Den där om mina vänner

Vi sitter på stolar vid ett bord med ananas papaya melon bananbröd och kärleken löper som trådar mellan oss. Det är längesen jag träffade dem: kanske två veckor? och de frågar ska vi inte mingla med de andra och jag svarar att vi inte setts på så länge, vi behöver det här. För vi behöver det här.

Jag och mina bästa vänner. Vi behöver fnissa och gapskratta och säga att vi har ont i fittan och att vi har gått ner tie centimeter i midjan, vi behöver det för alla har vi karriärer på vars ett håll: en ska på konferens i Bryssel, en har privatkunder som kräver lite extra, en jobbar övertid. Vi försöker stämma träff nästa vecka, men det går inte för på måndag är det sena klasser och på tisdag är det medlemsmöte och på onsdag är det möte med fotograf och på torsdag är det klipptid.

På väg hem, från taxin går jag och Stolte mannen och han säger vad vill du höra? och jag vill höra Monica, för det är det enda rätta, så han sätter på telefonen och vi möter en tjej som ler och vi lyssnar på Monica, medan snön lossnar.

Den där om fredagstips

Om ni inte redan läser, så läs.

Hur ska jag gå hem när allt är så här?

Den där om bokrean tjugitie

Tjära bokrea,

Du är inte vad du brukade vara, när jag gick runt med snabba plockfingrar och lysande ögon. När en kokbok för nitton kronor var mer än en kokbok för nitton kronor, det var en skatt, ett skratt, en underbar sak. Nu är du mer leta i lådorna och på det där stora Internet och inte bli nöjd. Nu är du ett ryck på axeln och ett antiklimax.

Men ändå, fjorton pockets är inte fy och inte skam. Okej, lite skam, för vad dyrt det blev. Tjära bokrea, när gick du från att vara klimax till oj, vad dyr du blev?

Banks – The Darling
McLarty – Jag minns att jag sprang
Doyle – Kvinnan som gick in i dörrar
Thorvall- När man skjuter arbetare
Gevalda – Lyckan är en sällsam fågel
Schulman – Skynda att älska
Sundström – Maken
Dranger – Askungens syster
Husvedt – Sorgesång
Barbery – Igelkottens elegans
Heberlein – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Ramqvist – Flickvännen
Två jag inte minns.

Den där om att resten av helgen, den delen där vi är på spa, blev i alla fall jättebra

Vi sitter på det där fiket tvärsöver gatan från tågstationen i Karlstad och Stolte mannen lägger sin hand på min kind, stryker, och säger att nu har vi allt tur. Min hand far snabbt upp för hans mun, säger säg inte så! Nu måste du ta i trä. För vi är inte folk med tur när det gäller färdmedel. Vi missar alltid flyg, tåg blir alltid inställda, bussar kör av vägen, bilen startar inte.

Så när han har druckit upp sin öl och jag min kopp te går vi över vägen, hjälper en liten tant med väskan och kommer in i tågstationen. Tåget är inställt. Vi är fast i Karlstad.

Att vara fast i Karlstad är inte vad vi tänkt oss. Det hade kunnat bli fniss och chips på rummet, kramar och mys i hotellobby. Eller så kunde det bli som det blev. Vi fick betala rummet med en del av vår smekmånadsbudget och de där pengarna jag lägger undan varje månad fick sig en törn. Jag ville ligga i min egen säng och vakna på söndagen, gå upp, äta en födelsedagsfrukost och få min stora och tunga present av Stolte mannen.

Så när vi ändå var fast i Karlstad så vaknar jag klockan tre på natten och måste kräkas. Så jag kräks i hotellstädad toalett, sitter på golvet och fräser, medan Stolte mannen knackar på dörren, orolighetsfrågar hur det är.

Sen vaknar jag en gång i timmen och kräks fast att det inte finns något att kräkas upp. Vid nio orkar jag inte mer och gråter ner i toaletten. Stolte mannen går till tågstationen, men alla tåg är fortfarande inställda. När Stolte mannen inte orkar mer så gråter han inte och han har lovat mig att inte bli sur, så han går och hyr en bil istället och kör mig hem till Stockholm. Jag ligger inlindad i min jacka och ynklighetshostar. Då klappar han mig på kinden. Köper Coca-cola, som jag inte vill ha för det river i halsen. Han tittar på mig med orolighetsögon och säger bara två klunkar? och jag dricker två klunkar, två små.

I Stockholm får jag sova i min egen säng. Och jag får min present. Jag får en symaskin.

Den där om att dra till Värmland och fira att jag fyller tretti. När vi ses igen kommer jag bara lyssna på P1 och doppa mina kakor i kaffe.

Den där om att ha tjejlyssnat på den här låten hela dagen

Dagens låt.

Den där om det bästa jag vet, efter bacon

Innan Stolte mannen började bestämma hur jag ska vara hemma bestämde min pappa att jag inte fick hårföna mig när jag frös. Det kostade för mycket "på elen".

Nu fönar jag mig varje kväll. Och ibland varje morgon. Ibland hårfönar Stolte mannen mig. Då ligger jag och rullar i sängen och myser, sen busfönar han mig jättelänge på ett ställe så att det gör ont. Då blir jag sur.

Den där om underbara!

Jag får inte läsa Clara för Stolte mannen. Han tycker att jag blir alldeles för huslig, gör buljong och fejar lister. Han gillar mig hellre när jag dricker vin och lallar runt. Han säger att hemma behöver jag inte vara duktig, där kan jag få slappna av.

Nu får jag dock läsa Clara igen, för nu har Clara knarkat. Det är skönt, för jag gillar Clara.

Den där om att må illa och vara i baconkoma

Den där om att baconbuffén inför imorgon är kirrad och ja, snabbköpskassörskan reagerade.

Den där om ett efterfrågat inlägg om bokklubben

Ja, hur gick det då?

Vi pratade ärligt talat mer om andra grejer (nya jobb, bröllop, fotografer, alternativmedicin) än om boken (Sommaren i Mamarrosa). Det var Egon som valt ut den och jag tyckte att den lovade mycket, mycket, men gav lite mindre. Mitteln var bäst. Vad händer med Terersa? Kom hon iväg till London? Lösa trådar hängde och dinglade lite här och var.

Men jag älskar min bokklubb. Till nästa gång har Stambyte valt bok och det blir Purple Hibiscus. Hon föreslog några andra också, men jag tror att det var jag som hade läst de flesta. Gången efter den är det min tur att välja bok och ställe att träffas. Till Stambytes gång ska jag ha hittat olika alternativ att rösta på. Det är nervöst som fasen, har lite koll på vad jag kanske vill, men har ni tips så hojta!

Den där om att tjugitie inte längre är året

Jaha. Då slutade tjugitie vara året för jag (och många kollegor) är så djävla förbannade. Jag fick en löneförhöjning på tretusen (som skulle kommit för längesen), men någonstans på vägen förhandlade facket bort min lönerevision. En lön jag varit lovad i ungefär ett år och nu finns det inget jag kan göra.

Förutom att gråta bittertårar i Stolte mannens famn och hulka att jag käähäähäämpat så djävhlahaha håååårt det här året och nu skiter de i det.

Nästa gång jag byter jobb ska jag söka privat i ett litet företag där de ser mig.

Den där om strumpan och en liten utläggning om en vig tjej

Insprierad av det här lägger jag upp vad som hänt med mina favoritstrumpor. Dessa fick jag av Stolte mannen vår första jul tillsammans. En sån djävla bra present, tror att jag använt dem typ varje helg sen dess. Sommaren inräknad. Är frusen. Observera att jag är bendy (apropå bendy så såg jag den vigaste tjejen jag någonsin sett på gymmet igår. Och då är jag ändå bästis med en yogalärare och har sett en hel del bendy i mina dagar, en annan tjej var mitt uppe i att fylla på sin vattenflaska, men fick avbryta för att hon stirrade så mycket på vigtjejen) som faen och detta är från undersidan.



Fast de är inte så djävla dåliga nu heller, man kan stoppa ut tårna och ha dem sådär som vissa vantar är nu för tin, där man kan välja om man vill visa fingrarna eller ha helvante.

Den där om att man blir lite kär

Den där om ännu en game over:

Lägga en liten prutt i köket medan man försöker tygla en "underställd" på jobbe.

Den där om game over

Åh, djävla eftermiddag och kväll: fick massage (tjugitie! - massagen två gånger i månaden) och tränade spinning med sexiga ryskan (tror att hon kan vara het enbart för att hon är från Rysland), vilket gjorde att jag fick dubbelkramp i rumpan. Sen går jag till Konsum och handlar torsk. Och jag veeeet att man inte ska handla torsk, men visst finns det en torsk man kan köpa? Typ från något speciellt hav? (Nu låter jag puckad.) Alla tittade på mig. De vet att jag är omiljövänlig. Som om jag var ansvarig för att ha ihjäl sälkubbar.

Så springer jag till tunnelbanan, halkar på is och min djävla torsk trillar åt ett håll och jag åt ett annat. Total djävla game over på den.

Jag är hungrig. Jag har ont i rumpan. Och när vi är påt: jag har ett totalt osexigt jobb (bara Försäkringskassan är osexigare. När jag var fjorton trodde jag att jag skulle vara tillsammans med en kändis och leva lyxliv (obs: observera att jag själv inte skulle vara känd, jag skulle bara vara ihop med en kändis)).

Den där om alla hjärtans

Stolte mannen frågade mig vad jag allra helst vill ha i alla hjärtansdagspresent. Jag svarade bacon. Jag älskar bacon. Plus att jag kommer vara bakis som en småbarnsmamma (tequilakväll på lördagen med gamla kollegor) och bacon är skitbra när man är bakis, jag tror rent av att det är rekommenderat. Så nu ska jag få avsmakningsmeny alternativt buffé. Jag hoppas på båda.

Den där om planeten som får vara lika liten som Pluto

Vi börjar prata lite fjäderlätt om barn, Stolte mannen och jag. Lite blyga inför både tanken och varandra.

Tänk om vi inte kan? Vi kan, det vet vi ju, efter en abort sommaren nollåtta, men tänk om den inte vill stanna hos oss längre än fem veckor. Det enda vi vet är att vi kan fem veckor. Ungefär. Tänk om den inte vill stanna för att vi inte ville behålla den förra, tanken är så fel att den på någon planet i mitt huvud blir rätt.

Och runt om i landet Bloggvärlden så är det fina, fina människor som det inte går för just nu. Bitter. Debbie. Jag läser det och funderar. Sen skjuter jag undan tanken. Låter den vila på planeten långt bort, den lilla, den som Pluto inte får vara en planet.

Den där om vad som hände med Lenas häst

Vi tyckte att vi var häftiga i ett par år till: gick med runt med för många för i fickorna: för korta kjolar, för höga klackar, för tajta jeans, för lite i huvudet, för många känslor som la sig på varandra och bredvid varandra i hjärtat. På kemin fick jag dåligt betyg. På matten fick jag dåligt betyg. I geografin fick vi sitta på bänkarna och min lärare sa till mig att jag inte fick få dåligt betyg.

Laura var, eller om hon blev, en sån som bar runt på luktsuddis i ett pennskrin av plåt. Jag bar också runt på ett pennskrin, men det var mest för att man kunde gömma fusklappar i det. Lena hade inget pennskrin. Laura gick på bästa matten och bästa engelskan och var stolt över sitt namn, det fanns tanke bakom det och hennes föräldrar hade velat att hon skulle vara speciell.

Lena var liksom bara Lena och det var ingen som frågade varför hon hette så.

Vi började gymnasiet. Jag började på samma skola som Laura, men jag pratade aldrig med henne trots att vi bott i samma rum på klassresan i nian. Lena började på en annan skola. Jag tror inte att hon hade kvar sin häst, jag vet inte vad som hände med den.

Jag vet inte heller vad som hände med Lena. Det gick rykten om att hon gifte sig och skaffade barn, flyttade ut på landet med sin gnälliga röst. Jag vet inte. Jag vet inte.

Den där om lite marshall art ute på landet

Den där om boklådan

Jodå. En annan hoppade över träningen idag, även om det var favvopasset ”spinning med ryskan” (obs att det inte heter så officiellt utan bara när jag pratar om det) och gick och shoppade böcker istället. Älskar pirret innan jag ska köpa böcker. Älskar magglädjen när jag fyndar något jag vill ha på second handbokhyllan. Idag fyndades följande:

Jonathan Safran Foer ”Allt är upplyst”
Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet”
Gabriel García Márquez ”Kärlek i kolerans tid”
Ray Kluun ”Änklingen”
Maria Ernestam Caipirinha med döden.

Allt till den fina summan av tjufem spänn. Älskar, älskar andra handsböcker!

Nu känner jag mig käck, hurtig och en sån som går med Eccoskor. Måste göra något smutsigt.

Den där om morgongåva

Kom precis på att jag berättade för Stolte mannens kompis när vi var ute i fredags vad jag skulle ge honom i moronggåva. Och jag kan inte komma på att jag funderat på det tidigare, men just där och då, efter tre jägermeister, var det självklart. Jag sa att jag skulle träna upp mina vader och lår så att jag skulle orka mer. Så att säga.

Den där om vad man inte ska göra när ens blivande man just blivit kompis med sitt ex på Facebook

• Äta upp alla naturchoklad som finns i skafferiet när man inte ätit choklad på kanske ett halvår.
  

O N T I M A G E N (har jag förresten sagt att jag gått ner fyra kilo och fem centimeter i midjemått under januari?)!

Den där om .

Det känns som om all luft plötsligt går ur mig som om någon trycker ner mig under vattenytan som om jag inte får luft kan inte andas det spränger och spränger och spränger och armarna vill fladdra eller vifta eller och vifta. Tårar tränger ur ögonvrårna. Tränger ut ur. Tränger, makar plats, vill ut.

Stolte mannen har blivit vän med sitt ex på Facebook. Sitt ex, the one who got away. På riktigt. Hon som var blid och musikalisk och svår och deprimerad på ett fint sätt, ni vet, deprimerad som inte finns, men som blir fint när de är the one who got away. Myten om den lidande kvinnan.

Och det är inte det. Inte det. Det är det inte. Men jag ser mig själv bli lämnad. Känslan kommer över mig som om jag gjort en grotta av filtar om mig, eller som om jag ligger under ett för tjockt täcke och luften tagit slut. Som om det spelas upp, som om det händer som om Om du lämnade mig nu. Det finns inne i mig och virvlar runt, inte som tänkbar tanke, något som jag tror ska hända, utan det finns inne i mig och virvlar runt. Tränger, makar plats.

Jag skulle inte överleva. Kanske överleva. Men inte kunna leva.