15 november 2005

Den där om att morgonstund har oro i mun

Jag har kommit på det. Jag har kommit på att jag inte längre vill se mig själv som vuxen. Jag vill vara bara 25, inte redan 25.

Jag vill vara liten och vig och snabb och otröttlig och naiv och kärleksfull och ocynisk och ivrig och nyfiken. Jag vill tro att mina föräldrar kommer leva för evigt, att alla människor är goda, att det roligaste är att rida på grisar, och att det tråkigaste är att bli inropad när det är mat.

Jag vill inte behöva oroa mig för världssvält, kvinnomisshandel, sjukdommar, tentor, utseende, kärlek, barn eller ålder. Jag vill ha en docka som bebis och inte behöva oroa mig över att jag kanske inte kan få barn. Jag vill krama min pappa och veta att han alltid kommer vara där.

Jag vill gifta mig med min kusin, på höskullen, på låtsas och inte behöva undra om jag någonsin kommer bli gift. Jag vill kunna rida ut i världen på en gris eller en häst och inte behöva oroa mig för körkort eller att bli påkörd.

Jag vill läsa mina Kitty-böcker inte inte behöva tänka att jag måste läsa 2500 sidor på fyra veckor, för sen är det tenta. Jag vill kunna hoppa i vattenpölar och gå på fryst is utan att tänka att jag kanske kommer bli sjuk, eller ser dum ut.

Jag vill inte behöva irritera mig på att is såklart är fryst och att det blev fel i meningen ovan.

Jag vill kunna slänga i mig makaroner och korv, utan att fundera på om korven är ekologisk odlad, näringsrik, om grisen haft det bra och hur mycket fett den innehåller. Jag vill se min mamma pussa min pappa utan att tänka på att ute i världen finns det mammor som får morgonsmäll av sina män, och inte morgonpuss.

Men detta kommer jag aldrigaldrigaldrig mer få. Jag kommer aldrigaldrigaldrig mer bli naiv och fullständigt, barnsligt överlycklig igen.

Jag kommer kanske aldrigaldrigaldrig få barn och få uppleva det genom deras ögon och sinne. Och kanske kommer den man jag får barn med ge mig morgonsmisk och inte morgonpuss. Eller så kanske mina barn kommer leva utan pappa. Eller utan mamma. Eller utan båda två.

Och jippie, vad den här morgonen började muntert!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det är en konst att åldras, något jag inte heller lärt mig ännu.

Anonym sa...

Men du vet väl att man börjar om på 85! Jag frågade pappa när han började om för att bli barn helt igen och hans svar var 85. Men det kanske är individuellt.

Jenny sa...

M: Äh, det är ju bara tråkigt att bli gammal å skrotig!

T: Jag kommer vara barn på ett sätt alltid.