Rädslan alltså. Trodde aldrig att jag skulle vara så här rädd. Snälla, snälla bebis, stanna hos oss, för om du inte gör det vet jag inte hur jag ska kunna stötta min man samtidigt som jag själv måste kunna gå vidare. Stolte mannen ska bli Stolte pappan. Han går runt och mallar sig och kallar den där inne för Svante (hans favoritnamn som jag lagt in veto mot). Tror du att Svante vill ha flingor eller smörgås till frukost? Tror du att Svante kommer få mina öron? Mitt hjärta smälter. Snälla stanna hos oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar