När jag var liten hade jag min ett tidningsurklipp på min allra största idol på väggen. Han var skitsnygg i mörkt långt hår skägg utsvängsbyxor. Han hade en gul t-shirt med tack, men nej tack till kärnkraften på. Han var aktiv i Centerpartiet och satt i kommunfullmäktige. Min pappa.
När jag började i första klass började våra övningar: brandövningar och kärnutsläppövningar. Vi skulle samlas på samma ställe. Jag vet inte riktigt vad mer man skulle göra sedan, man skulle bara samlas. Låg vinden åt Fel håll (fast rätt om man bodde i Köpenhamn) så kunde det ta två minuter innan kärnkraftsmolnet var över oss. I medicinskåpet hade vi jodtabletter. Ett paket till mig, ett till min bror, ett till mamma, ett till pappa.
Vi visste vad vi skulle göra om signalen ljöd på vår grannes skorsten. Vi skulle stänga alla fönster och dörrar, sätta på radion och ringa mamma. Mamma jobbade snabbare hem än pappa. Jag frågade om vi inte ens fick öppna för att släppa in katterna. Det fick vi inte, men jag tänkte i hemlighet att jag skulle göra det ändå. När jag blev sexton kom jag på att jag kunde säga att jag bodde i närheten av ett kärnkraftverk, att det var därför jag hade sån utstrålning. Det var min bästa raggningsreplik.
Det påverkade våra liv. Vi badade i havet utanför, det var varmare där. Det var smart när man träffade en annan svensk, de visste var man kom ifrån. En gång om året åkte vi och besökte verket, eller värket som vi kallade det. Då visade man upp hur himla säkert allt var. Hur bra det var. Hemma svor min pappa och bytte tillslut parti från kärnkraftsmotståndarna Centerpartiet till Miljöpartiet.
När jag började i första klass började våra övningar: brandövningar och kärnutsläppövningar. Vi skulle samlas på samma ställe. Jag vet inte riktigt vad mer man skulle göra sedan, man skulle bara samlas. Låg vinden åt Fel håll (fast rätt om man bodde i Köpenhamn) så kunde det ta två minuter innan kärnkraftsmolnet var över oss. I medicinskåpet hade vi jodtabletter. Ett paket till mig, ett till min bror, ett till mamma, ett till pappa.
Vi visste vad vi skulle göra om signalen ljöd på vår grannes skorsten. Vi skulle stänga alla fönster och dörrar, sätta på radion och ringa mamma. Mamma jobbade snabbare hem än pappa. Jag frågade om vi inte ens fick öppna för att släppa in katterna. Det fick vi inte, men jag tänkte i hemlighet att jag skulle göra det ändå. När jag blev sexton kom jag på att jag kunde säga att jag bodde i närheten av ett kärnkraftverk, att det var därför jag hade sån utstrålning. Det var min bästa raggningsreplik.
Det påverkade våra liv. Vi badade i havet utanför, det var varmare där. Det var smart när man träffade en annan svensk, de visste var man kom ifrån. En gång om året åkte vi och besökte verket, eller värket som vi kallade det. Då visade man upp hur himla säkert allt var. Hur bra det var. Hemma svor min pappa och bytte tillslut parti från kärnkraftsmotståndarna Centerpartiet till Miljöpartiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar