En av de personer jag har, och antagligen alltid kommer att ha, dåligt samvete mot är min kära mamma. När jag var mindre broderade mamma en liten sak, som hade röda bokstäver. Min mamma är ingen sådan som bakar/bakade kakor eller broderar saker, hon är liksom inte så djävla huslig utan är mer en sån där poweyrkesriksjälvstänigfeministmamma. Denna lilla sak hängde hon sedan upp på väggen i mamma och pappas sovrum och det gick att läsa
”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det mest.”
Denna broderade sak gick hon in och tittade på varje gång jag eller min bror bråkade med varandra och hon egentligen kände för att slå oss hårt på käften. Min mamma gick in och tittade på den där ganska så ofta när jag och min bror var små.
En gång, när diskmaskinen gick sönder och det flöt ut vatten över hela golvet, min bror slängde en bok i ansiktet på mig, jag sprang in i köket och halkade på vattnet, en av katterna kissade i tvättstugan och mamma precis hade kommit hem från jobb vände hon i dörren och körde ut till havet, där hon sedan satt och grät i två timmar.
När jag blev tretton tog djävulen över min kropp och min mamma fick ligga vaken många nätter och undra var tusan jag var, när jag skulle komma hem, om jag skulle komma hem, vem jag var med och om de jag var med var under eller över tjugo år. Detta gick hon igenom i ungefär tre år, tills jag blev sexton och helt plötsligt började ta tag i mitt liv.
Jag kommer alltid ha dåligt samvete för detta. Allt jag utsatt henne för. Antagligen tills jag får en egen dotter, som kommer att göra mitt liv till helvete, i utvalda stunder, så att jag måste åka ut till havet och gråta och sen få dåligt samvete för att jag är en så kass mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
jag kommer vara så fruktansvärt otroligt sjukt livrädd den dag jag står där med egna barn. man hade knappast orkat med sig själv...
Du, tänk vilket helvete alla mammor har som inte har något hav att titta på? Stirra in i en tall plåstrar inte lika mycket.
Det dar ar ett sa klyschigt talesatt, men fan vad jag tjot nar jag laste det har inlagget. Det finns inget slut pa tararna idag.
Storey: Jag tror att alla kommer att vara fruktansvärt otroligt sjukt livrädda. Eller i alla fall jag.
Jimmy: Fast ofta, när man bor nära en tall, så har man i alla fall en sjö i närheten. Eller en tjärn. Eller i alla fall ett badkar.
Kaia: Jag vet. Det blev en hel del tårar när jag skrev med. Har blivit känslig på äldre år.
Fy fan vad tragiskt att gråta och titta på en tjärn. Jag måste flytta till havet snart.
Man borde alltid bo vid havet. Du ska väl flytta till havet snart?
Ja, det beror ju på hur man räknar Stockholm. Jag anser ju att hav ska vara salt vatten och ingen jäkla halvmesyr. Men i väntan på Rio eller São Paulo så...
Tänk om alla dina texter fanns i en bok.
Jimmy: Om du flyttar till Rio så ring mig innan, så hänger jag på!
Soulkissen: Det är bara att skriva ut och häfta ihop! ;)
hah funderar på det. ;)
Skicka en kommentar