Jag vet inte varför, men just nu sitter jag och tänker på Nuala O'Connor. Nuala och jag ihop bodde i Mexiko. Hon var irländsk och så där som jag tänker att irländare är: fördjävla galen duktig på att supa kunde dansa riverdance hade fem andra systrar kom från landet spottade i handen gick i kort kjol svor som en sotare. Washfamily: släng dig i nån djävla vägg. Nuala var en parodi på en irländare. Mer irländare än vad som var möjligt.
Under den första månaden jag kände henne fattade jag inte ett skit av vad hon faktiskt sa när hon pratade engelska. Ibland frågade jag, ibland log jag och nickade på huvudet. Sen började jag hänga med i alla yer, enuf och djävla piratspråk.
Med Nuala var det aldrig lugnt. Man kunde planera att åka en sväng till ett museum och hamnade på en efterfest på museumets tak tretton timmar senare. Eller så kunde man börja prata om hur små penisar alla mexikanare hade och en stund senare hade hon hittat en kille välhängd som en elefantsnabel, som hon tvingade oss att sniffa kokain från.
En amerikan som jag kände var väldigt fascinerad av Nuala. Jag presenterade dem för varandra och en timme senare hade hon supit honom (två meter långt, en väldig massa kilo, amerikansk fotbollsspelare från Missouri där de inte gjorde annat än spela football och dricka öl vid floden) redlös.
Efter Mexiko åkte Nuala till Hong-Kong för att plugga vidare. Just nu är hon i Australien och på Facebook ser jag att hon precis hoppat fallskärm. Skulle jag träffa henne idag skulle jag antagligen inte fatta ett ord av vad hon faktiskt sa. En timme senare hade jag säkert haft en helkroppstatuering och varit i Paris.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Underbart inlägg!
Ja vilken underbar tjej. Kan man ju aldrig ha tråkigt med. Coolt. Man kanske skulle bli mer så.
Henne kommer du komma ihåg resten av livet. Håll fast vid minnet, det kommer du njuta av när du är 80.
Skicka en kommentar