It's all about me skriver på mitt jämställdhet i vardageninlägg att
"Så länge man är nöjd, på riktigt nöjd, är det väl vad som egentligen spelar roll?"
Jag vet inte. Man kan väl vara riktigt, riktigt nöjd och tillfreds med att dubbeljobba (jobba borta, jobba hemma) medan ens fru bara singeljobbar (borta), men är det rätt? Och hur vet man om man är nöjd? Man kanske inte känner till något annat eller någon annan värld? Så lever man så tills man är förtifem, skiljer sig och sen träffar den man egentligen borde ha levt med hela tiden och man jobbar endast ett och ett halvt jobb, som inte känns som jobb alls för att man hjälps till och plötsligt tänker man att det var så här det skulle vara hela tiden?
Jag kan inte säga till någon annan att de gör fel. Jag kan tycka att de gör fel, men om de vill ha det så, om de är riktigt nöjda, vad har jag då för rätt att säga att de har fel? Lika lite som att Europa har rätt att säga att andra världsdelar har fel sorts demokrati eller att kristna missionärer har rätt att säga att muslimer lever med fel religion.
Och lever jag i en jämställd relation? Jag kan inte låta bli att tänka på det nu när vi flyttar. Jag orkar inte bära de tyngsta lådorna eller möblerna, men jag vill. Jag dubbelspringer med lätt istället. Vi målar sovrummet och jag får lära Stolte mannen hur man gör, för han har aldrig målat innan. Vi spikar ihop Ikeamöbler och jag håller i hammaren lika mycket som han gör. Det han gör vill jag lika gärna kunna. Jag bonar lite och kommer på mig själv och släpper gardinen. Säger åt honom att han får göra. Om inte annat så för att utmana honom och mig själv.
Det är väl det där - jag är nöjd i vår relation, men vill utmana mig själv och honom att inte ta de där rollerna vi fötts in i. Jag vill testa på det manliga, även om jag är ganska van vid det. Måla och sandpappra och lyfta och flytta soffan. Och han hoppar villigt på tåget som tuff-tuffar honom till kvinnosysslorna bädda nytt första gången, hänga gardin, fluffa.
Och egentligen handlar det ju inte om det där: att byta roller, det är bara att det är kul.
Jag läser andras jämställdhet i vardagen och saknar visa punkter, som jag hade med. De som handlar om relationen, om att hålla den levande. Det är lite synd att det glöms bort.
"Så länge man är nöjd, på riktigt nöjd, är det väl vad som egentligen spelar roll?"
Jag vet inte. Man kan väl vara riktigt, riktigt nöjd och tillfreds med att dubbeljobba (jobba borta, jobba hemma) medan ens fru bara singeljobbar (borta), men är det rätt? Och hur vet man om man är nöjd? Man kanske inte känner till något annat eller någon annan värld? Så lever man så tills man är förtifem, skiljer sig och sen träffar den man egentligen borde ha levt med hela tiden och man jobbar endast ett och ett halvt jobb, som inte känns som jobb alls för att man hjälps till och plötsligt tänker man att det var så här det skulle vara hela tiden?
Jag kan inte säga till någon annan att de gör fel. Jag kan tycka att de gör fel, men om de vill ha det så, om de är riktigt nöjda, vad har jag då för rätt att säga att de har fel? Lika lite som att Europa har rätt att säga att andra världsdelar har fel sorts demokrati eller att kristna missionärer har rätt att säga att muslimer lever med fel religion.
Och lever jag i en jämställd relation? Jag kan inte låta bli att tänka på det nu när vi flyttar. Jag orkar inte bära de tyngsta lådorna eller möblerna, men jag vill. Jag dubbelspringer med lätt istället. Vi målar sovrummet och jag får lära Stolte mannen hur man gör, för han har aldrig målat innan. Vi spikar ihop Ikeamöbler och jag håller i hammaren lika mycket som han gör. Det han gör vill jag lika gärna kunna. Jag bonar lite och kommer på mig själv och släpper gardinen. Säger åt honom att han får göra. Om inte annat så för att utmana honom och mig själv.
Det är väl det där - jag är nöjd i vår relation, men vill utmana mig själv och honom att inte ta de där rollerna vi fötts in i. Jag vill testa på det manliga, även om jag är ganska van vid det. Måla och sandpappra och lyfta och flytta soffan. Och han hoppar villigt på tåget som tuff-tuffar honom till kvinnosysslorna bädda nytt första gången, hänga gardin, fluffa.
Och egentligen handlar det ju inte om det där: att byta roller, det är bara att det är kul.
Jag läser andras jämställdhet i vardagen och saknar visa punkter, som jag hade med. De som handlar om relationen, om att hålla den levande. Det är lite synd att det glöms bort.
6 kommentarer:
Jag tror att det är många som inte vet bättre, men jag tror också det är många som trävar efter jämställdhet så mycket att de glömmer bort att det handlar mycket om att vara nöjd, på riktigt nöjd. Det går så ofta till överdrift. Killar ska inte öppna dörrar mer än tjejer, man ska bära hälften av matkassar, betala hälften av notan på restaurangen, vara jämställd by the book.
När vi flyttar tycker M att det är roligt att skruva ihop möbler, måla väggar, slipa golv. Han är starkare, duktigare på sånt (för att han är intresserad - han kan allt som handywork) och jag LIDER och tycker att det är det tråkigaste på jorden. Men jag älskar att laga mat, så medan han snickrar lagar jag mat. Och jag är nöjd, jättenöjd med att slippa göra det jag tycker är tråkigt. Om det är rätt? Det skiter jag i, för jag skulle tycka att det var så HIMLA tråkigt att göra allt rätt by the book bara för att.
Fast, han jobbar mer borta och mer hemma än jag, och det ger mig ofta lite dåligt samvete. Jag har märkt att jag är jävligt lat, när jag har chansen, och det är väldigt lätt att bara låta honom göra allt det där han gillar och jag tycker är tråkigt. Om det hade varit han som hade velat laga maten medan jag snickrar, hade det spelat någon roll?
När det gäller allt som för MIG är viktigt för jämställdhet, att vara hemma med barn, ta hand om barn, städa/diska osv, då ska det vara lika.
Det kanske blir en flummig kommentar, jag tycker bara inte att man ska vara så snabb att döma på "jasså han snickrar, hon lagar mat, de är fast i könsrollerna!" För mig kan det lika gärna handla om INTRESSE och det skulle lika gärna kunna vara han som gillade matlagningen och jag att snickra.
Ps. alltså jag tycker att jämställdhet är jättebra och jätteviktigt! Bara så att det inte uppfattas som att jag tror nått annat. Jag tycker dock att det blir lite felfokus ofta, vet inte om det helt gick fram.
Det är svårt det där, för man måste ju även acceptera att man är bra på/gillar olika saker, vad det än må vara.
Jag vill inte låta min karl tvätta, det blir fel! Fel gradantal, fel tvättkombinationer, plus att jag faktiskt gillar att tvätta, sortera, hänga. (men HATAR lägga in i skåpen, det får han göra)
Han klipper oftast gräset (alltid de senaste åren), jag som alltid brukat klippa gräset förr!
Men om han får problem med något, t ex ska fixa något på bilen, gräsklipparen etc och han inte får ordning på det (rätt ofta mao ;)), så ber han ALLTID mig om hjälp. För han förutsätter att jag troligtvis kan. Är inte det rätt jämställt?
Sjukt bra inlägg Jenny! Jag tänker ofta att jag i min framtida relation kommer att vara stenhård, 50/50 med allt. Av princip. Inte för att det är precis vad jag vill, utan för att inte fastna i en kvinnofälla. "Men han HATAR ju att diska, det gör inte jag, så jag gör det". Å andra sidan så gillar inte jag att laga mat. eller städa. men den här omhändertagargenen, jag litar inte på att den inte tar över när barn kommer in i bilden.
Hur som: jag tror att du/ni är något på spåren, och utifrån sett verkar ni (enligt mina mått mät) ha en sund jämställd relation. Och att man sålänge tänker efter och ifrågasätter sitt eget beteende kommer långt.
Sjukt bra inlägg Jenny! Jag tänker ofta att jag i min framtida relation kommer att vara stenhård, 50/50 med allt. Av princip. Inte för att det är precis vad jag vill, utan för att inte fastna i en kvinnofälla. "Men han HATAR ju att diska, det gör inte jag, så jag gör det". Å andra sidan så gillar inte jag att laga mat. eller städa. men den här omhändertagargenen, jag litar inte på att den inte tar över när barn kommer in i bilden.
Hur som: jag tror att du/ni är något på spåren, och utifrån sett verkar ni (enligt mina mått mät) ha en sund jämställd relation. Och att man sålänge tänker efter och ifrågasätter sitt eget beteende kommer långt.
Skicka en kommentar