21 mars 2011

Den där om att slita som ett riktigt stort djur

Jag tror ibland att min relation med Stolte mannen är det enda jag gjort riktigt, riktigt bra. Ofta hastar jag ihop på en höft eller med ett knä och får något halvfärdigt eller nästan klart eller klart, men det liksom är luddigt i hörnen. Jag tröttnar efter ett tag och skriker skit! och lämnar det att självdö. Det är allt från uppsatser till att hänga upp en lampa till att växa upp och vingla på strecket mellan fjorton och femton år.

Med Stolte mannen slet jag som ett djur. Ett starkt djur. Jag visste, som Josefin, att jag inte ville bli någons flickvän. Stolte mannens flickvän. Jag ville inte bli som jag blev med M: någon jag inte längre visste vem jag var, jag visste bara vem jag var med honom. Vi blev bästa vänner och jag blev ingenting utan honom. Jag stod och grät ner i diskvattnet och växte upp till en femtiofemåring för att det var så jag trodde det skulle vara. Jag var någons flickvän, men jag visste inte längre vem Jenny var.

Så när jag träffade Stolte mannen så var jag noga med att inte kompromissa bort mig själv. Jag ville inte gå vilse, jag ville ha kvar mig själv och gilla den jag var. Jag ville vara Jenny. Och Stolte mannen. Inte Jenny och Stolte mannen. Jag hade bästa vänner, jag behövde inte fler. Jag tyckte inte att det var okej att diska var eviga gång, så vi skaffade diskmaskin. Jag vägrade att kompromissa med det som var viktigt. Jag kämpade så väldans med det där i början. Analyserade in i minsta detalj: vill jag det här? Han kunde ringa på min dörr mitt i natten och jag fick fråga mig själv i mitt huvud och inte bara i min mage: är det här okej för dig Jenny?

Men helvete, så klart var det alltid okej, han som jag visste skulle bli min man stod ju utanför dörren. Men det ledde till att jag är mer mig själv nu än när jag var tjugotre. Jag har grundat bra, jag har gjort det här på riktigt. Det var värt det.

5 kommentarer:

Klara sa...

Nu fick jag tårar i ögonen. Så himla fint. Känner igen mig så väldigt mycket. Jag är fortfarande så där rädd. Livrädd. Tack för att du ger hopp. Att det kan gå utan att förlora sig själv. Vilken grej.

Mirijam sa...

Men JA! Precis så är det här också! Man är hundra procent sig själv hela tiden, fast i ett sammanhang som känns som någonting större ändå. Två människor som liksom är en. Fast ändå inte. Helt fantastiskt.

Min kompis Caisa definierade kärlek så fint än gång: "Att aldrig himla med ögonen". Det tyckte jag var så fint.

Linnéa i Alabama sa...

PRECIS SÅ! Det är vuxen kärlek. Jag har aldrig tänkt att någon ska "göra mig hel" utan att jag ska träffa min dröm-man när jag själv är hel. Och vips så stod han där!

Jo Jenny.. det där du frågade..,om jag jobbade kvar. Det fick bägaren att rinna över. Jag kunde inte svara på din kommentar för jag VILL SÅ IN I HELVETE INTE JOBBA KVAR!!!! ... så jag sa upp mig. Inte bara bara tack vara din kommentar. Jag hade redan mailet skrivet. Men jag vågade inte klicka på send knappen. Utan dig hade jag väntat ännu längre. Så tack för din indirekta hjälp!

Du har förresten inte lusta att uppdatera länken till www.linneaiusa.com ?

Tack och kram!

Tina sa...

Det låter helt fantastiskt. Väldigt klokt. Får jag fråga om råd om en grej? Om man tror att det finns nån som man kan få det där med, om man trott det i flera år men försökt intala sig att nån annan är rätt men det inte går att glömma, ska man kämpa för det då? Jag tänker JA, men nu har det visat sig att han har flickvän, ganska nytt förhållande tror jag. Är det rätta att backa helt då? Man vill ju inte försöka sno nåns pojkvän.

josefin sa...

Du är så klok, Jenny! Och det är skönt att veta att det gick bra för dig för då kanske det går för mig med. Jag vill inte glömma bort mig själv. Jag vill vara hans utan att tillhöra honom, om du förstår?