Den där om att hjärnan får bestämma barnfrågan så får hjärtat bestämma om jag ska äta bacon till frukost

Barn, barn, barn. Så djävla sugen hela helgen, för ute i skärgården rusar de runt på klippor, i parken cyklar de runt med hår i ögonen, på kvällen kommer kompisarna och berättar att de har en som simmar runt i magen.

Stolte mannen vänder sig mot mig och ler under lugg. Det kanske är dags nu? Men nej, smarthjärnan säger nej: inte rätt just nu. Måste vänta. Så vaknar jag och läser finaste, finaste Haren och hjärtat säger jo, kanske ändå?

Pojknamnen redan klara: Henry Helmer Hector. Om vi får tre. Alex Schulman har snott vårt tjejnamn Charlie som flicka nummer två skulle heta. Förstaflickan Betty.

Tänker tillbaka. Ärtan skulle idag varit cirka två månader. Och det gör inte ont, inte alls, för ärtan kommer att komma. Men inte nu, om hjärnan får bestämma.

Den där om att... hatar inte ni när det händer?

Står på stor-ICA och måste fisa, så jag görat, är ändå ensam i gången, Stolte mannen är i gången bredvid, med kundvagnen. Står och väljer pasta, kollar på tri colore, eller vad tusan den nu heter, när den smyger sig ut. Den är ute och bara "hmmm... jo, jag åt kött till lunch".

Då kommer de såklart runt hörnet, det där djävla frisksportsparet som såklart kommer att veta att det är jag som lagt ut.

Den där om att ha likadant hår som Robert Wells

Jag har gått och irriterat mig på min frisyr, utan att riktigt veta vad det är som är fel. Den är liksom okej. Har börjat få en massa lockar som ser okej ut - inte lika mycket Ronja längre, utan mer Madicken. Idag kom jag på det. Jag liknar Robert Wells.

Den där om trettiofem saker om mig fast att det ska vara hunra, men det hinner jag inte just nu för jag ska äta våfflor

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna, dessutom inte göra det top noch för att man snor med en gammal text från 2007:

Två.) En av mina största fasor är att min pojkvän ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min pojkvän ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Förra helgen när mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl förra fredagen.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.

Trettiofem.) Anonyms kommentar på förra inlägget fick mig att gråta.

Gammal text från 2007:

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om min onsdagsnatt

Jag vaknar klockan tre och han är inte hemma. Jag är hemma och långsover, vill ha det så. Så jag somnar om. Klockan fyra vaknar jag till igen och nu är något fel. Han är fortfarande inte hemma, men det är inte det, det är något fel, jag får samma känsla som jag fick när jag var i Indien och han var hemma och bröt ihop.

Jag ringer honom, men han svarar inte. Sms. Ringer. Ringer. Det är något som ligger i min mage och växer och säger till mig att något inte är rätt, växer sig ut i mina armar och ben. Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål?

Klockan blir halv fem och jag kan inte sova. Går runt i en lejoncirkel på vardagsrumsgolvet. Går ut på balkongen. Det som växer i mig har växt ut i fingerspetsarna och gör dem tunga. Funderar på att ringa hans bästa kompis. Han har varit borta sent tidigare, men nu vet jag att något är fel, han liksom ropar på mig, inuti mig.

Det börjar ljusna ute. Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål? Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål? Har han gått hem med någon annan?Ligger han skadad någonstans?Kan han inte komma hem?Varför svarar han inte?Har han blivit påkörd?Hamnat i slagsmål?

Jag lägger mig på sängen. Känner mig som en gnuhona som ser ett lejon äta upp sitt barn.

Klockan kvart i sex kommer han hem. Jag hoppar upp från sängen. Hela hans ansikte är blodigt. Han yrar och är full. Jag leder ut honom i badrummet, tårarna rinner ner från mitt ansikte och jag viskar att jag visste det! Hans skägg är rött och ansiktet strimmigt och han mumlar något om en batong. Jag frågar vad som hänt, men han vet inte.

Han sitter och darrar i badkaret och jag tvättar honom. Flera stora sår i pannan som är smutsiga och som det rinner blod från. I skägget är blodet blandat med något annat rött och jag frågar om han har ätit kebab. Han plirar upp mot mig och ler.

Jag är så djävla sur. Som rinner av mig skitsnabbt, ner med hans blod i avloppet. Kvar är bara det rädda. Han kramar om mig naken och huttrar. Han minns inte vad som har hänt. Lägger honom i sängen och ligger bredvid och gråter när han somnar bredvid mig.

Den där om att vara chef

När jag var liten så drömde jag om att bli Vuxen och Chef. Jag skulle åka till jobbet i dräkt, ha portfölj, sitta och knappa på datorn tills sent på kvällen, då jag skulle skynda hem till man, barn och färdig mat på bordet. Jag skulle sitta i viktiga samtal och dubbelkolla saker samtidigt som jag slängde i mig kaffe. Gå på affärslunch med kostymgubbar och charma hela bunten. Jag skulle vara skitbra på det.

Så blev jag Vuxen och Chef. Det går skitkasst. Jag är aptrött hela tiden. Jobbar 50-60 timmar, cyklar till tåget, hinner inte fixa håret eller naglarna. Har jeans. Undrar hur faen folk kan kombinera det här med barn. Lagar aldrig mat, för det gör Stolte mannen, och undrar hur folk hinner med det med.

Folk påpekar hur trött jag ser ut. Jag sitter på jobbet till nio, har jobbat tretton timmar och undrar hur tusan förra chefen hann med. Hon var höggravid. Folk står på kö vid mitt skrivbord med frågor och jag svär åt att det inte finns färdiga rutiner för det de ska göra. Hamnar mitt i en konflikt, där de anställda vill ha min hjälp och min chef anser att det inte är mitt jobb, utan hennes, men de anställda har inget förtroende för henne.

Så jag säger nu går jag hem! fast att klockan bara är ett. Så går jag hem och sover och sover och sover, duschar och blir människa. I fyra dagar. På måndag ska jag ha fixat hår och faen vara utvilad.

Den där om att leva på 3.5oo

Jag är skitrik. För första gången i mitt liv har jag egna pengar och mycket av dem. Och det är obehagligt, det är som om de inte är mina, jag vet inte vad jag ska göra av dem. Har lyxshoppat, betalt allt jag behövt betala, har sparat och har ändå över 1o.ooo kvar. Jag har varit fattig student så länge att jag inte vet hur det fungerar, nervösfingrar på mitt visakort och minns 2oo5.

Våren 2oo5 hade jag precis flyttat ihop med en av mina bästa kompisar som också var min pojkväns tvillingsyster. Vi bodde i en billig andra handstvåa i Årsta och stövlade genom snö som blev tö som blev sommar och hela den tiden levde vi på mitt csnlån, då hennes brunnit inne för att hon inte hade klarat alla sina kurser föregående år. 7ooo:- på två pers i månaden.

Vi gick och vände varor och köpte en gul lök som vi gjorde soppa på och cyklade ut till Ikea och tog gratis blyertspennor som vi använde på våra föreläsningar. Gick överallt, dit vi skulle. Återanvände tepåsarna och pratade om mat som vi längtade efter.

I juni det året fick hon hela terminens csn retroaktivt. Hon gick till Bolaget och köpte ett vin för 1oo:- som vi drack upp den kvällen tillsammans med mörk choklad från Ghana. Sen låg vi på hennes säng och salongsfnittrade till tonerna av Nina Simone.

Dagens musikklipp ogillar min pojkvän, jag älskar att de tar i så in åt helvete, utan att skämmas.

Den där om hajen <3

Den där om att ha en femtiotalsmamma

Jag gick och släpade fötterna efter ömsom stampade hårt framåt, det där som blivit min signaturgång nu senare: bakom mamma. Armarna korsade blå gummistövlar sticktröja med häst på rött hårband. Kli på myggbettsarm, fem år. Sur. Mamma skulle alltid gå tillbaka till ICA när det blev fel på kvittot. Pinsammast i stan, drog henne i handen; armen mamma kan vi inte bara gå heeeeeem?!? Men mamma ville aldrig gå hem. Det var åttiotal, då gick man tillbaka till ICA om man hade betalat fem kronor extra för tomaterna.

Mammor födda på femtiotalet. Världens krutpaket. Ingen man sätter sig på. Eller gärna bredvid. Eller rör upp. Vi gick till ICA: snabbtsnabbt. Hem från ICA: långsamt, mamma gick med en påse i handen, med den andra höll hon upp kvittot och läste genom medan vi gick längs Centrumvägen. Jag stampandes bredvid. Ville ändå alltid följa med, vi fick ju smaka på osten, även om vi ändå alltid köpte samma.

Den där om att det gick vägen ändå

Jomensåatt! Med utropstecken! Jag fick en alternativ tjänst ändå, lite som att jag blir experten och hon andra, som fick tjänsten, blir den som sätter schema och skit. Har redan hamnat mitt i en konflikt mellan anställda och chef. Hello, mellanchef!

Detta gör att jag får en ännu längre arbetsvecka (mer än de 50 timmar jag jobbar/vecka idag). Det gör även att jag inte hinner läsa alla 1324 nya poster i min bloggfeed. Men jag hann se att finaste Haren har blivit på smällen. Nästa vecka är jag långledig, då ska jag sträckläsa och kommentera.

Annars kan jag ju säga att vi varken har tv eller dator hemma, så jag läser sjukt många böcker. Att tro på Mr Pip är nu historia. Nu ska jag åka hem från jobbet och hångla med min pojkvän.

Den där om att låten inte alls har med texten att göra

Stolte mannen står på balkongen och röker när jag sätter mig i soffan bredvid två bekanta. Öl i handen, säger ni har varit i Sydafrika va?

Vår 60-årsresa har stigit mig åt huvudet (vi åker till Egypten över nyår istället). Nu har vi bestämt oss för rutten Kapstaden - Windhoek och jag tar varje chans jag får. Det pratas hyrbil, körbil, lejon, hajar, berg och vin. En speciell grej har kommit fram när man börjar prata Sydafrika med folk som varit där, det liksom lockar fram det vildaste i dem, som om man skulle ha pratat förlossning. Alla berättar att det är det bästa landet de varit i. Och alla har en skräckhistoria att dela med sig.

Så medan Stolte mannen står på balkongen och röker får jag höra om en hajdykning där vågorna var så höga att båten välte och slog runt så att alla människor ombord hamnade i ett vithajsstim som ditlockats av att de de tidigare slängt i blodiga köttbitar.

Den där om att det kanske bara är jag som inte gillar finlir och förstå sig påkultur

Och ja just det: vem faen var det som sa till mig att Haruki Murakami är bra? Spöstraff! Den tog ju aldrig, aldrig slut, sen sa en tjej på jobbet till mig att det inte skulle hända något i hela boken, så då läste jag inte mer. Det här är typ den enda boken jag någonsin läst som jag inte avslutat. Och då har jag ändå läst Broarna över Madison County.

Den där om att jag tar det där glada inlägget någon annan dag

Håhåjaja, sitter på lånat nät för det har vi inte hunnit med i nya lägenheten ännu. Mina dagar är så djävla tråkiga:

går upp aptidigt för att jobba under, som vi säger lite käckt på jobbe när vi jobbar över fast innan jobbe dårå, jobbar och jobbar över som vi säger lite käckt på jobbe när vi jobbar över (är på jobbet ca 7-20 nånting). Kommer hem och somnar nästan med en gång, hinner oftast öppna en bok och somna efter två sidor.

Fick inte den djävla helvetestjänsten som jag inte vågat jinxberätta om här heller. Gick på fyra intervjuer sen kom de på att jag hade för lite erfarenhet av att leda, så den tjänsten gick till nån djävla tant utan utbildning men som har "stor arbetslivserfarenhet", även om hon aldrig tidigare har jobbat med det vi håller på med och har noll koll på de lagar vi jobbar med.

Jo, sa jag att jag är bitter med?

Nu ska jag gå och välja om jag ska somna av En halv gul sol eller What I loved, eftersom jag läste ut Ängeln i Groznyj tidigare idag (Seierstads bok var jo, okej, men vill ni läsa en bra vinklad bok så läs hellre Ahlsen).

Den där om att min pojkvän har ungefär samma påverkar på växthuseffekten som ett mindre land i Asien

Min pojkvän har pratat om någon djävla brittisk slaktare som han skulle besöka med två arbetskompisar från USA i flera veckor. Idag var dagen. Precis kom han hem, efter att ha storhandlat. Jag fick inte komma in i köket förrän han hade lagt upp allt fint, sen hade vi genomgång av korvar, pajer, insprängt kött och bästa ompackning av detta.

Jag älskar få människor lika mycket som min pojkvän.

Den där om wigga-wiggasängen

Två saker som är sämre med att ha flyttat:

ett.) när jag skulle cykla till tåget idag så visste jag inte vägen utan följde bara efter alla andra cyklar. De andra cyklarna skulle tydligen inte till tåget.

två.) vi har bytt ben på vår säng, den andra sänggaveln var tydligen inte snygg enligt Stolte mannen. Nu låter det wigga-wigga-wigga när vi har sex och vi börjar asgarva båda två. Wigga-wigga-wigga-ahhhhhh! Sluta! Wigga-wigga-wigga! Skärp dig! Vi måste koncentrera oss! Wigga-wigga-wigga!!!