har bara fått tillfället att flörta med Göteborg tre gånger. Jag är nyfiken på Göteborg. Antagligen för att jag inte fått tillfälle att bli smekt över ryggen av honom. Nytt är spännande är bra är säkert kanon.
Malmö. Malmö har jag bitchslagit så många gånger att han är skitsur på mig. Jag har påstått att Malmö är smutsigt och en av Skånes sämsta ställen. Jag umgås mycket hellre med Lund och Helsingborg. Malmö kommer alltid att vara sur på mig. Det skiter jag i. Malmö har svart hår och elaka ögon. Malmö är väldigt oattraktiv. Malmö spottar på marken och säger "knolla daj sjelv, jag e best!"
Sen har vi Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Norrköping, Jönköping, Ochenmassaandraköping. Gör inte mycket för mig, tyvärr. Det är för mycket skjortaibyxor, ordentlighet och lugnochro. Lördagsknull, baraföratt, men "jag är för trött" en tisdagsmorgon. Men man ska tydligen aldrig säga aldrig, och jag har bara koll på Örebro, de andra städerna har jag nog mest åkt förbi. Åkt förbi och genom, just för att de inte vill hångla på tisdagsmornar.
Så Stockholm, älskling, jag tror vi ses igen. Jag måste bara testknulla Göteborg någon helg först.
30 juli 2006
Den där om Gula
Jomenhej.Jag måste frossa har jag kommit på. Knarka/frossa svenskt.
Lakrits.
Lakritsglass.
Tre dagar kvar.
Om jag äter... låt säga tre glassar om dagen, det blir nio glassar allt som allt.
Fan, varför kom jag inte på frossandet tidigare? Kanske ska satsa på att bocka av alla dödssynderna när jag ändå är på g.
Superbia
Avaritia
Luxuria
Invidia
Gula
Ira
Acedia
Klaras nog av på måndag till onsdag.
Den där om enkäten
Kära Veckorevyn har gjort en finfin enkät om Stockholmstjejers sexvanor, som senare publicerades i Stockholm City (enkäten, inte Stockholmstjejerna). Det är journalistik på hög nivå. Det är sådant man får lära sig på/i den rosa journalisthögskolan. Det är herre-Gud-så-nyskapande och jisses-så-oväntat. Som en käftsmäll. En lördagsnatt då man är för full för samtal och mumlar fram "as!" till närmaste bifftomat a.k.a dörrvakt.
Enkäten, som besvarades av ettusenfyrahundranitton personer och där nittitre procent var mellan femton och tjugisex, visade ett resultat som inte är något annat än bullskit.
Sjuttifem procent känner inga påtryckningar från omgivningen med att uttrycka sin sexualitet. Jag tror att någon råkade skriva dit "inga" av misstag, när enkäten var klar. För fan. Läppstift. Kortkort. Bananer. Mascara. Höga klackar. Push-up. Tryck-in. Håll-ut! Vad är det där för kass procentsats och djävla PK-svar? Jag blir påtryckt och intryckt som fan. Varje dag. Och det kan fan inte bara vara jag och tjugifyra till av hundra som känner det.
Fyra procent har blivit våldtagna. Det där är ju en så dum förbannad fråga att ha med i en enkät att det finns inte. Vet inte ens om jag orkar skriva mer. Läs fem poäng statistik/enkätformatering and the world will be a better place. Men fan. Jag vet inte. Blir bara sur. Fyra procent, mitt arsle, snarare fjorton. Släng in en enkät till förtiplusare och du får vända på fyran och ettan. Eller nej, mörkertalet kommer vara svart som solförmörkelsen 2002 då med.
Tjugi procent fejkar orgasm för att snabba på processen. Sextisex procent fejkar inte orgasm. Sextisex procent fejkar inte orgasm? Varje gång då, eller? Eller fejkar inte för att de får ändå? Eller fejkar inte, utan ligger där medan killen knullar skiten ur dem, kommer, rapar och går på toa för att tvätta av kuken och lämna könshår i tvättstället och på tvålen, som hon sen får tvätta och städa bort? Eller kommer de varenda förbannade djävla gång och slipper fejka för att de har en Starlet-lover?
Och de som inte kan/inte fått orgasm? Någonsin? Jag känner två. Ett öde värre än Sisyfos, enligt Aftonbladet. Var fan hamnar de i den här enkäten? I nån djävla gråzon?
Jag fejkar för fan hela tiden. Med hela inom "". Vem fan pallar med ett tretimmarsknull klockan fem på morgonen när man är rätt illamående, rummet snurrar och det egentligen var kompisen (hans, inte min) man var sugen på.
Fast det är klart, ibland orkar jag inte ens fejka.
Enkäten, som besvarades av ettusenfyrahundranitton personer och där nittitre procent var mellan femton och tjugisex, visade ett resultat som inte är något annat än bullskit.
Sjuttifem procent känner inga påtryckningar från omgivningen med att uttrycka sin sexualitet. Jag tror att någon råkade skriva dit "inga" av misstag, när enkäten var klar. För fan. Läppstift. Kortkort. Bananer. Mascara. Höga klackar. Push-up. Tryck-in. Håll-ut! Vad är det där för kass procentsats och djävla PK-svar? Jag blir påtryckt och intryckt som fan. Varje dag. Och det kan fan inte bara vara jag och tjugifyra till av hundra som känner det.
Fyra procent har blivit våldtagna. Det där är ju en så dum förbannad fråga att ha med i en enkät att det finns inte. Vet inte ens om jag orkar skriva mer. Läs fem poäng statistik/enkätformatering and the world will be a better place. Men fan. Jag vet inte. Blir bara sur. Fyra procent, mitt arsle, snarare fjorton. Släng in en enkät till förtiplusare och du får vända på fyran och ettan. Eller nej, mörkertalet kommer vara svart som solförmörkelsen 2002 då med.
Tjugi procent fejkar orgasm för att snabba på processen. Sextisex procent fejkar inte orgasm. Sextisex procent fejkar inte orgasm? Varje gång då, eller? Eller fejkar inte för att de får ändå? Eller fejkar inte, utan ligger där medan killen knullar skiten ur dem, kommer, rapar och går på toa för att tvätta av kuken och lämna könshår i tvättstället och på tvålen, som hon sen får tvätta och städa bort? Eller kommer de varenda förbannade djävla gång och slipper fejka för att de har en Starlet-lover?
Och de som inte kan/inte fått orgasm? Någonsin? Jag känner två. Ett öde värre än Sisyfos, enligt Aftonbladet. Var fan hamnar de i den här enkäten? I nån djävla gråzon?
Jag fejkar för fan hela tiden. Med hela inom "". Vem fan pallar med ett tretimmarsknull klockan fem på morgonen när man är rätt illamående, rummet snurrar och det egentligen var kompisen (hans, inte min) man var sugen på.
Fast det är klart, ibland orkar jag inte ens fejka.
Den där om Emil
På konkurrerande företag jobbar världens sötaste kille lik Emil i Lönneberga gone vuxnare snelugg alltid leende absolut inga tatueringar ung säkert ung måste vara ung. En sådan man bara kan se i sol helst på en äng halmhatt grässtrå i munnen Lilla huset på prärien i ett nötskal. En sådan som man nästan skäms över att man vill se naken i ens säng vilken säng som eller kanske inte ens i en säng.
Jag ler som en dåre och försöker vara sådär snäll och blid och gömma klorna blinka med ögonen lite flört skadar inte. Han kommer och pratar och ler och jag blir svag i knäna och i hjärnan och försöker hålla distans och skämtar hårda skämt och han säger att jag har ett vackert leende och den där höga djävla Berlinmuren som skulle stå för evigt krakelerar som den alltid gör tjugi till femtusen gånger om dagen av leenden och smek på hjärtat och klapp på naken bekräftelsemonsterskärt.
Så kommer en besviken kund en helvetestant inget hjärta stressad och hål i snällhetskorgen. Hon hoppas att jag får en överdjävlig dag och jag orkar inte riktigt varje dag att ta skit kom hit, jag jobbar publikt, offentligt, inom service, jag finns till finns här när du behöver kasta mörka känslor svarta ord.
Sätter mig på bänken och Emilwannabe (kanske är) kommer fram och jag har inte Berlinmuren uppe den är nere på fall och jag är nere och hoppla känslorna svämmar över och läcker och han är läcker och snälla nån, vem är det som har somnat i laga- och underhållsfabriken? Det där vanliga som brukar sitta fast över ansikte och känslor är nere för reperation och reperationsfabriken är tydligen stängd alla borta kanske på semester. Emil tittar på mig och i mig och ser att saker är fel vad är fel? Allt är fel och Emil är ung så ung visade sig vara äldre kanske runt ungefär tjugisex. Och han ler alltid ler och säger jag måste gå vi ses imorgon och jag säger att jag är ledig kanske nästa vecka? Men nej, han är ledig jag ska åka jag låtsas gråta vi ses kanske nästa sommar eller aldrig mer.
Jag ler som en dåre och försöker vara sådär snäll och blid och gömma klorna blinka med ögonen lite flört skadar inte. Han kommer och pratar och ler och jag blir svag i knäna och i hjärnan och försöker hålla distans och skämtar hårda skämt och han säger att jag har ett vackert leende och den där höga djävla Berlinmuren som skulle stå för evigt krakelerar som den alltid gör tjugi till femtusen gånger om dagen av leenden och smek på hjärtat och klapp på naken bekräftelsemonsterskärt.
Så kommer en besviken kund en helvetestant inget hjärta stressad och hål i snällhetskorgen. Hon hoppas att jag får en överdjävlig dag och jag orkar inte riktigt varje dag att ta skit kom hit, jag jobbar publikt, offentligt, inom service, jag finns till finns här när du behöver kasta mörka känslor svarta ord.
Sätter mig på bänken och Emilwannabe (kanske är) kommer fram och jag har inte Berlinmuren uppe den är nere på fall och jag är nere och hoppla känslorna svämmar över och läcker och han är läcker och snälla nån, vem är det som har somnat i laga- och underhållsfabriken? Det där vanliga som brukar sitta fast över ansikte och känslor är nere för reperation och reperationsfabriken är tydligen stängd alla borta kanske på semester. Emil tittar på mig och i mig och ser att saker är fel vad är fel? Allt är fel och Emil är ung så ung visade sig vara äldre kanske runt ungefär tjugisex. Och han ler alltid ler och säger jag måste gå vi ses imorgon och jag säger att jag är ledig kanske nästa vecka? Men nej, han är ledig jag ska åka jag låtsas gråta vi ses kanske nästa sommar eller aldrig mer.
29 juli 2006
Den där om fyra minuter
Stockholm lördag 02:38Världens snabbaste och märkligaste uppraggning sker. Fyra minuter, enligt Lina, sen är hon på väg i en taxi hem till mannen som jobbar som inköpschef på en tevekanal och har hår blont som vete.
26 juli 2006
Den där om vad som skrämmer mig
Det finns böcker som skrämmer mig. Böcker som jag vet att jag kommer älska, som jag har hemma och har börjat på ungefär tjugi gånger, men sen inte kommer längre, för att de är så... överväldigande. Jag är rädd.
Just nu har jag sex sådana böcker liggandes.
Blonde av Oates.
De galnas hus av Fossum.
Hantering av odöda av Ajvide Lindqvist.
Älskade barn av Fredriksson.
Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda.
och
Död i Garnethill av Mina.
Jag vet inte vad jag ska göra av det här u-landsproblemet. Jag läser dåliga böcker av Lodalen och Rudberg så länge. Jag är så mesig.
Just nu har jag sex sådana böcker liggandes.
Blonde av Oates.
De galnas hus av Fossum.
Hantering av odöda av Ajvide Lindqvist.
Älskade barn av Fredriksson.
Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda.
och
Död i Garnethill av Mina.
Jag vet inte vad jag ska göra av det här u-landsproblemet. Jag läser dåliga böcker av Lodalen och Rudberg så länge. Jag är så mesig.
Den där om tre veckor sen
Jag väljer Apoteket vid Medborgarplatsen och samlar ihop tandborstar, bindor, halstabletter, nagellacksborttagning och mina bästa vänner Resorb och Ipren, för ett halvår. Går bort till förnedringshyllan och vill inte ens tänka på det, på vad jag måste, utan slänger ner i korgen, som om det försvinner om jag tittar så lite som möjligt på det.
Kassören tar upp förpackningen först. Tittar ner i min korg och säger ”oj!”. ”Mexiko. Halvår.” mumlar jag tillbaka. Och det är fan pinsamt när hon tar upp kondomer, akutp-piller, Resorb och Ipren. Här har vi en som lever livet. En liten slampa minsann. Så djävla mycket roligare jag måste ha än henne.
Jag orkar inte reagera. Rycker på axlarna. Jag var full som en sjöman igår. Är bakis som en småbarnsmamma idag. Går längs Götgatan för att komma till jobb. Är så mycket inne i min egen värld med huvudet i molnen, näsan neråt, fötterna trippar, tankarna på förpackningen, handen i fickan, ögonen bakom mörka glas att jag springer på ett gammalt ragg. Alla mina gamla ragg verkade vara samlade på Götgatan. Och fan, bara för att man knullar eller hånglar en natt betyder inte det att man vill träffas igen. Han vill bjuda mig på "ölkaffeennatttillokejdåbaralitehångel?" Jag skyller på jobb och på hammare mot huvud och värk i hjärtroten och även om det är sommar så "kör jag inte repriser. Jag är inte kanal fem."
På jobb går jag direkt in på toa och svär åt den. Fan ta dig om du visar ett kryss, din eländiga djävel! Två minuter är aldrig så långt som när man väntar på nattbussen. Och när man sitter på toan på jobb och hoppas på ett blått sträck och inte ett kryss.
Grejen ska ligga plant men det skiter jag i och lägger den uppåner och svär, igen, över att jag varit så idiotisk och inte skyddat mig mer mot män. Mot hans smicker och djävla oskyddade kuk. Två minuter är en evighet är slut.
Det blev ett streck.
Kassören tar upp förpackningen först. Tittar ner i min korg och säger ”oj!”. ”Mexiko. Halvår.” mumlar jag tillbaka. Och det är fan pinsamt när hon tar upp kondomer, akutp-piller, Resorb och Ipren. Här har vi en som lever livet. En liten slampa minsann. Så djävla mycket roligare jag måste ha än henne.
Jag orkar inte reagera. Rycker på axlarna. Jag var full som en sjöman igår. Är bakis som en småbarnsmamma idag. Går längs Götgatan för att komma till jobb. Är så mycket inne i min egen värld med huvudet i molnen, näsan neråt, fötterna trippar, tankarna på förpackningen, handen i fickan, ögonen bakom mörka glas att jag springer på ett gammalt ragg. Alla mina gamla ragg verkade vara samlade på Götgatan. Och fan, bara för att man knullar eller hånglar en natt betyder inte det att man vill träffas igen. Han vill bjuda mig på "ölkaffeennatttillokejdåbaralitehångel?" Jag skyller på jobb och på hammare mot huvud och värk i hjärtroten och även om det är sommar så "kör jag inte repriser. Jag är inte kanal fem."
På jobb går jag direkt in på toa och svär åt den. Fan ta dig om du visar ett kryss, din eländiga djävel! Två minuter är aldrig så långt som när man väntar på nattbussen. Och när man sitter på toan på jobb och hoppas på ett blått sträck och inte ett kryss.
Grejen ska ligga plant men det skiter jag i och lägger den uppåner och svär, igen, över att jag varit så idiotisk och inte skyddat mig mer mot män. Mot hans smicker och djävla oskyddade kuk. Två minuter är en evighet är slut.
Det blev ett streck.
24 juli 2006
Den där om sakta sakta långsamt älskling
Fortfarande kan minnesbilder av på om M slå mig med full kraft etthundraåttio rakväg rakt in i på mot hjärtat.
En låt av med Lisa.
Solen skiner in genom fönstret. Balkongdörren står öppen. Allt är som en djävla Lionel Richielåt. Och han dansar. Om vi la' oss på knä om det föll sig så att vi fann en fyrklöver då önskar jag att vi alltid får vara nära varann. Sakta, sakta - långsamt älskling.
Han dansade alltid. Det var som om han var satt på jorden för att dansa röra sig på höfterna och le.
Jag fnittrandes på sängen hållandes för magen ihoprullad till en boll svett som rinner blickar som söker låt oss gå med bara ben i fuktigt gräs att gå så gör människan ren - så gå. Sakta, sakta - långsamt älskling.
Jisses, vad jag älskade den mannen!
Senare i sängen viskandes i örat sakta sakta långsamt älskling.
En låt av med Lisa.
Solen skiner in genom fönstret. Balkongdörren står öppen. Allt är som en djävla Lionel Richielåt. Och han dansar. Om vi la' oss på knä om det föll sig så att vi fann en fyrklöver då önskar jag att vi alltid får vara nära varann. Sakta, sakta - långsamt älskling.
Han dansade alltid. Det var som om han var satt på jorden för att dansa röra sig på höfterna och le.
Jag fnittrandes på sängen hållandes för magen ihoprullad till en boll svett som rinner blickar som söker låt oss gå med bara ben i fuktigt gräs att gå så gör människan ren - så gå. Sakta, sakta - långsamt älskling.
Jisses, vad jag älskade den mannen!
Senare i sängen viskandes i örat sakta sakta långsamt älskling.
22 juli 2006
Den där om den stora återhållsamhetsplanen
Man kan fråga sig vad tusan Charles M. Schulz har för hålhake på alla förbannade trostillverkare, och då speciellt de där som gör trosor åt H&M.På vart enda trosplagg figurerar den där djävla Snobben, som om det skulle vara skitballt att ha honom sniffandes på muttan. Jag vet ingen annan seriefigur som förekommer med sådan frenesi som Snobben. Jag, för egen del, hade hellre haft Fantomen eller professor Karl Kalkyl i trosan.
Det är nästan lite läskigt. Lite snuskigt. Vad tusan gör Snobben där? Vem vill stirra in i ett par ledsna hundögon när de ska dra av ett par trosor med tänderna? Vad är meningen? Är det en del i en stor plan av återhållsamhet? Jag trodde att Göran ville att vi skulle knulla och göra barn? Eller är det något större, något som går ovanför hans huvud? Ligger katolicismen bakom? Påven? Kände Schulz påven? Var hans en hemlig hantlangare?
Våga vägra Snobben. Ut och knulla, för fan!
21 juli 2006
Den där om plutandet
Jag har blivit alldeles för medveten om mina läppar. Jag har fått way to many komplimanger. Det har stigit mig åt huvudet. Jag har börjat pluta på kort.
Den där om att lämna skiten bakom sig
Samtal på msn mellan mig och kille som också ska till Mexiko:
Jenny: Är det din flickvän på bilden?
Kille: mm..Sofia heter hon
Jenny: Och henne ska du lämna?
Kille: ja, det känns lite jobbigt..men det är ju inte så långt tid ändå.Fast det är klart att det känns, tycker du det är fel eller=)?
Jenny: Nej, jag lämnar killar hela tiden!
Jenny: Är det din flickvän på bilden?
Kille: mm..Sofia heter hon
Jenny: Och henne ska du lämna?
Kille: ja, det känns lite jobbigt..men det är ju inte så långt tid ändå.Fast det är klart att det känns, tycker du det är fel eller=)?
Jenny: Nej, jag lämnar killar hela tiden!
Den där om parasiten
Ibland, när jag känner att tankar och känslor inte längre får plats i mig, blir för stora för att komma ut ur mun eller ner på papper eller bara snurrar runt runt runt och vill inte flyga rakt utan åker in i huvudet från örat till det andra, ner genom halsen genom brösten och passar på att slå mig i mellangärdet, ner i fötterna och sen upp mot huvudet igen, så går jag ut i Gamla stan.
Jag får frid och lugn och ro och sinnesbalans när jag får trängas i smala gränder och knuffas utanför glassbarer och restauranger som tar alldeles för mycket betalt. Vill det sig riktigt illa, om tankarna är inne på femte varvet, följer jag efter en turistgrupp. Jag blir holländare japan tysk amerikan för en stund. Bäst är att gå med en grupp som pratar engelska eller svenska. Då kan jag lura och klura och fundera och lyssna på vad de säger. Jag blir deras amöba parasit fästing svamp som hänger med en stund och suger ur dem historier och beundran. Jag hör vad det är de ser i allt. Vad de ser i ingenting. De berömmer kringlar och krokar och rundningar och bristen på rundningar. De fascineras och oooh:ar och jag suger åt mig. Tänker att det är mitt. Allt. Allt är mitt. Det här är mitt land min stad mitt revir. Deras oooh:ande smeker mig medhårs och fyller mig med välbehag och bekräftelse. Det är mig de gillar. Det är mig och allt som är mitt som de hänförs av.
I glassbaren står de från landet och generas över sin dialekt och jag vill knuffa dem i ryggen och säga att vännen, du vågar beställa den största struten med extra allt plus sylt. Skit i att det låter som suult när du säger sylt. Göm dig bakom mig vila under min vinge du är min allt är mitt jag lever av din beundran av din förlägenhet. Och jag blir arg på sextonåringarna som står bakom kassan och inte förstår japanska som blir sura och stressade på småsmå japaner mina japaner ge dem en glass för fan!
Ibland vänder sig en britt om och ser mig ser bara mig ser rakt på mig och jag märker att jag inte är osynlig är inte en vind eller en som inte syns jag finns de ser mig och de frågar mig vad jag tycker om icke-rundningarna och hårdheten och jag ler och svarar på min Londondialekt att jag gillar riksdagshuset bäst jag gillar makten där jag gillar byggnaden jag gillar att det tänkts så många tankar där jag gillar det huset bäst. De ler tillbaka och välkomnar mig i deras utanförskap så att jag blir en del av gemenskapen i utanförskapen i mitt revir i det som är mitt mitt mitt bara mitt.
Jag får frid och lugn och ro och sinnesbalans när jag får trängas i smala gränder och knuffas utanför glassbarer och restauranger som tar alldeles för mycket betalt. Vill det sig riktigt illa, om tankarna är inne på femte varvet, följer jag efter en turistgrupp. Jag blir holländare japan tysk amerikan för en stund. Bäst är att gå med en grupp som pratar engelska eller svenska. Då kan jag lura och klura och fundera och lyssna på vad de säger. Jag blir deras amöba parasit fästing svamp som hänger med en stund och suger ur dem historier och beundran. Jag hör vad det är de ser i allt. Vad de ser i ingenting. De berömmer kringlar och krokar och rundningar och bristen på rundningar. De fascineras och oooh:ar och jag suger åt mig. Tänker att det är mitt. Allt. Allt är mitt. Det här är mitt land min stad mitt revir. Deras oooh:ande smeker mig medhårs och fyller mig med välbehag och bekräftelse. Det är mig de gillar. Det är mig och allt som är mitt som de hänförs av.
I glassbaren står de från landet och generas över sin dialekt och jag vill knuffa dem i ryggen och säga att vännen, du vågar beställa den största struten med extra allt plus sylt. Skit i att det låter som suult när du säger sylt. Göm dig bakom mig vila under min vinge du är min allt är mitt jag lever av din beundran av din förlägenhet. Och jag blir arg på sextonåringarna som står bakom kassan och inte förstår japanska som blir sura och stressade på småsmå japaner mina japaner ge dem en glass för fan!
Ibland vänder sig en britt om och ser mig ser bara mig ser rakt på mig och jag märker att jag inte är osynlig är inte en vind eller en som inte syns jag finns de ser mig och de frågar mig vad jag tycker om icke-rundningarna och hårdheten och jag ler och svarar på min Londondialekt att jag gillar riksdagshuset bäst jag gillar makten där jag gillar byggnaden jag gillar att det tänkts så många tankar där jag gillar det huset bäst. De ler tillbaka och välkomnar mig i deras utanförskap så att jag blir en del av gemenskapen i utanförskapen i mitt revir i det som är mitt mitt mitt bara mitt.
Den där om att stanna tiden
Mamma ringer för att säga hejdå och vi ses inte på ett halvår eller ens hörs för nu ska de till Alperna på relax, som vanligt, och jag kippar efter luft och dras ner och blir hård och sådär kaxig som jag blir när någon klipper av min navelsträng till verkligheten och jag inte kan stå med båda fötterna på jorden och måste bli hård och onåbar för att överleva.
Jag vill verkligen inte åka. Inteinteinte. Jag hat fått ett stipendie på 11.000. Det räcker till ganska mycket sprit. Men jag vill verkligen inte åka. Känslorna rullar i mig och tar nästan över och jag känner hur jag vill sätta ner hälarna i tiden för att stanna den. Ge mig en månad till. En vecka. En dag.
Jag har äntligen landat. Jag är hemma nu. Det är här jag ska kommer vill bo. Stockholm. Tänk att hemma var så nära. Det är här jag sitter på en trappa på Götgatan och tittar ner på folk. Det är här jag är drottning och det är här jag ser mig själv bli gravid. Skulle jag bli gravid i Stockholm skulle det inte göra något. Tanken flyger så högt att jag knappt kan se den men jag vet att den finns där ändå.
Jag är inte längre vilse just nu. Tänk om jag är borta ett år och kommer tillbaka och allt är kallt och könlöst och jag har tappat bort den här känslan av förälskelse passion längtan ro? Jag brottas med mig själv och med tiden och vågorna av känslor som alltid sitter i halsen och uppåt neråt och jag tänker att jag måste släppa taget. Släppa taget och sen komma tillbaka och hoppas på att Stockholm vill ha mig då igen då med för evigt amen.
Jag vill verkligen inte åka. Inteinteinte. Jag hat fått ett stipendie på 11.000. Det räcker till ganska mycket sprit. Men jag vill verkligen inte åka. Känslorna rullar i mig och tar nästan över och jag känner hur jag vill sätta ner hälarna i tiden för att stanna den. Ge mig en månad till. En vecka. En dag.
Jag har äntligen landat. Jag är hemma nu. Det är här jag ska kommer vill bo. Stockholm. Tänk att hemma var så nära. Det är här jag sitter på en trappa på Götgatan och tittar ner på folk. Det är här jag är drottning och det är här jag ser mig själv bli gravid. Skulle jag bli gravid i Stockholm skulle det inte göra något. Tanken flyger så högt att jag knappt kan se den men jag vet att den finns där ändå.
Jag är inte längre vilse just nu. Tänk om jag är borta ett år och kommer tillbaka och allt är kallt och könlöst och jag har tappat bort den här känslan av förälskelse passion längtan ro? Jag brottas med mig själv och med tiden och vågorna av känslor som alltid sitter i halsen och uppåt neråt och jag tänker att jag måste släppa taget. Släppa taget och sen komma tillbaka och hoppas på att Stockholm vill ha mig då igen då med för evigt amen.
20 juli 2006
Den där om en hjärtlös man
Klockan ringer 06:15 och jag förbannar molnen på himmelen, men rullar ur sängen och ut ur rummet och bort från drömmen, där jag hånglade, och rullar in mot stan. Hoppar på båten och åker gratis med mitt tjänstekort ut till Grinda med S.
S säger att "du behöver det här!" ungefär samtidigt som det börjar regna och vi går till närmaste enda café och jag beställer en stor djävla kladdkakebit med vispgrädde och suckar dagens första suck och S säger att "du vet om att du inte kommer klara av att äta den där va?" och jag ler under lugg och slickar grädde från skeden. När jag har ätit fyra tuggor kommer illamåendet och jag skjuter över kakan till S som skrattar åt mig och tar över. Gräver och "mmmm:ar" och tackar mig för min dumhet och girighet. Och han. Hela tiden honom i tankarna. Den djäveln. Du sålde mitt hjärta, på realisation. Och du sålde min stolthet, på närmaste auktion. Du sålde min värdighet och min innersta hemlighet.
Det var inte det bästa. Han var inte det bästa. Han bar shorts. Bara en sådan sak. Jag klarar inte av att öppna upp och släppa in och visa för folk att jag är svag. Jag gillar inte att S såg mig på jobb efter vår första träff och att hon visste redan innan hon frågat att hon inte behövde fråga så hon frågade inte utan hon bara tittade på mig och konstaterade att jag hamnat där, hos honom, inte sovit hemma och jag fnittrade. Och redan innan vår första dejt så berättade hon för mig att jag skulle bli förälskad. Hon vet. Hon visste. Innan jag vet. Innan jag visste.
Jag undrar hur du kunde, du sa det var inte svårt. Nej, inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man utan hjärta inte kan. Vi träffades inte så länge. Inte länge alls. Men jag släppte in. Jag släppte in den djävlen. Han fick röra vid mig. Han rörde vid mig.
Och på båten hem somnar jag över bordet, med S:s hand på min rygg.
S säger att "du behöver det här!" ungefär samtidigt som det börjar regna och vi går till närmaste enda café och jag beställer en stor djävla kladdkakebit med vispgrädde och suckar dagens första suck och S säger att "du vet om att du inte kommer klara av att äta den där va?" och jag ler under lugg och slickar grädde från skeden. När jag har ätit fyra tuggor kommer illamåendet och jag skjuter över kakan till S som skrattar åt mig och tar över. Gräver och "mmmm:ar" och tackar mig för min dumhet och girighet. Och han. Hela tiden honom i tankarna. Den djäveln. Du sålde mitt hjärta, på realisation. Och du sålde min stolthet, på närmaste auktion. Du sålde min värdighet och min innersta hemlighet.
Det var inte det bästa. Han var inte det bästa. Han bar shorts. Bara en sådan sak. Jag klarar inte av att öppna upp och släppa in och visa för folk att jag är svag. Jag gillar inte att S såg mig på jobb efter vår första träff och att hon visste redan innan hon frågat att hon inte behövde fråga så hon frågade inte utan hon bara tittade på mig och konstaterade att jag hamnat där, hos honom, inte sovit hemma och jag fnittrade. Och redan innan vår första dejt så berättade hon för mig att jag skulle bli förälskad. Hon vet. Hon visste. Innan jag vet. Innan jag visste.
Jag undrar hur du kunde, du sa det var inte svårt. Nej, inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man utan hjärta inte kan. Vi träffades inte så länge. Inte länge alls. Men jag släppte in. Jag släppte in den djävlen. Han fick röra vid mig. Han rörde vid mig.
Och på båten hem somnar jag över bordet, med S:s hand på min rygg.
19 juli 2006
Den där om bokslut två
Dejt. Jag har varit på ett par denna vår. Och jag har floterat mig med killar, pojkar och män till höger och vänster. Jag har träffat killar jag fallit för, föraktat, älskat så jag trodde att jag skulle gå sönder, knullat, hånglat upp och ner, skrattat med och killar jag nästan glömt bort.
Bokslut killar vinter/vår/sommar 2006:
Lammköttet. Jag yttrade orden "har du någon gång hånglat upp en brutta mot en smådjursklinik?" Och jag minns inte ens vad han heter.
Juristen. Men Gud, nej. Nejnejnej! På vår dejt kom han från jobb, var stressad och jag var ointresserad och fortfarande upp i öronen kär i M.
Läkarstudenten. Han var för... snäll. Jag var för lössläppt. Som en tromb i en djävla byhåla.
Gars du complexe: Fina, fina, fina du. Är numera en av mina bästaste vänner här, på intranätet, som råder mig och avråder mig och är smart och håller ordning på mig och mina känslor.
Snälla helylle: Nejmenfy. Honom körde jag över totalt efter att jag låtit honom bjuda mig på diverse grejer.
Söta killen: Har jag inte skrivit alls om. Vi var ute ett par gånger. Han var söt som socker. Vi var lika. Jag skickade sms när jag var full. Han gjorde likadant. Båda visste att det aldrig skulle bli vi.
Hångelkillen/(som senare blev)älskaren: Jag sårade nog ganska mycket. Han blev kär. Jag sa upp kontakten och var förälskad i annan. Jag tog upp kontakten. Han berättade att jag var som en magnet som lyfte bilar, medan alla andra var kylskåpsmagneter. Jag vände mig om och gick. Nu är han kär i annan.
Farliga killen: Fura nummer ett den här våren. Som jag jagade. Som han älskade det. När jag gav upp så lockade han. Och jag föll. Till slut sa jag upp kontakten och bad honom dra. Djävla killfan!
TV-killen: Det är fortfarande bara tre personer som vet vem det här är.
Jack: Jag ringde aldrig. Men jag läste "Jack" av Lundell.
Vakten: Ja. Nej.
Psykologen: Fura nummer två. Ont i hjärtat. Jag trodde verkligen. Verkligen. Och just nu sitter jag och försöker låta bli att sms:a.
Och
M. Alltid M.
Bokslut killar vinter/vår/sommar 2006:
Lammköttet. Jag yttrade orden "har du någon gång hånglat upp en brutta mot en smådjursklinik?" Och jag minns inte ens vad han heter.
Juristen. Men Gud, nej. Nejnejnej! På vår dejt kom han från jobb, var stressad och jag var ointresserad och fortfarande upp i öronen kär i M.
Läkarstudenten. Han var för... snäll. Jag var för lössläppt. Som en tromb i en djävla byhåla.
Gars du complexe: Fina, fina, fina du. Är numera en av mina bästaste vänner här, på intranätet, som råder mig och avråder mig och är smart och håller ordning på mig och mina känslor.
Snälla helylle: Nejmenfy. Honom körde jag över totalt efter att jag låtit honom bjuda mig på diverse grejer.
Söta killen: Har jag inte skrivit alls om. Vi var ute ett par gånger. Han var söt som socker. Vi var lika. Jag skickade sms när jag var full. Han gjorde likadant. Båda visste att det aldrig skulle bli vi.
Hångelkillen/(som senare blev)älskaren: Jag sårade nog ganska mycket. Han blev kär. Jag sa upp kontakten och var förälskad i annan. Jag tog upp kontakten. Han berättade att jag var som en magnet som lyfte bilar, medan alla andra var kylskåpsmagneter. Jag vände mig om och gick. Nu är han kär i annan.
Farliga killen: Fura nummer ett den här våren. Som jag jagade. Som han älskade det. När jag gav upp så lockade han. Och jag föll. Till slut sa jag upp kontakten och bad honom dra. Djävla killfan!
TV-killen: Det är fortfarande bara tre personer som vet vem det här är.
Jack: Jag ringde aldrig. Men jag läste "Jack" av Lundell.
Vakten: Ja. Nej.
Psykologen: Fura nummer två. Ont i hjärtat. Jag trodde verkligen. Verkligen. Och just nu sitter jag och försöker låta bli att sms:a.
Och
M. Alltid M.
Den där om bokslut ett
Jaha. Snart åker jag. Den tredje augusti. Tänkte köra en liten uppdaterare om vad jag hunnit med i år.
Kunna hålla in magen vid ståsex - jag har faktiskt inte haft sådär djävlamycket ståsex faktiskt, så jag kan inte påstå att jag fått öva. En eller två gånger i duschen. Och nån gång när jag var full, men då kändes det som att hålla in magen fick bli sekundärt, efter att kunna stå över huvudtaget.
Ha sex och hångel - åhjes! Har nästan haft mer sex nu än när jag var ihop med M. Jag sa till S att jag nästan önskar att jag hade en könssjukdom så att jag hade kunnat ge den till senaste killen. Fast då var jag full (och satt på tunnelbanan och folk kollade konstigt på mig, som om jag skojat om negrer, eller något).
Lära mig dansa sån där 20-talsdans (med fransar på kjolen och fjädrar i håret) - det minns jag inte ens att jag ville. Varför ville jag det? Jag har lärt mig sudoko istället. Och nästan att sluka eld (jag klarar av att släcka en tändsticka i munnen).
Franskalektioner - nej, men jag vet nu hur man bokar biljett på tyska, spanska, ryska, japanska, finska, norska, danska, engelska, franska och på kinesiska. I love my sommarjobb!
Klara alla mina kurser - jo.
Bo i Mexiko alternativt Tanzania alternativt Sydamerika - jo. Fast nu har jag fått en släng av "vill-inte-åka-sjukan". Vill verkligen inte. Är skiträdd för det. Har inte ens köpt någon resväska än.
Bli brun och gärna lite längre, bli snygg, kunna sjunga helt plötsligt (teckna går också för sig), bli rik, hitta en riktig skattkarta, hitta en skrattkarta, läsa alla böckerna i bokhyllan - nej. Inget av det. Fy fan, vad besviken jag är.
Köpa många fina skor - är lite besviken på mig själv. Jag har nog bara inhandlat ett fåtal. Runt 10 par. Inte likt mig.
Få många spontana presenter - jo. J: du är finast!
Få härliga vänner i klassen och inte vara ensam och stå och titta på alla som skrattar på rasten - Amanda är mitt hjärta!
Bli utbjuden på dejt - min Gud, ja!
Vill att någon säger till mig att jag är vacker (inte söt, för söt är man när man är fem) - senast igår.
Bli bjuden på en resa - om förorten - stan räknas, så... nej.
Få en kompis norr om Stockholm - mmmm. Jimmydarlingbabe!
Definitivt ansa mellan benen - ja, men det visade sig vara mindre lyckat. Det kliar satan.
Kunna argumentera ner någon på krogen - jo. Och på jobb ganska ofta. Hur kul som helst!
Slå någon hårt i skallen - nej. Jag tror inte att jag vill det längre. Jag vill nog bli snällare.
Ha någonstans att bo mellan april till september - djävla förortshelvete.
Göra något som jag inte trodde att jag skulle klara av - gör jag just nu. Men det är hemligt.
Vara nyförälskad - två gånger i vår. Lite lätt, så där.
Umgås mer med mina kompisar från Skåne - nej.
Kunna hålla in magen vid ståsex - jag har faktiskt inte haft sådär djävlamycket ståsex faktiskt, så jag kan inte påstå att jag fått öva. En eller två gånger i duschen. Och nån gång när jag var full, men då kändes det som att hålla in magen fick bli sekundärt, efter att kunna stå över huvudtaget.
Ha sex och hångel - åhjes! Har nästan haft mer sex nu än när jag var ihop med M. Jag sa till S att jag nästan önskar att jag hade en könssjukdom så att jag hade kunnat ge den till senaste killen. Fast då var jag full (och satt på tunnelbanan och folk kollade konstigt på mig, som om jag skojat om negrer, eller något).
Lära mig dansa sån där 20-talsdans (med fransar på kjolen och fjädrar i håret) - det minns jag inte ens att jag ville. Varför ville jag det? Jag har lärt mig sudoko istället. Och nästan att sluka eld (jag klarar av att släcka en tändsticka i munnen).
Franskalektioner - nej, men jag vet nu hur man bokar biljett på tyska, spanska, ryska, japanska, finska, norska, danska, engelska, franska och på kinesiska. I love my sommarjobb!
Klara alla mina kurser - jo.
Bo i Mexiko alternativt Tanzania alternativt Sydamerika - jo. Fast nu har jag fått en släng av "vill-inte-åka-sjukan". Vill verkligen inte. Är skiträdd för det. Har inte ens köpt någon resväska än.
Bli brun och gärna lite längre, bli snygg, kunna sjunga helt plötsligt (teckna går också för sig), bli rik, hitta en riktig skattkarta, hitta en skrattkarta, läsa alla böckerna i bokhyllan - nej. Inget av det. Fy fan, vad besviken jag är.
Köpa många fina skor - är lite besviken på mig själv. Jag har nog bara inhandlat ett fåtal. Runt 10 par. Inte likt mig.
Få många spontana presenter - jo. J: du är finast!
Få härliga vänner i klassen och inte vara ensam och stå och titta på alla som skrattar på rasten - Amanda är mitt hjärta!
Bli utbjuden på dejt - min Gud, ja!
Vill att någon säger till mig att jag är vacker (inte söt, för söt är man när man är fem) - senast igår.
Bli bjuden på en resa - om förorten - stan räknas, så... nej.
Få en kompis norr om Stockholm - mmmm. Jimmydarlingbabe!
Definitivt ansa mellan benen - ja, men det visade sig vara mindre lyckat. Det kliar satan.
Kunna argumentera ner någon på krogen - jo. Och på jobb ganska ofta. Hur kul som helst!
Slå någon hårt i skallen - nej. Jag tror inte att jag vill det längre. Jag vill nog bli snällare.
Ha någonstans att bo mellan april till september - djävla förortshelvete.
Göra något som jag inte trodde att jag skulle klara av - gör jag just nu. Men det är hemligt.
Vara nyförälskad - två gånger i vår. Lite lätt, så där.
Umgås mer med mina kompisar från Skåne - nej.
18 juli 2006
Den där om att jag undrar vad fan jag sitter här för
Och jag orkar fan inte skriva med krussiduller och snirklar, jag vill bara lägga mig ner och försvinna. Fan ta honom. Fan ta mig. Att jag lät mig låta någon annan släppas in. Så tidigt. Alls. Jag darrade som ett löv. I flera minuter. Allt är svart. Och jag är full. Så klart.
17 juli 2006
Den där om att döda
Jisses. Could kill for kall öl och hångel just nu. Och tänk kombinationen. Öl och hångel. Hångel och öl. Eller ännu hellre öl och sex, för det kan man göra samtidigt, svårt att hångla och dricka utan att ta läpparna från ett alternativ.
Det är taskigt att sexa upp mig i flera dagar, sen bara åka till landet och lämna mig längtande. Och på jobbet idag så tog vakt av sig tröja när vi pratade.
Fuckit.
Det är taskigt att sexa upp mig i flera dagar, sen bara åka till landet och lämna mig längtande. Och på jobbet idag så tog vakt av sig tröja när vi pratade.
Fuckit.
16 juli 2006
Den där om att jag måste köpa mig en cykelhjälm
Amenherregud, vad jag har friskusat i helgen! Man skulle kunna tro att jag börjat knulla en fotbollsspelare och inte en psykolog. Jag har cyklat till jobb. Det är 1,4 mil. Enkel väg. Och endast uppförsbacke båda hållen. Och motvind, let me tell you. Fattar inte vem som sköter vindarna, men de måste ha förbannat kul!
Jag kom så långt som till jobb, sen stuvade jag in cykeln på kontoret och åkte hem till vackra mannen och sov där istället. Skyllde på att jag behövde få sex. Egentligen var det så att jag inte orkade cykla hem.
Och idag. Idag har jag sprungit sju och inte fem kilometer som vanligt (egentligen är det nog mer fyra, men när jag berättar så är det fem). Och jag lyssnade på Boten Anna när jag sprang. Jag är trött på att lyssna på Nancy Sinatra, så jag tog "Bror-mappen" och la in på min spring-mp3. Fy fan. Aldrig mer. Men det var två killar som kollade på min rumpa när jag sprang förbi. Sen nickade de. Nicka måste betyda bra. Man kan fan inte nicka om man tycker att någon har fläskarsle. Det måste vara mina träningsbyxor de luxe som jag fick av mamma när jag fyllde 26. De är så där proffsiga, släpper in och ut luft och håller in grejer.
Och. Alltså. Mest beror det på att jag måste göra saker hela tiden. Orkar inte sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Herre Gud, vänta på telefonen är ju mesigt. För när man sprungit sju kilometer och hållt på att dö så kommer man hem och har fyra missade samtal och ett meddelande. Från mamma i och för sig, men va fan.
Jag kom så långt som till jobb, sen stuvade jag in cykeln på kontoret och åkte hem till vackra mannen och sov där istället. Skyllde på att jag behövde få sex. Egentligen var det så att jag inte orkade cykla hem.
Och idag. Idag har jag sprungit sju och inte fem kilometer som vanligt (egentligen är det nog mer fyra, men när jag berättar så är det fem). Och jag lyssnade på Boten Anna när jag sprang. Jag är trött på att lyssna på Nancy Sinatra, så jag tog "Bror-mappen" och la in på min spring-mp3. Fy fan. Aldrig mer. Men det var två killar som kollade på min rumpa när jag sprang förbi. Sen nickade de. Nicka måste betyda bra. Man kan fan inte nicka om man tycker att någon har fläskarsle. Det måste vara mina träningsbyxor de luxe som jag fick av mamma när jag fyllde 26. De är så där proffsiga, släpper in och ut luft och håller in grejer.
Och. Alltså. Mest beror det på att jag måste göra saker hela tiden. Orkar inte sitta hemma och vänta på att telefonen ska ringa. Herre Gud, vänta på telefonen är ju mesigt. För när man sprungit sju kilometer och hållt på att dö så kommer man hem och har fyra missade samtal och ett meddelande. Från mamma i och för sig, men va fan.
Den där om attityd
Amanda ringer och väcker mig klockan nio och jag svarar "dööööö!" och hon fnissar och frågar om jag vet hur överdjävligt bitchiga vi egentligen var igår. Av någon anledning kan jag inte alls minnas att vakten sa till oss att "ni kommer inte in någonstans alls i Stockholm med den där attityden" och sen släppte in oss. Eller att Amanda tydligen sagt till en kille att han inte var värd att prata med henne. Eller med mig. Och att jag svurit åt en kille för att han trampat mig på tårna. Eller att vi trängde oss i X antal köer. Amanda skyllde på PMS. Jag har tyvärr inget att skylla på.
15 juli 2006
Den där om vår öststatsbalkong
Det är förbannatdjävlaknullvarmt att sola på vår balkong. Och man ska inte klaga, även om det är förbannat mycket roligare, men fan, man sitter där i typ fyra timmar, som visar sig var en halvtimme och sen blir man inte ens lite röd. Man får bara fräknar. Och ser ut som om man är sextondjävlaår. Jo, för det sa en kille som kom och hälsade på. "Vad du kan mycket om politik för att vara så ung. Du är väl typ sexton?" Far åt helvete. Och gärna för mig. Då ska jag inte ligga med den där Johan när jag är arton. Bra att veta sådant i förväg.
Nu ska jag måla vår betongbalkong gul. Eller så ska jag hoppa in i durren och tvätta håret och måla ögon blåa, så att jag i alla fall ser ut som sextonochetthalvt.
Och pe-es: nu blir jag lite sådär halvnervös över att lägga ut ännu ett kort på mig själv, men liksom: get over yourself, för herregud, hur många läser här och känner igen mig sen? Och om det händer - vad är grejen? Äh. Jag vet inte.
Nu ska jag måla vår betongbalkong gul. Eller så ska jag hoppa in i durren och tvätta håret och måla ögon blåa, så att jag i alla fall ser ut som sextonochetthalvt.
Och pe-es: nu blir jag lite sådär halvnervös över att lägga ut ännu ett kort på mig själv, men liksom: get over yourself, för herregud, hur många läser här och känner igen mig sen? Och om det händer - vad är grejen? Äh. Jag vet inte.
Den där om vuxenkarusell
Ögonen. Hans ögon. Sådana där blå ögon som man inte alls kan drunkna i för man kan inte drunkna i ögon och ögon är alltid så överskattade, förutom när de tittar på mig och in i mig och ser hela mig och jag måste fnissa och titta bort och jag vet inte vilket av ögonen jag ska titta in i och allt blir stilla och tyst och jag tänker att "vik inte bort blicken, du måste vinna!" och till slut måste jag blinka och han ler. Ler med alla ögonen båda två och vi två.
Och vi ligger i sängen. Alltid i sängen. Och fingrar på min mage över min mage kittlar. Och senare ligger jag på S:s golv och blundar och låter mina egna fingrar glida över min mage och jag blundar och ler och fnissar och fingrar på min mage över min mage kittlar.
Han kommer in i mig. Jag släpper in honom. Försöker verkligen släppa in honom och släppa allt och in med honom. Han kommer in i mig och över mig och överallt och allt över och underbart och händer tar tag i mitt hår och drar. Och händer som smeker stryker över mitt hår. Och hans tunga. Hans tunga! Och inte bara hans tunga. Men bara hans tunga i stunder. Och andra stunder inte bara hans tunga.
Självklarheten. När jag är osäker och oklar och frågande och rädd. När han tittar på mig och ifrågaställer ifrågasätter det jag gör vad jag håller på med varför gör jag så? Och jag ler och ber honom att inte analysera mig. Analysera inte det här. Oss. Vi. Vad som händer. Jag har redan gjort det åt oss. Du må vara psykologen, men jag har en hjärna som jobbar heltid och övertid och gärna lite mer.
Sömnen. Att få sova med någon. Med honom. Och vakna. Vakna med utropstecken. Att ha någon som knuffar en ur sängen, för att sedan dra en tillbaka och som pussar en i nacken. På fötterna. På handleden. Han pussar mig på handleden! På handleden med utropstecken.
Snabbt. Allt går så djävla snabbt. Vi åker vuxenkarusell. Det går snabbt. För snabbt. Så djävla snabbt. Och han säger att jag åker snart. Snart ska jag åka och inte komma tillbaka inte ens komma hem och hälsa på. Inget går för snabbt.
Han älskar mina läppar. Det är svindlande att ha någon som tillbedjer ens kroppsdelar. Någon som blundar ler och suckar bara han vidrör ens läppar med tungspetsen tungan hela tungan runt runt och stilla snabbt och långsamt.
Och ikväll måste jag nog gå ut med lilla klänningen och hångla med någon annan. Förstöra och förföra. För jag måste komma bort från det här. Vill inte känna så här efter så här kort tid. Känna så här när jag ska åka. Så snart. Så snart.
Och vi ligger i sängen. Alltid i sängen. Och fingrar på min mage över min mage kittlar. Och senare ligger jag på S:s golv och blundar och låter mina egna fingrar glida över min mage och jag blundar och ler och fnissar och fingrar på min mage över min mage kittlar.
Han kommer in i mig. Jag släpper in honom. Försöker verkligen släppa in honom och släppa allt och in med honom. Han kommer in i mig och över mig och överallt och allt över och underbart och händer tar tag i mitt hår och drar. Och händer som smeker stryker över mitt hår. Och hans tunga. Hans tunga! Och inte bara hans tunga. Men bara hans tunga i stunder. Och andra stunder inte bara hans tunga.
Självklarheten. När jag är osäker och oklar och frågande och rädd. När han tittar på mig och ifrågaställer ifrågasätter det jag gör vad jag håller på med varför gör jag så? Och jag ler och ber honom att inte analysera mig. Analysera inte det här. Oss. Vi. Vad som händer. Jag har redan gjort det åt oss. Du må vara psykologen, men jag har en hjärna som jobbar heltid och övertid och gärna lite mer.
Sömnen. Att få sova med någon. Med honom. Och vakna. Vakna med utropstecken. Att ha någon som knuffar en ur sängen, för att sedan dra en tillbaka och som pussar en i nacken. På fötterna. På handleden. Han pussar mig på handleden! På handleden med utropstecken.
Snabbt. Allt går så djävla snabbt. Vi åker vuxenkarusell. Det går snabbt. För snabbt. Så djävla snabbt. Och han säger att jag åker snart. Snart ska jag åka och inte komma tillbaka inte ens komma hem och hälsa på. Inget går för snabbt.
Han älskar mina läppar. Det är svindlande att ha någon som tillbedjer ens kroppsdelar. Någon som blundar ler och suckar bara han vidrör ens läppar med tungspetsen tungan hela tungan runt runt och stilla snabbt och långsamt.
Och ikväll måste jag nog gå ut med lilla klänningen och hångla med någon annan. Förstöra och förföra. För jag måste komma bort från det här. Vill inte känna så här efter så här kort tid. Känna så här när jag ska åka. Så snart. Så snart.
14 juli 2006
Den där om att det är upptaget, försök igen senare...
Jag är lite upptagen med att hångla just nu, därför får bloggen lida.
Sorry!
Sorry!
12 juli 2006
Den där om nittiosjunolltvånollsju - tre
Och livet gick på och stod still och jag trampade på stället och jag blev sexton och jag frågade mig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och la mig ner på sängen och svalde mina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och jag vaknade och kräktes och tänkte att jag hade vaknat och att det, också, var okej.
Och jag gick ut och upp och slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade.
Så kom telefonsamtalet, på kvällen, nittiosjunolltvånollsju, som förändrade mig, och förändrade oss alla och rätade ut mig och slog mig i magen och tog tag i mitt hår och drog mig rakt upp ur livet och upp i universum och slog mig på kinden med öppen handflata och som skrek mig rakt i ansiktet att "vad i helveteshelvete håller du på med, din djävla idiotfan? Hur fan lever du?"
Och han, som svarade på det där telefonsamtalet, skrek rakt ut, så att det isade sig i mina ådror och han grät så att tiden stod stilla och jag visste med en gång vad som hade hänt, vad som inte fick hända, som hade hänt. Och ner, ner, ner och bort och svart och det händer inte, det händer och den här dagen, det här ögonblicket, var jag står nu, det jag luktar nu, det jag ser nu, det jag känner nu kommer jag minnas hela mitt liv. Hela mitt liv kommer jag kunna känna den här skräcken som boxar mig i magen. Hela mitt liv kommer jag bli förbannatdjävlaskiträdd när telefonen ringer sent på kvällen. Hela livet kommer jag kunna höra hans skrik och se dem gråta och se mig själv gråta och hela kyrkan gråta och hela kyrkan full och se dem med stenansikten och hur alla inte förstår och har det här verkligen hänt? Hon var här igår. Vi älskar henne. Jag älskar henne. Och varför? Varför? Hur kunde det här hända oss, vi som har så gröna gräsmattor?
Hela livet. Hela livet.
Och jag gick ut och upp och slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade.
Så kom telefonsamtalet, på kvällen, nittiosjunolltvånollsju, som förändrade mig, och förändrade oss alla och rätade ut mig och slog mig i magen och tog tag i mitt hår och drog mig rakt upp ur livet och upp i universum och slog mig på kinden med öppen handflata och som skrek mig rakt i ansiktet att "vad i helveteshelvete håller du på med, din djävla idiotfan? Hur fan lever du?"
Och han, som svarade på det där telefonsamtalet, skrek rakt ut, så att det isade sig i mina ådror och han grät så att tiden stod stilla och jag visste med en gång vad som hade hänt, vad som inte fick hända, som hade hänt. Och ner, ner, ner och bort och svart och det händer inte, det händer och den här dagen, det här ögonblicket, var jag står nu, det jag luktar nu, det jag ser nu, det jag känner nu kommer jag minnas hela mitt liv. Hela mitt liv kommer jag kunna känna den här skräcken som boxar mig i magen. Hela mitt liv kommer jag bli förbannatdjävlaskiträdd när telefonen ringer sent på kvällen. Hela livet kommer jag kunna höra hans skrik och se dem gråta och se mig själv gråta och hela kyrkan gråta och hela kyrkan full och se dem med stenansikten och hur alla inte förstår och har det här verkligen hänt? Hon var här igår. Vi älskar henne. Jag älskar henne. Och varför? Varför? Hur kunde det här hända oss, vi som har så gröna gräsmattor?
Hela livet. Hela livet.
10 juli 2006
Den där om att falla
Hans händer och det där självklara och mindre än en månad kvar och desperation och...
Den där om nittiosjunolltvånollsju - två
Och jag började högstadiet och någonstans på vägen blev det fel. Fel. Fel! Jag började protestera och opponera och vara som folk är mest när de är som bäst. Sämst. Och jag vände mig åt fel håll och gick mot strömmen. Jag sa emot och ingen lyssnade för allt skulle vara bra och bara bra. Och på släktkalasen ställde jag mig upp och skrek ljudlöst och vände mig om och gick ututut. Och jag träffade farliga killar och farliga tjejer och hårda människor med maniska, magiska ögon och jag lärde mig att slåss och slåss för min sak och slåss för sånt som inte var min sak och jag skolkade och slog min mamma med hårda ord och jag slog min bror och flydde och dök och virvlade.
En invandrarfamilj flyttade in och flyttade ut så snabbt att ingen mindes namnet på dottern som började i min högstadieklass och folk mindes visst hennes namn, för hon hette Seinab, men kallades Senap, för barnen hade aldrig tidigare sett en livs levande arab och alla skulle ju heta Anna och Klara och Jenny.
Och en av de där killarna jag hängde med tog fram en kniv och hans ögon var maniska och höga och han var hög och jag var låg och han satte den mot strupen som inte var hans. Och jag tänkte att detta är fel, så fel, men jag sket i det och satte munnen till flaskan och munnen mot någon annans mun och hemma låg mamma och undrade var jag var och undrade om jag kanske var skadad och visste inte att just då var jag full som en fjortonåring och de andra var höga som högahöga höghus och någon hade en kniv mot strupen.
Killar kom och killar gick och jag gick och de vände sig om och undrade var jag tog vägen, men jag var redan långt borta och ingen kom mig nära och alla kom mig så djävla nära och ingen kom under min hud och alla rörde de vid min hud.
Och det festades och det förstördes villor och själar som aldrig förr och jag undrade om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, jag mår så djävla dåligt, alla mår så djävla dåligt och allt är bra. Allt måste vara bra. Så jag sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och sparkade på tjejer som redan låg på knä och jag föll ner på knä och tänkte att så här var det inte menat, med whiskey och renat, och det var inte särskilt rent, utan mest fulsprit som man åkte iväg och handlade av alkisarna som man såg ner på som fan. De där som satt på parkbänkarna och mumlade och som lika gärna hade kunnat vara din pappa. Och mina händer var ständigt knutna och mina ögon ständigt stängda och vidöppna och jag gick runt i för små och korta kjolar och för höga skor.
Och det snurrade så förbannat snabbt och livet stod stilla och gräsmattorna var fortfarande lika gröna och i grannarnas ögon var hade jag 3,7 i snittbetyg och när jag kom runt knuten så kräktes jag på deras rosor och snodde deras sprit och hånglade med deras son som hade 3,7 i snittbetyg och spelade fotbollochgolf.
En invandrarfamilj flyttade in och flyttade ut så snabbt att ingen mindes namnet på dottern som började i min högstadieklass och folk mindes visst hennes namn, för hon hette Seinab, men kallades Senap, för barnen hade aldrig tidigare sett en livs levande arab och alla skulle ju heta Anna och Klara och Jenny.
Och en av de där killarna jag hängde med tog fram en kniv och hans ögon var maniska och höga och han var hög och jag var låg och han satte den mot strupen som inte var hans. Och jag tänkte att detta är fel, så fel, men jag sket i det och satte munnen till flaskan och munnen mot någon annans mun och hemma låg mamma och undrade var jag var och undrade om jag kanske var skadad och visste inte att just då var jag full som en fjortonåring och de andra var höga som högahöga höghus och någon hade en kniv mot strupen.
Killar kom och killar gick och jag gick och de vände sig om och undrade var jag tog vägen, men jag var redan långt borta och ingen kom mig nära och alla kom mig så djävla nära och ingen kom under min hud och alla rörde de vid min hud.
Och det festades och det förstördes villor och själar som aldrig förr och jag undrade om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, jag mår så djävla dåligt, alla mår så djävla dåligt och allt är bra. Allt måste vara bra. Så jag sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och sparkade på tjejer som redan låg på knä och jag föll ner på knä och tänkte att så här var det inte menat, med whiskey och renat, och det var inte särskilt rent, utan mest fulsprit som man åkte iväg och handlade av alkisarna som man såg ner på som fan. De där som satt på parkbänkarna och mumlade och som lika gärna hade kunnat vara din pappa. Och mina händer var ständigt knutna och mina ögon ständigt stängda och vidöppna och jag gick runt i för små och korta kjolar och för höga skor.
Och det snurrade så förbannat snabbt och livet stod stilla och gräsmattorna var fortfarande lika gröna och i grannarnas ögon var hade jag 3,7 i snittbetyg och när jag kom runt knuten så kräktes jag på deras rosor och snodde deras sprit och hånglade med deras son som hade 3,7 i snittbetyg och spelade fotbollochgolf.
09 juli 2006
Den där om att vara orolig
Min kropp klarar inte av värmen. Den har klarat av förtioplus och att bo i Spanien i x antal glödheta månader, men lite svensk värme klarar den tydligen inte av, trots att jag och kroppen brukar dyrka värmen. Det är magknip och frossa och feber och jisses, vad ynklig jag är. Jag hatar att vara svag, är aldrig svag, kan inte vara svag, svag är inte jag. Jag är ett ånglok.
Och C säger att "magknip, då är du orolig och nervös" och jag svarar att "eller så är det värmen?" Och C säger att "nej, du är orolig!" Och jag svarar att "eller så är jag bakis och det är värmen och jag har fan inte bajsat på ett dygn, för man kan faktiskt inte bajsa första gången man sover hos någon!"
Och C säger "Njjjaaaa... jag tror att du är orolig!"
Och C säger att "magknip, då är du orolig och nervös" och jag svarar att "eller så är det värmen?" Och C säger att "nej, du är orolig!" Och jag svarar att "eller så är jag bakis och det är värmen och jag har fan inte bajsat på ett dygn, för man kan faktiskt inte bajsa första gången man sover hos någon!"
Och C säger "Njjjaaaa... jag tror att du är orolig!"
Den där om ögon som glittrar
Men alltså. Djävla vakt!
Han kommer med sina ögon och de glittrar och han "aaaahhh, ska du gå hem?" och ser ledsen ut och ögonen glittrar och är så fina och jag tänker att "far åt helvete, du är för lång för mig. Du är för fel för mig. Du är inte rätt för mig. Du spelar spelet för bra. Far åt helvete!"
Och folk på jobb frågar om honom "du som känner honom" och jag tror att jag ser förvirrad ut för jag har noll koll. Den enda koll jag har är hans ögon.
De glittrar.
Han kommer med sina ögon och de glittrar och han "aaaahhh, ska du gå hem?" och ser ledsen ut och ögonen glittrar och är så fina och jag tänker att "far åt helvete, du är för lång för mig. Du är för fel för mig. Du är inte rätt för mig. Du spelar spelet för bra. Far åt helvete!"
Och folk på jobb frågar om honom "du som känner honom" och jag tror att jag ser förvirrad ut för jag har noll koll. Den enda koll jag har är hans ögon.
De glittrar.
07 juli 2006
06 juli 2006
Den där om spelandet
Vakten på jobb förvånar och förbryllar mig. Jag trodde att vi tog ett gemensamt beslut, på vars ett håll, på midsommar om att vi verkligen inte hörde ihop, skulle bli något, något alls tillsammans. Igår flörtade han hejvilt med mig och jag satt mest och var förvirrad. Han tog på min arm och tog på min hand och log och ögonen glittrade och jag satt mest och "mmmm":ade. Han kanske bara har kul. Roar sig. Som jag brukar göra. Röra folk på armen och le. Fan, det är ju mitt spel och mina spelregler! Han väntade på mig efter jobb och missade en tunnelbana och fick vänta en halvtimme på nästa. Och jag satt bredvid och "mmmm":ade. Och fan, vi ska jobba ihop i helgen igen. Jag vet inte om jag klarar av att spela med mina egna spelregler när någonannan har facit.
Och ikväll. Ikväll ska jag på dejt med en annan. Med honom.
Och ikväll. Ikväll ska jag på dejt med en annan. Med honom.
05 juli 2006
Den där om mitt sommarnöje
Gjorda
Metros
Stockholm Citys
Superlätt
Lätt
Medel med facit
Medel utan facit
Kommande
Svår
Det var inte så djävla kul som jag trodde, funderar på att övergå till eldslukande.
Metros
Stockholm Citys
Superlätt
Lätt
Medel med facit
Medel utan facit
Kommande
Svår
Det var inte så djävla kul som jag trodde, funderar på att övergå till eldslukande.
Den där om nittiosjunolltvånollsju - ett
Vi växte upp med båda föräldrarna och vita villor och gröna trädgårdar, där rosenbuskarna stod i led och givakt och barnen kunde klättra upp i träd och äta äpplen och äta päron och klia sönder myggbetten och sjunga Idas sommarvisa för alla som ville höra och Idas sommarvisa för alla som inte ville höra.
Och båtarna stod i hamnen och bilarna i garaget och fruarna i köket och männen framför grillen. På somrarna bjöd man över grannarna på rövin och det pratades om vädret och barnen och bästa sättet att klippa rosor på och annat som inte släppte bomber och herre Gud, aldrig om nederlag och bortalag och hårda ord och slag.
Och i grannskapet tjänades det mycket pengar och på vars en sida om vårt hus bodde konstnärer som ställde ut sina verk och värk och känslor och sa att "titta här, så originell jag är, så mycket lidande jag har skapat!" med sin ooriginella verk i blått och rött.
Allt var tryggt och folk hade 3,7 i snittbetyg och 1,2 barn och 2,3 bilar och 0,0 allvarliga problem och molnen gled förbi och solen lyste alltid. På somrarna åkte man aldrig ut på landet, för hej, man bodde på landet. Hela somrarna sprang jag och min bror runt på vår släktgård och fötterna blev smutsiga och händerna blev smutsiga och kläderna blev smutsiga och våra hjärtan var rena som i en Via-reklam.
Och alla flickorna red och alla pojkarna spelade fotbollellergolf och föräldrarna stod redo med plåster och bandage och "såja, det var inte så farligt" i händerna. Och alla föräldrarna stod redo med allt barnen kunde tänka sig behövas, med känslor och kärlek och pengar och världens bästa uppväxt och lungt och tryggt och sa att "nu har jag gett dig allt jag kan ge dig, bli nu bra, nu ska du bli bra, lova att du blir bra, jag lovar att allt ska bli bra!" Och barnen svalde gråten och lärde sig svara "bra" på frågan "hur mår du?" Och vi lärde oss att vi skulle må bra, allt skulle alltid vara bra, även om vi trillade och skrapade upp knän och sinnen och hjärtan, det var inget man berättade för grannarna, över vin. Man skulle svara "jag mår bra, jag klipper mina rosor om hösten."
Och båtarna stod i hamnen och bilarna i garaget och fruarna i köket och männen framför grillen. På somrarna bjöd man över grannarna på rövin och det pratades om vädret och barnen och bästa sättet att klippa rosor på och annat som inte släppte bomber och herre Gud, aldrig om nederlag och bortalag och hårda ord och slag.
Och i grannskapet tjänades det mycket pengar och på vars en sida om vårt hus bodde konstnärer som ställde ut sina verk och värk och känslor och sa att "titta här, så originell jag är, så mycket lidande jag har skapat!" med sin ooriginella verk i blått och rött.
Allt var tryggt och folk hade 3,7 i snittbetyg och 1,2 barn och 2,3 bilar och 0,0 allvarliga problem och molnen gled förbi och solen lyste alltid. På somrarna åkte man aldrig ut på landet, för hej, man bodde på landet. Hela somrarna sprang jag och min bror runt på vår släktgård och fötterna blev smutsiga och händerna blev smutsiga och kläderna blev smutsiga och våra hjärtan var rena som i en Via-reklam.
Och alla flickorna red och alla pojkarna spelade fotbollellergolf och föräldrarna stod redo med plåster och bandage och "såja, det var inte så farligt" i händerna. Och alla föräldrarna stod redo med allt barnen kunde tänka sig behövas, med känslor och kärlek och pengar och världens bästa uppväxt och lungt och tryggt och sa att "nu har jag gett dig allt jag kan ge dig, bli nu bra, nu ska du bli bra, lova att du blir bra, jag lovar att allt ska bli bra!" Och barnen svalde gråten och lärde sig svara "bra" på frågan "hur mår du?" Och vi lärde oss att vi skulle må bra, allt skulle alltid vara bra, även om vi trillade och skrapade upp knän och sinnen och hjärtan, det var inget man berättade för grannarna, över vin. Man skulle svara "jag mår bra, jag klipper mina rosor om hösten."
04 juli 2006
02 juli 2006
Den där om alltallt utan dig
Han ljög för mig redan första natten vi träffades. Vi satt på en brygga och jag var brunbränd och full och fnissig och det var i början av sommaren och jag var baratjugoett och han sa att "du är fantastisk och dina ögon glittrar och var har du varit i hela mitt liv och jag är tjugofem". Och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan, sen reste jag mig upp och kysste honom för att få det överstökat och han drog efter andan och sa "wow!"
Och han körde mig hem den där natten och han strök mig över kinden och jag blundade och som vanligt hade jag hundra procents kontroll över situationen och han var min och söt och herre Gud, vad vi hånglade i baksätet på hans bil och "ta mig inte innanför tröjan!" för redan då var det så att de inte fick komma in på min bara hud, in mig på livet, komma nära, komma för nära och som vanligt hade jag noll procents kontroll över situationen och han sa att han hade ljugit, han var tjugosju.
Och vi träffades och vi träffades inne i Lund och han struttade runt och höll min hand mer än vad jag höll hans och solen lyste. Eller inte och han sa att "jag hoppas folk ser mig nu, med dig, med fina dig, jag hoppas att de ser att du och jag är ett, du är min nu" och jag log, men varningssignalerna började ringa lite smått och det var inga stora domkyrkoklockor, utan mer sådana där som finns i änglaspel på julen, som plingar lite lätt, dåochdå och änglarna åker runt, eller inte runt eller åt fel håll och i Lund, då, fanns inga änglar.
Och vi träffades och han fick inte ta mig innanför tröjan, på min hud, in på livet, komma nära, komma för nära. Inte komma in, inte bli smutsig, fast han bad och när han bad så vände jag mig om och gick. Och han sa "släpp in mig, in på din bara hud, in i dig, in i ditt liv" och jag frågade vad han menade fast att jag visste vad han menade och jag låtsades vara naiv och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan!
Han lämnade sin plånbok på bordet och jag tittade på hans körkort och han var egentligen trettiotvå och inte tjugofem inte tjugosju och jag blev arg och så djävla arg och jag lämnade honom medan han skrek att "lämna mig inte, inte nu, inte sen, lämna mig aldrig!" och jag lämnade honom och jag hade hundra procents kontroll. Noll procents kontroll.
Och det hade blivit höst och det regnade utanför fönstret när han ringde. Det regnade utanför fönstret när han ringde och sa att jag var inget, ingen, ingenstans utan honom. Utan honom ingen alls. Och jag sa att han hade fel och lade på. Han hade fel. Jag var alltallt utan honom. Och han ringde och ringde och ringde och jag sa att han hade fel och lade på. Och klockan blev mitt i natten och han ringde och jag lyfte på luren och skrek rakt ut och han var där och sa att jag var vacker, så vacker, vackrast och jag borde alltid ha mitt hår utsläppt, som nu.
Och små, små kalla djur kröp längs min rygg och ett större kramade mitt hjärta och jag hörde mig själv andas och jag såg bara en punkt längst fram i rummet och mina tapeter var blå och han sa att han kunde känna min hud under sina fingrar och den var varm och "jag släpper dig, släpper dig aldrig nära min hud, hör du det?" Och han svarade att "gå förbi fönstret igen. Du är inget utan mig, utan mig är du död!" Och djuren på ryggen blev fler, blev flera hundra och utan dig, utan honom, är jag alltallt! Och handen lade på luren medan huvudet tänkte på att andas. "Andas och ring någon, ring vem som helst och huka dig, fall, neråt, bort från fönstret, gå bort och neråt! Och fan vad det regnar och helvetehelvetehelvete!"
Och fumliga fingrar ringde polisen och vad är det för nummer till polisen, jag kommer inte ihåg numret till polisen och i mina mardrömmar kommer jag aldrig ihåg telefonnumret och mardrömmen är nu och ettetttvå och nu börjar jag gråta, jag gråter och neråt, bort från fönstret och "hej, jag vet inte vad jag vill säga och jag skulle bara säga och jag måste säga" och de lovar att komma och han ringer igen.
Jag är inget utan honom. Alltallt utan honom och med honom och för honom är jag död, borde vara död, varför är jag inte död?
Och polisen kommer och jag vågar inte öppna och de måste lova att de är de och de skjuter in legitimation i brevinkastet och jag gråter och bort från fönstret och tänk om han kommer nu, tänk om det är han, tänk om de luras och jag är alltallt utan honom, men jag hukar och polisen kommer in och de är två och jag vågar inte sitta i köket och inte i vardagsrummet och inte i sovrummet och "kan jag sitta på golvet?" och det går bra, men jag kan inte utan går omkring. Runtrunt. Och han ringer och jag skriker till och polisen reser sig upp och svarar och han säger att "ring inte mer, hon är alltallt utan dig" och han säger inte mer säger inte mer, han lägger på.
Och det regnar och det är två poliser och de kollar till mig då och då på natten och jag kan inte sova och telefonen är tyst.
Han ringer inte mer, ringer aldrig mer och jag är alltallt utan honom.
Och han körde mig hem den där natten och han strök mig över kinden och jag blundade och som vanligt hade jag hundra procents kontroll över situationen och han var min och söt och herre Gud, vad vi hånglade i baksätet på hans bil och "ta mig inte innanför tröjan!" för redan då var det så att de inte fick komma in på min bara hud, in mig på livet, komma nära, komma för nära och som vanligt hade jag noll procents kontroll över situationen och han sa att han hade ljugit, han var tjugosju.
Och vi träffades och vi träffades inne i Lund och han struttade runt och höll min hand mer än vad jag höll hans och solen lyste. Eller inte och han sa att "jag hoppas folk ser mig nu, med dig, med fina dig, jag hoppas att de ser att du och jag är ett, du är min nu" och jag log, men varningssignalerna började ringa lite smått och det var inga stora domkyrkoklockor, utan mer sådana där som finns i änglaspel på julen, som plingar lite lätt, dåochdå och änglarna åker runt, eller inte runt eller åt fel håll och i Lund, då, fanns inga änglar.
Och vi träffades och han fick inte ta mig innanför tröjan, på min hud, in på livet, komma nära, komma för nära. Inte komma in, inte bli smutsig, fast han bad och när han bad så vände jag mig om och gick. Och han sa "släpp in mig, in på din bara hud, in i dig, in i ditt liv" och jag frågade vad han menade fast att jag visste vad han menade och jag låtsades vara naiv och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan!
Han lämnade sin plånbok på bordet och jag tittade på hans körkort och han var egentligen trettiotvå och inte tjugofem inte tjugosju och jag blev arg och så djävla arg och jag lämnade honom medan han skrek att "lämna mig inte, inte nu, inte sen, lämna mig aldrig!" och jag lämnade honom och jag hade hundra procents kontroll. Noll procents kontroll.
Och det hade blivit höst och det regnade utanför fönstret när han ringde. Det regnade utanför fönstret när han ringde och sa att jag var inget, ingen, ingenstans utan honom. Utan honom ingen alls. Och jag sa att han hade fel och lade på. Han hade fel. Jag var alltallt utan honom. Och han ringde och ringde och ringde och jag sa att han hade fel och lade på. Och klockan blev mitt i natten och han ringde och jag lyfte på luren och skrek rakt ut och han var där och sa att jag var vacker, så vacker, vackrast och jag borde alltid ha mitt hår utsläppt, som nu.
Och små, små kalla djur kröp längs min rygg och ett större kramade mitt hjärta och jag hörde mig själv andas och jag såg bara en punkt längst fram i rummet och mina tapeter var blå och han sa att han kunde känna min hud under sina fingrar och den var varm och "jag släpper dig, släpper dig aldrig nära min hud, hör du det?" Och han svarade att "gå förbi fönstret igen. Du är inget utan mig, utan mig är du död!" Och djuren på ryggen blev fler, blev flera hundra och utan dig, utan honom, är jag alltallt! Och handen lade på luren medan huvudet tänkte på att andas. "Andas och ring någon, ring vem som helst och huka dig, fall, neråt, bort från fönstret, gå bort och neråt! Och fan vad det regnar och helvetehelvetehelvete!"
Och fumliga fingrar ringde polisen och vad är det för nummer till polisen, jag kommer inte ihåg numret till polisen och i mina mardrömmar kommer jag aldrig ihåg telefonnumret och mardrömmen är nu och ettetttvå och nu börjar jag gråta, jag gråter och neråt, bort från fönstret och "hej, jag vet inte vad jag vill säga och jag skulle bara säga och jag måste säga" och de lovar att komma och han ringer igen.
Jag är inget utan honom. Alltallt utan honom och med honom och för honom är jag död, borde vara död, varför är jag inte död?
Och polisen kommer och jag vågar inte öppna och de måste lova att de är de och de skjuter in legitimation i brevinkastet och jag gråter och bort från fönstret och tänk om han kommer nu, tänk om det är han, tänk om de luras och jag är alltallt utan honom, men jag hukar och polisen kommer in och de är två och jag vågar inte sitta i köket och inte i vardagsrummet och inte i sovrummet och "kan jag sitta på golvet?" och det går bra, men jag kan inte utan går omkring. Runtrunt. Och han ringer och jag skriker till och polisen reser sig upp och svarar och han säger att "ring inte mer, hon är alltallt utan dig" och han säger inte mer säger inte mer, han lägger på.
Och det regnar och det är två poliser och de kollar till mig då och då på natten och jag kan inte sova och telefonen är tyst.
Han ringer inte mer, ringer aldrig mer och jag är alltallt utan honom.
01 juli 2006
Den där om nittonåtjugi
Och på med klänningen och jösses, vad kort, inte över knäetkort utan nedanförrumpankort, var den så här kort i affären, eller blev jag bländad av den röda prislappen? Och med eller utan behå? Bröstvårtorna lovar att stå i givakt, och bh åker av. Och vilka trosor? Jag har många trosor, helt plötsligt, så blir det efter att ha dejtat hela våren, med olika, så många olika och olika kräver utökad trosgarderob för den där gillar spets, den andra gillar satin och den tredje vill ha ingentingalls och det blir de där med fjärilen, de där som han har på sin kamera, när de är på. Mig. Som en souvenir.
Och läpparna! Läpparna röda? Nej, men ögonen blåa, håret lockigt och ögonen blåa, men inte oskuldsfulla. Skuldfulla. Fulla. Och lack på naglar och in med mage och ut med bröst och rak i ryggen och le fina leendet och inte knäa någon ikväll och höga klackar och se upp, nu kommer jag!
Och läpparna! Läpparna röda? Nej, men ögonen blåa, håret lockigt och ögonen blåa, men inte oskuldsfulla. Skuldfulla. Fulla. Och lack på naglar och in med mage och ut med bröst och rak i ryggen och le fina leendet och inte knäa någon ikväll och höga klackar och se upp, nu kommer jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
