Den där om Jenny

Gott folk.

I mars hände händelser som gjorde att den där Jenny blev anonym, kröp in i skalet, gömde sig. Hon, eller snarare jag, blev publicerad utanför det här, men valde att inte berätta det på bloggen, fast att fingrarna glödde och leendet sken som en norrlandssol i augusti. Hon var med i olika tidingsintervjuer (bland annat en i Neo) och frilansade lite, men valde att inte berätta det här. På stan blev hon väldigt liten, lite skygg och det kändes som om alla tittade på henne och visste vad hon hade gjort och skulle göra, vilket ledde till att hon fick ljuga lite då och då och gå omvägar med sanningen i den här bloggen.

Så flyttade hon till nya, lite större staden. I nya, lite större staden kunde hon bli lite mer anonym, smälta in lite mer, gömma sig smidigare. Nu känner hon sig redo. Nu kan de inte komma åt henne längre. Och kanske är det djävligt korkat och dumt som faen, men jag vill. Det är dags. Dags att komma ut igen.

Här är jag (och Lillebrors kompis Nisse). Hej.

Den där om Sound of Music

En öl frågetecken igår byttes snabbt mot sju öl och fyra fernet utropstecken. När man har druckit sju öl, fyra fernet spytt på toan på Pet Sounds och inte kan gå rakt eller inandas kebablukt ska man inte hyra film. Filmer vi vaknade med i morse:
Pippi Långstrump nummer o4 (Pippi hittar en spunk och Pippis jul)
Pippi Långstrump nummer o3 (Pippi i den första snön och Pippi går på tivoli)
East of Eden
Leaving Las Vegas
Sound of Music
Mio min Mio.

Jag tjurade tydligen skitlänge för att de inte hade Pippi på de sju haven på dvd.

Och ikväll ska jag inte till Spy Bar.

Den där om att komma ut

Alltså... det här med att lägga ut film är det bästa som hänt sedan ballongen uppfanns. Är såhär nära på att lägga ut en film på mig: I--I (normalnära skulle vara I-----------------------I). Det skulle vara lite som att komma ut ur garderoben. Har inget ljud på min dator, så jag vet inte riktigt vad som händer, men jag är i NY.

Den där om första dagen i nya skolan

Första dagen i skolan. Är alltid lika djävla överdrivet nervös för att jag ska få stå själv på rasten och se efterbliven ut. Hatar att vara själv. Hatar, hatar. Så jag satt på första lektionen och funderade på hur jag skulle få vänner och vi blev uppdelade i grupper och alla kände varandra redan, så klart. Så jag räckte upp handen och sa ungefär att jag har inga vänner och ingen att gruppa med... bara så ni vet. Och folk sket i det, för de hade redan sitt på det torra, de behövde inte vara efterblivna på rasten. Och jag fick skämmas. Men! Men! När jag åkte hem så kom det fram en tjej och du går master statsvetenskap va? Och jag jo och hon jag är också ensam, här är mitt telefonnummer, nu kan vi gruppa! och jag bubblade och pratade för snabbt och nu har jag en ny kompis, så nu är jag lycklig igen och har någon bredvid mig när jag ser efterbliven ut på rasten. Vi kommer att bli bästisar.

Min rumskompis och jag kommer skitbra överrens. Jag säger jag har spritt ut mina grejer i köket lite, hoppas det är okej! och han nickar och ler och ska måla om köksväggen och verkar vara världens snällaste och har en skitsnygg tatuering och går en skrivlinje och pratar mysig dialekt. Sen säger han Jenny, jag ska springa ut en stund, vill du ha något? och jag funderar och skriker skitdyra praliner!, men hinner gå innan han kommer hem. Vi kommer att bli bästisar.

Märkte idag att man kunde lägga upp filmer här. Här kommer en film på en man i Mexiko som dansar fult:

Den där om listan

Jomenvadjävlabra! Har gjort det igen. Näckat för min rumskompis som aldrig är hemma. Och grejen är att jag viiiisssssttteeee att hon skulle komma idag och flytta ut. Stod på toan och fönade håret. Näck. Hon kom in och jag iiiihhhhhh! och stängde dörren, men inte så snabbt för jag hade fönen i örat.

Nu bor jag med en ny rumskompis. En kille.

Ligger och har ångest för att jag är bakis och borde plugga, men istället läser en regellista som jag och Finaste skrev på fyllan.

Ett.) Drick aldrig när du ligger på rygg.
Sex.) Klappa alltid i händerna till the Hives.
Elva.) Dra aldrig i en matta som det står ett vinglas på.
Femton.) Stoppa aldrig in dina tår mellan någonannans tår.
Sjutton.) Svimma aldrig på en Ragekonsert. Det är bara okej på en Pojkbandskonsert.
Nitton.) Ta inte av dig bh:n om någon ber att få se dina bröst.
Tjugisex.) Skriv aldrig bara "jag har något att berätta!" i ett sms.
Tjugisju.) Ha aldrig bara fem minuter på dig att dricka en Sangria.
Trettio.) Ta aldrig i ett tuggummi som hoppat ut ur ett askfat.
Förtitvå.) Stick aldrig upp ett paraply i rumpan på någon du inte känner.
Förtitre.) Sitt aldrig och skäms.
Förtinio.) Gå aldrig till Stureplan.
Femtiofem.) Släpp alltid in Anna.
Sextiotvå.) Våga visa svartsjuka.
Sextiotre.) Gå alltid bakom ett kärlekspar.
Sjuttifem.) Skit i alla regler!

Den där om fredagkväll hos mina föräldrar

Pappa: Vem pratade du med?
Mamma: Jenny
Pappa: Vad hade hon gjort nu?
Mamma: Inget!
Pappa: Jo, vad hade hon gjort?
Mamma: Inget!
Pappa: Behövde hon pengar?
Mamma: Nej.
Pappa: Vad hade hon gjort då?
Mamma: Jag berättar inte, för du bara skvallrar för hela släkten.
Pappa: Det gör jag ju inte!
Mamma: Jo, minns du inte när du berättade att hon blev tagen av polisen i London, missade tåget i Tyskland, missade flyget till Mexiko, missade bussen mellan Belize och Mexiko, glömde sitt pass i Spanien och bröt revbenet på fyllan?
Pappa: Hahahahahahahahahahahahahaha! Vad hade hon gjort? Vem ska jag ringa? Vem behöver jag muta?
Mamma: Äh, det hade bara rört ihop sig lite med hennes antagning.
Pappa: Lillebror har brutit handen, där borta i USA.
Mamma: Va? Varför har du inte sagt något?
Pappa: Fick reda på det precis.
Mamma: Åh, min stackars, lille, lille son!
Pappa: Jo.

Mamma ringer Jenny. Jenny vet inte något om någon bruten hand.

Jenny: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Pappa: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Mamma: Men min stackars, lille lille son!
Pappa: Kusinen har fått en son. Han ska heta XX.
Mamma: XX? Vad är det för konstigt namn?
Pappa: Nej, det där var en censur av Jenny. Han ska heta...
Mamma: Men... det kan han ju inte heta, det heter Jennys nya, vi kan inte ha två sådana i släkten. Jag ringer och säger det till kusinen.
Pappa: Okej. Ska vi ha sex nu?
Mamma: Nej, jisses, vi har ju bara haft sex två gånger i våra liv! Båda gångerna lyckades vi få barn. Dessutom måste vi ringa och väcka Jenny tidigt imorgon, när hon är bakis, vi går och lägger oss nu.

På bild: världens finaste lillebror med två hela händer.

Den där om att akta sig

Det händer inte mig, det där händer inte mig, det kommer aldrig hända mig, det där kommer aldrig att hända mig.

Och det är förbannat djävla korkat att tänka så, för på sidan o2 så har tjuginioåriga Susanne blivit mördad, på sidan o3 har en fördubbling av antalet dödade cyklister skett, på sidan o4 går män fria från våldtäkt, på sidan 14 blir en kvinna skuren i låret av ett fyllo.

För jag använder inte cykelhjälm och de där, på de där sidorna hade lika gärna kunnat vara jag. De är jag. Jag håller mig inte undan fyllon med tillgång till kniv, vet inte riktigt hur en mördare ser ut. Jag har haft sex mot min vilja. Jag har blivit hårt, brutalt upptryckt mot en vägg, haft en hand tryckt mot min hals, en kropp som krävt vad jag inte velat ge. En kropp som lämnade mig hulkande och oförstående, för det hände fortfarande inte mig. Och han såg inte ut som en riktig våldtäktsman förrän efteråt.

Jag vägrar gå runt och akta mig. Jag tänker inte akta mig djävligt noga. För även om sidan o1 till 115 handlar om mig, så kan man inte leva så. Jag kan inte leva så. Då är jag hellre våldtagen och vunnen än icketagen och ständigt rädd.

Den där om att vara välkommen hem

Både Finaste och jag är så där nyförälskade att vi inte kan prata om något annat, vilket passar oss ganska bra, där vi ligger och sover i samma säng och råkar skeda varandra i sömnen i tron att det är någonannan, den där andra, vi skedar. Jag vaknar före henne, pussar henne på armen och går till jobb och hon har gjort mat, älskling, välkommen hem! när jag kommer hem från jobb. Finaste är skitdålig på att laga mat, men det är okej ändå.

Jag säger att jag måste ut och röka, men smyger iväg tvåtre minuter, runt hörnet och pussar pojkmun och när jag kommer upp igen så vet hon redan vad som hänt. Vi går ut och dricker öl och han möter upp när vi redan är fulla och han skrattar åt oss och varje gång han går på toa så utbrister Finaste att han är så fin, så fiiiiin, alltså! och jag pyser och pyr av stolthet. Varje gång Finaste går på toa så tokhånglar vi och viskar nära, nära. Och varje gång jag går på toa så fnissar de och diskuterar sanningshalten i spådomar.

Finaste försöker hjälpa mig att sluta röka, har till den sista på mig. Jag rycker på axlarna och säger att jag har ju bara rökt lite i sommar, men kommer sen på att det gått ett helt år. Jag har rökt ett helt djävla år och blir själv förvånad över hur länge det faktiskt är. Jag började röka på torsdagar, det var rökdagen. Helt plötsligt råkade varje dag vara torsdag. Finaste går till Apoteket och hämtar lappar och scheman och är engagerad. Jag muttrar mest.

På fredag åker Finaste till sitt nya span i Malmö och lämnar plats i sängen åt pojkmun. Flickfniss på morgonen byts mot pojkblås i nacken. Men fram tills dess har vi tid att dricka hundratusen öl. Jag och Finaste.

Den där om att växa upp

Jag övar på och försöker bli vuxen. Vad nu det är. Inte spilla, kladda, störa, fnissa för högt. Lyckas halvbra. Folk runt mig förstår inte och varför bli vuxen, det är väl inget kul? Men jo, ibland behövs det liksom, även om det inte är ballongigt, för hallå, jag är ganska så ovuxen och lite mer vuxen skadar nog inte.

Finaste är på besök och vi går till ICA och hämtar samma varor och fnissar, för vi tänker exakt likadant. Sen går jag och hämtar tomtebloss och chokladsås, som hon tvingar mig lägga tillbaka och hämta morötter istället och jag tokfnissar när vi kommer till kassan och jag har gömt blossen längst ner i korgen.

Jag gick inte ut och drack mig full i helgen. Jag träffar honom och hans kompisar utanför Debban på lördagen, men gick sen hem. Är vuxen. Men mest för att jag redan supit mig full några dagar tidigare, på firmafest och födelsekalas.

Har samlat på mig en bananflugssamling, för att jag har glömt en flaska med öppet vin framme. Plockar bort och vädrar ur. Är vuxen. Men vill inte ha ihjäl dem och stänger därför in dem i garderoben.

Jag manglar. Är vuxen. Visar honom hur man gör. Men grovhånglar sen och när han lyfter upp mig på bänken slår jag huvudet i hyllan bakom.

Lämnar tillbaka en tröja som jag verkligen inte har råd med. Kanske spara pengar? Är vuxen. Går och köper skivor för pengarna istället.

Jag jobbar och tjänar pengar. Säger till småkillar att hålla käften om de vill vara kvar. Är vuxen. Vänder mig om och böjer mig ner och slår i huvudet i en betongbit och svimmar av.

Jag åker till IKEA och köper förvaring. Köper lakan. Diskborstar. Är vuxen. Men måste köpa doftljus och hångla bakom ett duschdraperi.

Jag bjuder in internationella vänner till Stockholm och visar dem runt och går ut och dricker vin och går på utomhusbio och är finkulturell. Är vuxen. Men blir såklart fullast och tvingar alla att bada näck och röka på.

Så står jag bredvid honom och han stryker mig över håret och våra ögon möts i spegeln, där vi står och båda borstar tänderna och jag måste ge från mig ett tjut, slänga tandborsten i handfatet och springa till fönstret och panikandas lite. Han vet vad det gäller, när jag förklarar, behöver knappt förklarar, han klappar mig över kinden och tittar in i ögonen och nickar, och gör allt rätt och jag börjar gråta för att jag reagerar så här, VILL inte reagera så här. Jag vill kunna ta emot de här känslorna och känna de här känslorna och inte panika och nicka och säga att jag sparar pengar och har min egen lägenhet och känner mig färdig att skaffa barn. Samtidigt som...

äh, jag vill klättra i träd och bada näck och äta chokladsås med sked och vara uppe till fem fast att man ska börja jobba nio och ta emot desperata ögon med vilsna själar och jag vill kunna ha öltävling och vara kärast i världen och hoppa över de vita strecken på övergångsstället och svimma av för att jag inte ser mig för och få bulor och jo, jag vill hångla på IKEA.

Den där om röd bordellsoffssammet

Jag sitter på jobb och han essemessar att jag ska bränna upp hela Djurgården åt honom, för Hammarby håller på att förlora. Jag ler för mig själv, är fortfarande ett enda stort fjortonårsfniss runt med honom, och essemessar tillbaka och frågar om han vill ha ett gäng döda pingviner från Skansen på sitt samvete.

Senare, runt ett på natten, möter han mig när jag är på väg hem från jobb, ser honom på långt håll, där han sitter på en mur och fyllehälsar och prata med folk som går förbi. Vi lägger oss på trätrappa och röker och tittar på stjärnorna och han stoppar lurar i öronen på mig och lyssna på den här då! Men... den här måste du älska! När jag säger att jag inte gillar Bowie. Jag berättar om kompis, gemensam för oss, som i helgen sa att han och jag var så lika, han har haft sex med så många i Studentstaden och det vet ju jag hur det är. Han skrattar och jag fjortonårsler. Han påminner mig om en kärleksförklaring jag kärleksförklarade på fyllan. Om du lämnar mig nu så sparkar jag in knäskålarna på dig!

Han vill bada badkar och dricka champagne. Jag vill sova, för jag ska börja jobba tidigt dagen efter. Vi kompromissar och han fylleskjutsar mig, på min cykel, ner till Årstaviken, där vi dricker äppelsprit, badar näck i skitigt Stockholmsvatten och råkar spotta det på varandra varje gång vi försöker kyssas.

Jag lägger mig på rygg och flyter och allt omkring är mörkt och tyst och stjärnor - vem visste att de fanns i Stockholm? Och allt blir så där tryggt och sommarnattigt och en sån där sak som man kommer minnas för evigt, som tryggt och sommarnattigt, och klockan börjar närma sig fyra när jag skakar av köld medan han torkar mitt hår med handduken och DET ÄR JU SÅ HÄR DET SKA VARA!

Han hoppar upp på cykeln, men är fortfarande lika full, så vi bestämmer oss för att gå istället. Ibland slänger han cykeln åt sidan och passionskysser mig sådär så att jag tappar andan och på vägen hem snor vi en DN av en som delar ut. Han ber mig läsa högt på vägen och jag läser att Djurgården gått upp i serieledning och han fyllemuttrar håll käften, kanske mer med en punkt än med ett utropstecken, men jag är så trött att allt blixtrar till och mitt på Söder står vi och bråkar för att ingen säger håll käften till mig och herre Gud, ge dig! Och det där trygga försvinner och jag är millimeter från att börja gråta och jag tror att du ska sova i din egen säng ligger på tungspetsen, fast att jag vill att han ska ligga nära, nära och cykeln är mellan oss och ivägen och han tar tag i min arm, men jag slår honom från mig. Jag tjurar. Jag går på andra sidan vägen och han leder cykeln med den där sura minen målad över hela kroppen och vi kommer hem och jag måste svälja och svälja och jag kryper nära honom, men han muttrar mutter och jag tänker snällasnällasnällasnällasnällasnälla!

Sover tre timmar och vaknar av väckarklockan, släpar mig upp och tittar på sovande, finaste och måste gå till jobb. Klarar mig till elva, sen essemessar jag mjuka ord. Inga förlåt, för jag tycker inte att jag gjort fel. Ingen säger håll käften till mig. Biter ner naglarna i timmar, för han svarar inte.

Klockan två får jag svar. Han har precis vaknat i Jennysäng. Jag måste gå ut och röka, säger jag, men egentligen måste jag fullipa lite på avstånd. Han svarar med mjuka ord. Mjuka, som röd bordellsoffssammet. Och det slår mig hur mycket jag kommer förlora om jag förlorar honom.

Den där om att det regnade på lördagen

Jag ser Finaste komma gående längs med tåget och jag har gömt mig bakom en pelare, för att få stå ifred och i ro och bara titta på henne, men klarar inte att stå där längre för fötterna Men! Sprrriiiiing och krama! Så jag måste springa och fnissfniss och krama. Det var såklart underbart. De var såklart underbara. Jag blev såklart ännu mer kär i Badu, där jag stod längst fram. Och jag var klant, som vanligt. Glömde min biljett hemma, rökte ungefär sju cigaretter på raken, fick rökhosta, blinkade med ögonen och fick komma in ändå. Sprang på en av basisterna i Albert Hammond Jr och han var så djävla snygg att jag blev alldeles darrig på rösten. På efterfest till åtta, eller så, i en gammal symaskinslokal och ringde till den finaste mannen och fick pirr i hela kroppen. Sov ungefär entvå timmar, missade nästan mitt tåg hem, men hann tyvärr med det och fick sitta och trängas med barnfamiljer i familjevagnen. Inte det perfekta sättet att fira en bakfylla. Nu har jag inte sovit utan suttit i mitt fönster och pratat med den finaste mannen, den där mannen, den enda mannen, om otrohet, lösgodis och lamm.

Bilder, vänner. Bilder!

Den där om att det ska regna på lördag

Jag andas snabbt, snabbt och för ögonen över spellistan. Snälla, snälla, säg att det inte krockar! Men det gör det såklart. Jag kommer behöva springa mellan scener och ständigt titta på klockan och hur ska jag kunna hålla reda på vem som spelar var och när?

Jag och Finaste åker till Göteborg för att träffa upp andra vänner och kolla på lite musik. Vi ses sen, när jag är lyrisk och trött och har kysst Badus fötter.

Den där om irrande moln

Vaknar av att livet bitch slapar mig hårtsomfaen på kinden och jag måste panikandas, eller mer flämta lite och trassla mig ur skrynkliga lakan och ångesten ligger som en tjock djävla yllefilt över hela sängen, hela rummet och jag panikflämtar, måste ha luft, snubblar genom rummet, öppnar fönstret, ner i fosterställning.

Irrande moln ha fastnat vid bergets brant, ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta.

Vad fan har jag gett mig in i? Jag är fast nu. Har skrivit på ett kontrakt på en lägenhet "en längre tid". Master. Master i två år, Stockholms universitet. Knyter sammetsband till vänner. Och mannen. Mannen med ögon som tittar på mig och ler. Jag vet ingen som ler så stort och med hela ansiktet som han gör, när han ser mig. Inget mer ut och resa, flytta var jag vill. Och det får ner mig i fosterställning. Jag ser mig själv sitta och titta ut genom fönstret, det blir mörkare och mörkare och det blir vardag. Jag kvider på golvet.

Irrande moln ha ställt sig i solens väg, vardagens sorgefanor hänga så tunga.

Igår vaknade jag av att jag grät. En gammal mardröm, som jag drömde mycket förr, gjorde sig påmind. Knackade på den där dörren jag glömt att jag har och tog över mig helt. Jag vaknade av att jag gnydde och ringde mannen med leendet och han baby, du gråter ju! Och var utom sig, för vi skulle träffas om tio, men jag var tvungen att stänga in och av, vilket han sket i och kom hem till mig ändå.

Vintern stiger sakta ned i dalen. Jättarna le.

Jag låg där på golvet och panikade och kunde inte få luft och letade med irrande ögon efter mobiltelefonen när det slog mig. När hennes ord gjorde sig påminda. För på det där pappret jag behövde fylla i, innan, så tvekade jag ett tag innan jag kryssade i att jag tidigare känt mig deprimerad. Hör av dig om det blir fel. Du ska inte behöva vara ledsen. Då har du fått fel, så då byter vi. Det känns så djävla skönt att det kan vara deras fel den här gången, p-pillerna. Och den här gången, efter att ha panikringt, så kom vi fram till att det kanske inte är så dumt och fel att fastna. Att jag inte behöver hänga filtar över känslor och fönster och stänga in mig och hänga hänglås på känslorna, för kanske, kanske det går ändå. Och bara för att jag är fast så kan jag vara fri. Fast fri? Fri, fast... Och även om jag måste panika lite då och då, så kanske vill jag fastna, kanske är jag redo nu?

Den där om att ändra Jenny till Jonny?

Åh no! Jag har gått och blivit ungkarl - orkade inte tvätta, så jag gick och handlade nya trosor och lakan.

Den där om FJORTON FÖREVIGT!

Alltså. Alltså!

Egentligen är jag apfull och klockan är 21:58, en måndagskväll, för det var så fint väder och jag var i parken med vänner och käkade glass (och dracktydligen för mycke) men hållå, jag är halvledig mañana - då får man vara full, fast inte om man är gravve - samtal hos gyn i fredags:

gyn: ser att du rökerganska mycke
jen: jo
gyn: det ska man inte göra om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: man vet aldri...
jen: jo!
gyn: sen dricker du för mycket
jen: nja... allt är relativt
gyn: det ska man inte om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: fast man vet aldrig...
jen: jo!

Hallå! Världen ( världen = gyn plus mmmmammma) emot mig. Vill att jag ska bli skittjock.

Och i söndag (tror att det var igår) så övade jag på att vara ensam. Lämnade mobilen hemma, cyklade till park, helt själv, lyssnade musik och läste bok ochkäkade enmanssushi. Skittråkigt. Fast ändå. Världens mest sociala person måste lära sig. Tydluigen.

Och idag på jobb (fick mitt jobb för att jag var så djävla internationell - bott i Tyskland och kan spanska och pratar brittiska(!)) hade jag hand om en ryss ("kan" såklart ryska med) och han "one adult" och jag tyckte att han sa "one idiot" så jag asgarvade i typ två minuter in his face. Inte jättepoppis. Sen kom en kändis och jag fnissade när jag informerade henne om saker. Men alltså. Jag tar mitt jobb på allvar. Säkert. Säkert! Kan grunden i tyska, spanska, engelska, svenska, italienska (eller okej, kör spanska och förstår deras ita), norska, finska. Jag är så djävla bra. På att låtsas och nicka. Man bara ler och säger si! yes! pizza! pasta! kitos! Fast helst inte på en gång.

I helgen (kan fylla på med anekdoter här i evighet) så var vi ute och jag tog med vännerna till världens sunkställe nummer två (nummer ett är Kvarnen). De (vännerna) ville önska musik. Jag sa lycka till. De spelade liksom Sommer of '69, technoverren. DJ:n: "tjejer... jag tror inte att det här är ert place". Som om vi inte visste. Det var liksom efter tre och vi var despo. Plus att de hade billig öl, som jag fick ännu billigare eftersom... jag vet inte.

Fatta stavfel i den här texten, till exempel här oven. Orkar inte byta. Ska fan gå och handla typ glass. Så att mitt bmi blir ashögt. Det ska man inte ha om man bvill bli gravve.

Den där om fredagskvällen

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om tjugifyratimmarsdejten

Jagklararinteavattinteskrivaomhonom!

Gah.

Jisses.

Rött ända ut i fingertopparna och det droppar känslor från alla vrår och jag torkar och torkar, men överallt där jag tittar och känner är det fluffigt och rosa och himmel och pannkaka och vi klarade av vår första tjugifyratimmarsdejt i måndagstisdags, när vi firade att jag klarat av att ha en vit vecka genom att supa oss fulla i parken och äta makrill, gräs över hela ryggen som borstades bort innan vi träffade hans vänner på Snotty och jag armbågade Fares på näsan. På vägen hem berättade han att vänner frågat om det var på allvar nu och jag frågade vad han hade sagt, men han ville inte svara. För så djävla irriterande är han, att han berättar att de frågat, men inte vad han svarat. Tog omvägar och ut på motorväg, körde runt och försökte villa bort mig när han svarade.

Tjugifyratimmarsdejt och hålla handen första gången ute på stan. Är ingen hålla handtjej. Och publikt? Oj. Det är förbannat jobbigt när killar tar ens hand och man måste låtsas klia sig på näsan, eller ta upp en cigarett för att slippa handen. Men min hand är hans att hållas. Med hans hand om min kan jag röka och bära väskan med samma hand.

På klippan dagen efter men du vill ju inte ha barn? Och jag log och svarade att nu är det annorlunda, det är ju bara när jag inte har pojkvän som jag låtsas som att jag inte vill. Kom på vad jag sagt och var tvungen att sätta mig med ryggen mot och rodna i några minuter. Pv-ordet. Spontanutkastat och jag som aldrig rodnar. Prat om att vi nu är vuxna, om Pride och om att Hammarby idag möter Malmö, på Söderstadion, och om ett av mina ex som spelar i Malmö.

En annan diskussion, som blev ganska het från min sida, där han erkände att han inte skulle bli lika upprörd om jag skulle ligga med en tjej som med en kille. Två olika grader på Helvetet. Jag blev sur och sa att det var en samhällssyn som nedvärderade lesbisk kärlek. Att två tjejer som är med varanda inte betyder lika mycket. Som om det bara skulle vara på skoj, inte allvar, inga kön, sånt som tjejer gör.

Och det här inlägget försvinner kanske snart, som de flesta andra om honom. Vill inte hänga ut honom här, för det känns inte rätt. Samtidigt som jag vill berätta för hela världen att nu har jag träffat den finaste som finns.

Den där om håret

Jag och mitt hår har alltid haft en ganska så harmonisk relation, till skillnad från min relation till mina ögonbryn. Jag bestämmer och håret lyder. Möjligtvis någon gång att det kommer in i en trotsåldersdag, sätter sig tjurigt på tvären som en ålderdomshemstant och skriker no way, José!, men oftast är det lent, fint och tuktat.

Men. Men! För några månader sen klippte jag av cirka 30 centimeter av det och nu djävlar har vår kärleksrelation gått över till någon slags medelåldersskilsmässa. Jag bönar, det strejkar. Jag plattar, det muttrar. Jag klappar, drar, trycker, det vänder icke andra kinden till.

Jag ser ut som en fransk sjuåring under Andra världskriget. Inbillar jag mig. En sån där unge som blev hemmaklippt av mamman, och hon hade inte riktigt tid, utan klippte lite på måfå. En sån där fransk sjuåring som sprang runt i gränder och spottade på katter och snodde bröd. Ingen brydde sig om hår, för det var krig.

Mitt hår är lockigt och stort och obestämt och inte alls sådär sofistikerat som jag vill (trettiotalsfransyska, morgonrock, rökandes, barfota, jobbar på bordell).

Vi ska snart på äktenskapsrådgivning. På rådgivningen kommer håret att uppföra sig och visa sig från sin bästa sida. Jag vet det. Min skitsöta frisör kommer skälla på mig för att jag inte inpackar och allt kommer vändas mot mig. Håret kommer skvallra om att jag påstår att det är en sjuårig horunge och inte en trettiotalskvalitetsvåp. Djävla hår.

För övrigt vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när jag tog på mig så här mycket jobb. Idag är det elfte dagen på rad jag jobbar och har åtta kvar. Facket någon? Jag vaknar, går till jobb, sitter och spänner käkarna, pratar lite spanska, lite engelska, går och dricker vin eller öl med folk, hem och däckar. Ibland hinner jag inte ens hem innan jag somnar.