Jag fortsätter blöda. Jag går med vingliga känslor och kommer på mig själv att skratta. Det känns fel. Jag kan inte skratta om Fimpen är på väg ur mig. Ringer en barnmorska som lugnar ner mig med vanligt- och normalord, men det är för mycket, jag känner det på mig, så här mycket är inte en liten blödning. Trillar in i Stolte mannens famn och sjunker in, blir till flytande massa som knappt kan stå. Hulkar. Han pussar mig över hela ansiktet. Säger att han känner i magen att Fimpen är kvar. Jag säger att jag känner hur det rinner, att det är värst, jag känner i mig och ur mig hur det rinner. Det är jag som måste sitta på toaletten och torka bort blodet från mitt underliv, jag som torkar bort Fimpen. Han leder mig till sängen och tvångsnattar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar