Den där om hur det var på gymnasiet

Jag sitter i baren för jag satt alltid i baren, dansade sällan. Jag satt i baren för jag tyckte att det var häftigare: drack inte så mycket för jag var arton år och hade inte råd att dricka. Ibland dock: sambuca som vi satte eld på och drack brinnande eller tequilarace. Jag var arton, satt oftast i baren medan mina kompisar var på dansgolvet och jag drack sambuca med killarna. För att jag kunde. För att jag fick, eller tog deras medgivande ur bakfickorna från dem. Deras flickvänner hatade mig eller blev min bästa vän. För min del kvittade det vilket. Jag hånglade aldrig med killarna vars flickvänner ville bli mina vänner. De som ville bli mina vänner var de som var de som inte alltid var de smartaste, de som gick natur, de som kunde tänka, det var de som inte kände sig hotade.

Jag ville alltid hångla med Johan. Johan ville oftast hångla med mig. Johan var ett år äldre och inte den snyggaste på stället, men den snyggaste för mig. Han var oftast för full redan när han kom, vilket passade mig bra, för jag var likadan. Vi satt nästan alltid i soffan längst in och pratade. Skrattade för högt. Nästan varje lördag i två år. När han inte kom hånglade jag med andra. En gång med killen som ansågs vara skolans snyggaste. Jag hånglade mest med honom för att jag kunde. Han la mig över ett bord och hånglade med mig.

Jag längtade efter Johan.