Den där om hur det än går

Hur det än gå så vill jag att du ska veta att du är underbar.
Underbar.
Underbar.

Du är så mångsidig. Du har så många sidor som är motsatserna till varandra.
Och jag vet att jag sagt det tidigare, men du är modig. Du är som ett barn. Du är 87 år gammal. Du är så svag. Du är så stark. Du är så barnslig. Du är så vuxen.
Du är så kunnig. Så smart. Så frågande. Så vetgirig. Så nyfiken. Så passionerad.
Du kunde vara så barsk när vi bråkade samtidigt som du kunde vara så otroligt mjuk när vi älskade.
Dina händer var mjuka. Din nacke så len.
Aldrig har någon älskat mig med sådan passion. Med sådan hetta. Med en sådan stor famn. Med ett sådant stort hjärta.
Aldrig har jag känt att någon har velat ge mig världen så som du ville. Som ville gå dit jag gick. Som ville sitta på samma bänk som mig. Som ville följa i mina fotspår.
Aldrig har jag haft så svåra bråk med någon och behandlat någon så illa som dig. Aldrig tidigare har någon behandlat mig så illa som du. Aldrig har någon förlåtit mig som du. Aldrig har jag förlåtit någon som dig. Och aldrig har någon tvingat mig att visa upp mig själv, blotta mig, istället för att gå iväg och gömma mig, blodig i själen.
Du är så vacker. Så fin. Så underbar.
Du har lärt mig så mycket.
Och hur det än blir så kommer jag alltid veta hur man lagar ett cykeldäck. Och hur det känns att vara älskad.

Om man säger en sak tillräckligt många gånger till en person så börjar denna tro på de orden.
Därför: du är underbar, du är underbar, du är underbar.