Den där om när Fimpen kom till världen

Vi är ute och går i skogen, Stolte mannen och jag. Han skojar om att han är ute och rastar mig, för jag har varit olustig i kroppen hela dagen, har inte ro, gråter lika många krokodiltårar som lejontårar. Säger något är fel! och han nickar. Klockan tolv har jag haft ont i magen någon timme och ringer förlossningen.

Vi kommer in och mitt blodtryck är okej. Jag sitter i en stol och barnhemsgungar och Stolte mannen säger att nu får vi vänta ett tag med nästa barn, han orkar inte med mer oro. Ungefär där börjar jag kräkas och kräks tio gånger på två timmar och det kanske är vinterkräksjukan? och jag får stanna över natten på förlossningen.

På morgonen tar de nya blodprover sen är det någon som vänder upp och ner på vår förlossning för mina leverprover visar att jag inte alls mår bra. Jag har fått havandeskapsförgiftning och plötsligt befinner jag mig i en operationssal där det finns tre nakosläkare och en väldig massa mer folk. Och vi har inte ens med oss vår bb-väska som vi packade dagen innan.

Jag vaknar upp och Stolte mannen står gråtande med Fimpen vid min sida. Titta! säger han. Här är Fimpen! och ungefär där är vi nu, Stolte mannan, jag och Fimpen. Fimpen är ett litet emobarn med en ständig tår i ögonvrån, självskadebeetende (river sig själv i ansiktet) och ofta en hand smärtsamt slängd över ansiktet. Jag har precis rest mig upp för första gången, efter att ha legat på rygg i över tolv timmar. Och Stolte mannen är trötttrötttrött efter en vakennatt.

Men vi mår bra. Och vi får se - får vi spendera nyårsafton här på specialistvården så har vi i alla fall bra utsikt.

Den där om två dagar efter julafton

Med akut kejsarsnitt kom Fimpen. Världens finaste lilla bebis.

Den där om två dagar innan julafton

Så upptäcker de att Fimpen kanske inte mår så bra och vi får avbryta vårt barnmorskebesök, mitt i en sammanfattning om hur vi vill ha vår förlossning och åka in akut till sjukhuset. På en brits kopplas jag upp till tre olika maskiner och handhållen av Stolte mannen förklarar sjuksköterskan hur maskinerna fungerar. En läkare kommer in och berättar om havandeskapsförgiftning och eventuellt akut kejsarsnitt. Stolte mannen sitter blek och tyst bredvid mig och jag ligger och försöker skoja med honom för han har alltid varit den som oroar sig medan jag är den glada, ooroade.

Han sitter och tittar på skärmen och säger att din puls ligger på sextiofem. Sammandragningarna ligger på femtiofem. Fimpens hjärtljud på hundratrettio!, eftersom jag inte kan se skärmen själv. Jag djupandas för att se om min puls går ner. Han trycker mig i handen. Säger sluta! med rädsla i rösten. Fimpens hjärtljud går ner. Han räknar ner. Hundra. Nittiosex. Åttio. Vad gör du Jen? Den ska inte ligga så här lågt! Han slutar räkna vid sjuttio.

In rusar en sjuksköterska och en läkare. Upp och hoppa! ropar sjuksköterskan, nervös under det glada. Senare visar en överläkare hur kurvan gick ner snabbt från normala hundrasextio ner på femtiofem, där det är signalrött på kurvan, och att skärmen inne i kontrollrummet började tjuta. Stolte mannen berättar att han medvetet slutade räkna högt vid sjuttio.

Men Fimpen mår bra ändå, tydligen. Efter dubbelkontroll med överläkare får vi åka hem med stränga förmaningar om att ringa förlossningen med en gång om jag får huvudvärk eller om det flimrar för ögonen.

Litet ps: vi mår bra. När man som gravid ligger på rygg kan man ibland trycka till en stor pulsåder i ryggen så att bebis och mamma inte får syre. Det var tydligen det som hände. Fimpen fick inget syre, det var därför jag skulle upp och hoppa!

Den där om första jultraditionen uppstånden

Hugga egen gran vid Stolte mannens föräldrars lantställe - check!

Den där om vad jag saknar

12. Berätta om någon som du saknar.

Tjugo dagar kvar av Fimpen i magen.

Och jag saknar berusning. Även om jag precis lade upp det här inlägget om alkohol - berusning, jag saknar dig!

Vi går på gatan, Stolte mannen och jag, och han säger att tänk om du aldrig mer vill dricka? och jag stannar upp. Tittar på honom. Fortsätter gå. Jag vill ha mitt glas rövin på fredagkvällen. Mina glas bubbel på lördagarna. För ja, jag är rädd för alkohol, men det betyder inte att jag inte vill dricka.

Jag saknar rövin och vittvin och rosa vin och vin med bubblor. Jag saknar champagne och öl, men inte lika mycket som vin. Jag saknar lufttorkad skinka och salami och råbiff fast att jag inte gillar det egentligen. Jag saknar ost med jävligt mycket mögel och till och med brie. Jag saknar fiskfiskfisk - att skita i att fråga var fiskjäveln kommer från. Jag vill ha ostron och mojito. Jag vill ha en mojito. Ge mig. Ge mig!

Den där om min framtid

11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora breda hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med kända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och Stolte mannen måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medan det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.

I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det får bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel och de undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar Stolte mannen vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om tomteskum

Min man. Min man! Skickar små presenter via postpost från sitt jobb till mitt. Tomteskumspåsar: polka, med överdrag choklad, vanliga original, som inte är så originella funnits i flera tusen år. Jag ler stora leende och dör lilla leendedöden då min administratör förbispringer i korridoren och kastar upp ur magen, genom halsen: du har fått godis igen! Utan adressat! Det ligger i ditt postfack. Stolte mannen skulle dö bredvid mig, han i stora pinsamhetsdöden: han vet inte om att administratör öppnar all min post.

Den där om att växla mellan ko och katt

Igår var sista gången med min gravidyoga. Det hela kan delas in i lite olika delar:

vad jag kallar sovstund, vad vår yogalärare kallar finna sitt inre/avslappning med klangtrumma. Alla somnar. Det snarkas från lite varstans i rummet och jag kämpar med att hålla mig vaken, men vaknar ändå till av att jag dreglar.

Jobbiga övningar, till exempel uthållighetsövningen där vi ska hålla armarna uppsträckta samtidigt som vår yogalärare säger att vi bara använder cirka tio procent av vår kropps kapacitet och att vi ska lyssna på vårt inre andetag, samtidigt som jag vill skrika åt henne att hålla käften.

Lätta övningar, de där man växlar mellan att vara katt och ko. Men inte för mycket katt, för då belastar man ryggen för mycket.

Övningar man fastnar i, till exempel den där när man sätter sig på huk för att öppna upp bäckenet, men sen inte kan resa sig från, för när man suttit så i fem minuter så vill vaderna inte längre hjälpa till.

Och chantra, eller vad det nu heter. Långa, långa studer av hamina, hamini, (eller den som börjar med ett långt ssssssssaaaaaannn – där jag vill börja sjunga på Luciasången, men är tveksam till om någon skulle haka på) där jag försöker hålla mig för skratt samtidigt som jag funderar på vad vi ska äta till middag.

Om det har funkat, det här med gravidyoga? Jag vet inte. Vi får se när jag föder, jag har i alla fall fått sova gott under tiden.

Den där om en repris

Den där om ride my wild heart

9. Berätta om en av dina favoritlåtar.

Jag och Stolte mannen diskuterade ganska länge vilka låtar vi egentligen skulle ha på vår vigsel. Ändå var det ganska lätt. Lite spontant. Han satt på sitt jobb och jag satt på mitt och vi skickade låtar fram och tillbaka med den här då?

En dag hittade jag en av de där låtarna som vi till slut valde. Jag lyssnade på den fem gånger på rad, för att se om jag skulle tröttna. Det gjorde jag inte. Det var dessutom en låt som vi lyssnat mycket på tillsammans, så jag skickade den till honom med jag vet att det låter som om han sjunger ride my wild whore, men vad tror du?.

Han gjorde tummen upp.

Den där om klänningen jag gifte mig i

6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.

Jag var kanske lite naiv. Eller lat. Eller så var det bara för att den första sömmerskan jag träffade var så jävla gullig att jag valde henne. Den första.

Jag hade en lista med fyra andra jag skulle träffa, bland annat en som var min favorit från början, när jag tittade på vad de tidigare hade gjort, hon jobbade med att sy upp klänningar för något svenskt märke, nu minns jag inte vilket det var, men hon verkade bäst och lite mer alternativ. Men nu var den första så gullig så jag valde henne.

Gullig är inte alltid lika med bäst, det blir sensmoralen av den här historien.

Jag trippade ner för trapporna till hennes ateljé och det sa klick! med en gång. Jag ville stoppa ner henne i min kjolficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka vin. Sätta henne på bordet framför mig, viska hemlisar och fnissa. Jag visade bilder på klänningen jag hade valt ut och hon nickade så huvudet studsade. Ja, ja, ja! Meg Ryan:ade hon och jag slog näven i bordet och sa hörru, det här känns så himla bra! Dig vill jag ha, jag skiter i att gå till mitt egentliga första handsval.

Så jag gjorde det. Bestämde mig på plats. Gick inte till mitt val, som jag borde gått till, i alla fall för att känna efter. Den andra hade kanske fått mig att vilja stoppa ner henne i min kjolsficka och ta med henne varje gång jag skulle ut och dricka bubbel. Vi får aldrig veta.

Min klänning började byggas och efter varje gång jag gick därifrån kände jag att ...är det verkligen såhär jag sa att jag ville den skulle se ut? men ignorerade samtidigt de där tankarna.

Näst sista gången jag var där så kände jag att min klänning inte alls var som bilderna jag visat henne. Jag visade henne bilderna och hon sa att det absolut inte gick att ändra nu. Fast på ett snällt och fnittrigt sätt. Dricka vin-sätt. Och jag ryckte lite på axlarna och okejrå.

Så hela historien slutade med att det nu på vår sovrumsvägg hänger en klänning som inte alls ser ut som den jag beställde. Hade jag kul på mitt bröllop? Ja, som fan. Fick jag den klänning jag ville ha? Nej, inte alls. Gör det något? Ja, det är klart det gör något. Jag skulle ha tagit champagneflickan istället.

Vad lär vi oss av denna historia? Jo, att man inte ska gå på första bästa, att man kan ha kul fast saker går fel, att man får tolka den här julkalendern som man vill och inte skriva om sitt favoritplagg, utan istället om ett plagg som irriterar en samt att bubbel ibland är godare än vin.

Den där om att prata lite mer och lite mindre

Jag tror att jag och min man måste prata lite om det där om den kommande förlossningen. Och jag tror att jag och min kära mor ska sluta prata om den.

För när jag pratar med min man så har han kommit fram till att han
a.)vill måla mig och Fimpen med fingerfärg
b.) jämför nervositeten med att gå till tandläkaren (han hade inte varit där på elva år och var så nervös att han grät kvällen innan) och
c.) det senaste är att han vill att vi föder själva. Bara han och jag.

Min kära mor påstår att det inte kommer att göra alls ont. Hon säger att för henne gjorde krampen i vaderna mer ont än att trycka ut ungen (mig). Hon är helt säker på att min förlossning kommer att likna hennes. Ungefär här började jag skrika åt henne i telefonen, mitt på Konsum. Hon tycker även att jag borde röra mer på mig, så att jag är i form tills det är dags. Jag har försökt förklara för henne att jag har varit en millimeter ifrån att bli sjukskriven för att jag rörde för mycket på mig, men det verkar liksom inte gå hem. Polletten trillar inte ner. Hon tror att jag ska föda en liten fjäril, som ska komma utfladdrande av sig själv.

Jag kan säga att jag känner redan nu att det inte är någon fjäril där inne. Om det inte är en T-rexfjäril.

Den där om de bästa minnena som hamnat på kort

På min Facebook finns tvåhundra kort från vår smekmånad i USA, hösten 2010. Att välja en favorit av de där korten går inte. Lika lite som det går att välja ett favoritkort bland alla kort jag har tagit någonsin någonsin. Så jag väljer ut fem favoritminnen från de senaste åren.

Jag och Stolte mannen flyttar till Stockholm samtidigt eller nästan samtidigt: han ungefär en vecka efter mig. I en liten lägenhet på Bondegatan, som han delar med sin bästa vän, suger jag av honom för första gången, för jag tänker att någonting måste hända. Det har varit tyst mellan oss ett litet tag och han sitter och huvudsvär över att ingenting händer, vårt samtal flyter inte, det kanske inte är rätt ändå? Ett halvår senare sover vi mest i min lägenhet på Tjärhovsgatan, är ute och dricker öl tills barerna stänger, går hemåt och hyr konstiga filmer på vägen som vi somnar till. Jag skriver på min masteruppsats han spelar låtar för mig som jag lyssnar på genom hans ipodlurar jag bokar en resa till Indien utan honom, med min bästa kompis.

Vi står på flygplatsen, när jag ska åka, och gråter båda två. Jag är borta i trefyra veckor och samtidigt som jag är i Indien! är det en enda lång period av total, mörk saknad. Jag är inte i Indien. Jag är ständigt hos honom och har plockat upp någon slags Stolte mannenfrekvens, där jag ständigt känner av när han mår som mörkast.

Så kommer jag hem igen, han hämtar mig på flygplatsen och mitt hjärta är pick-pick-pick!!!!!! och sen tar han med mig till havet, till ett ställe han brukade åka som barn. Och jag tar kortet ovan.

Stolte mannen har friat och jag sa ja. Ungefär ett år senare står vi i ett vapenhus i en kyrka ute på landet. Han håller med krampaktig hand i min mer uppspelta och en kvinna kommer in till oss. Är ni redo? Jag tror aldrig att jag har varit mer redo för något i hela mitt liv. Bilden ovan är en av mina favoritbilder från vårt bröllop. Två av mina bästa vänner. Min man. Min man! Och jag.

Vi åker på smekmånad, Stolte mannen och jag. Fem veckor tar det oss att köra mellan Boston och Orlando. I Virginia blir vi tipsade om Shenandoah national park, som är kallt men så förbannat fint att vi får ont i ögonen. Vi stannar på en campingplats och köper äcklig uppvärmd pizza som vi äter vid ett träbord. Jag tvingar ut Stolte mannen i en dimma som vi inte vet om det är en dimma eller om vi är mitt bland molnen för att titta på ett vattenfall som är utmärkt på kartan och han skrämmer mig med historier om the mountain people som våldtar och rånar en. Vi går tillbaka till bilen utan att hitta det där vattenfallet.


En kväll i april 2011 kommer två av mina bästa vänner hem till mig och Stolte mannen för att vi skulle dricka kanske ett glas vin och lite tapas. Man kan säga att det blev lite mer än ett glas vin och det blev en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Den slutade med att grannen ringde på klockan fyra på morgonen, vi låg alla i sängen och skrattade så vi grät och hade precis avslutat ett tryckar- och allsångsmaraton i köket.

I december 2010 bestämmer vi oss för att vi kan börja försöka närma oss tassande det där med att skaffa barn. Vi har möjlighet att skaffa oss eget boende och inte längre flytta två gånger om året till olika andra handsboende. Vi blir gravida direkt. Dagen vi flyttar in i vår nya, alldeles egna lägenhet får vi dock missfall och efter en månad av bergsbestigning, där tårarna ligger innanför ögonlocken så blir vi gravida direkt igen. Andra ligget, hävdar jag bestämt. Detta innebär att jag idag har varit gravid i mer eller mindre ett år.

Vi får i november 2011 se vårt barn för andra gången. Vi tittar bort när läkaren kontrollerar könet och ler förtjust när vi får se Fimpens hår vaja i fostervattnet.

Den där om julafton

Julen 2011 blir den första julen som jag och Stolte mannen firar helt ensamma, ihop. Jag kommer vara för nära att föda, så vi vill inte åka någonstans och orkar inte ha hit familj heller.

Samtidigt som det känns tråkigt som fasen (jag är van vid att fira jul med hela min släkt på minst trettio personer) så är det nu vi skapar våra egna traditioner. De vi ska ha hela livet och som våra barn ska berätta om i små historier på vitt papp med krita i ettan.

Det får vara knasigt. Det får vara som vi vill. Men det visar sig att det blir ganska Svensson ändå. Hittills har vi skrivit all mat vi vill äta på en lapp på kylskåpet och det är mest sill och Jansson som trängs med grötfrukost och revben. Men! vi ska även skjuta raketer, för att vi vill. Och handla julgran redan fjärde advent, trots att våra föräldrar alltid gör det den 23:dje (ni märker hur mycket utanför boxen vi vandrar nu, va?). Jag har en önskan om att tv:n ska vara av hela kvällen. Jag tror inte att min tv-knarkande man håller med där. Och jag har börjat implementera julotta, mest för att han ska tycka att det låter så jobbigt att han går med på midnattsmässa istället. Nya traditioner i det här hemmet. Jag känner att de inte kommer att bli så nya.

Den där om mina internetbästisar

6. Berätta om bloggarna du läser.

Jag och Stolte mannen kommer in på restaurangen där de andra sitter. Vi är såklart sena, för vi är alltid sena nu för tiden. Jag rör mig långsamt och har försovit mig. Promenaden Medborgarplatsens tunnelbana - restaurangen tar tre gånger så lång tid som den normalt skulle ta.

Där inne sitter de på rad. Inte skyldig, Egon, Stambyte. Med killar. Med killar! Jag och Inte skyldig har skojat om att det inte är en parmiddag, utan en storfamiljmiddag, för det känns bättre så. Världens bästa Linn skulle också varit med, men är förhindrad. Min internetfamilj. Och det är så konstigt att jag hittat de här personerna, att jag kan vara trött så jag nästan slår knut på mig själv, men ändå vill iväg och träffa dem. Att min man kommer överens med alla och när jag kommer tillbaka från toaletten så sitter han och skrattar med båda ögonen av något som någon sagt.

Att vi vågade det här: släppa in och låta gå och faktiskt träffas. Vi som läst varandra väldigt länge, eller kanske lite kortare tid. Att vi bor i samma stad och har långa, långa förvirrade konversationer i mailkorgen på Facebook. Heja internet. Heja mina internetbästisar!

Den där om Jenny den 14 december 2010

5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

Frusen och kall. Men imponerad av vädret. För då som nu: förälskad i extremväder. Nykär och ganska så nygift och tänk att vi varit tillsammans så länge redan! och tänk att vi ska vara gifta i evighetersevighet och få vakna upp tillsammans i minst sextio år till! och med dig ska jag leva resten av mitt liv! och jag vill att vi dör samtidigt, du och jag!


Kanske redan gravid? Eller så kom det bara någon vecka senare. Lägenhetsletande och deppig när drömlägenheten försvann till någon annan. Trött på jobbet eller kanske snarare jobbtrött. Semestern var så fasligt långt borta, men redan i mitt huvud. Fredagsmys lördagsvin och söndagsgodis. Bondegatan - mitt på Södermalm, julklappsstress och hala gator. Jag minns att det var en stor, hal isfläck utanför restaurangen Mississippi (där jag firade min födelsedag ett år) som jag halkade på några gånger. En gång halkade jag och satte mig på rumpan, gjorde den där klassiska: resa mig upp snabbt och titta så att ingen såg, istället för att ligga kvar och ha ondast i världen.

Hemkommen från bröllopsresa och tillbakalängtande. Framtidsundrande och Argentinaplanerande. Vännermailandes och bokklubbsälskande. Var vill vi bo, egentligen? och inte kunna ha råd att bo där. Samma människa, men ändå helt annorlunda.

Den där om jultema

...Och när vi ändå pratar sprit, alkohol och att återanvända saker, så kör vi ännu en återanvändning av en text jag skrivit om alkohol. För att vi börjar närma oss alkoholhelgen nummer ett och för att jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt det jag växt upp med.

Ett.) Den där om att börjar skriva en lista om hundra saker om mig, men inte hinna...

Två.) En av mina största fasor är att min man ska bli alkoholist.

Tre.) En annan av mina största fasor är att min pappa ska trilla dit igen eller att min bror ska trilla dit som pappa gjorde.

Fyra.) Jag tror att om min lillebror hade varit lillasyster hade jag inte varit lika rädd.

Fem.) Jag är skiträdd för att min man ska lämna mig. Inte för att han kommer att älska alkoholen mer utan för att han kommer tro att han inte klarar sig utan den. Att han kommer att vilja spendera mer tid med den än med mig.

Sex.) Jag tror att denna rädsla beror på en uppväxt omringad, inringad av alkoholister.

Sju.) Alla vuxna män i min släkt, utom en, var alkoholister när jag växte upp.

Åtta.) Idag har en dött av sitt alkoholmissbruk.

Nio.) En är fortfarande alkoholist.

Tio.) Två är nyktra alkoholister.

Elva.) Min farfar dog ändå, av brustet hjärta.

Tolv.) Ända tills han dog av brustet hjärta hade han en Skåne i skafferiet som han drack ur när han fick ont i benet. Eller ryggen. Eller hjärtat.

Tretton.) Jag blir rädd när pappa säger att han vill ha en öl till maten.

Fjorton.) Men han klarar av det. Av någon djävla konstig anledning kan han idag dricka bara en öl.

Femton.) När jag var fem eller så förstod jag att det var något fel på de flesta männen i min släkt.

Sexton.) När jag var elva eller så förstod jag att vi kvinnor inte gillade alkohol.

Sjutton.) Från det att jag var sju eller så började vi samla tomma ölburkar och ägg på vår släktgård.

Arton.) För äggen fick vi en krona/styck.

Nitton.) För ölburkarna fick vi två.

Tjugo.) Detta var min fasters sätt att hålla koll på hur mycket min farbror drack.

Tjugoett.) När jag gick på mellanstadiet hatade mamma vår granne som var från Polen. Jag minns fortfarande hur mycket mamma skämdes när hon fick gå över till honom och hämta pappa för att han var så full att han inte kunde gå hem själv.

Tjugotvå.) Jag har sett min pappa gråta flera gånger. Några gånger har han gråtit på begravningar. Annars har han varit full när han har gjort det.

Tjugotre.) Anledningen till att han grät när han var full var oftast för att jag skällde på honom.

Tjugofyra.) Mamma säger att han slutade dricka på grund av mig.

Tjugofem.) Mamma brukade hota med att jag skulle komma hem och hälsa på när det var fredagskväll så att pappa inte skulle börja dricka.

Tjugosex.) Allra helst vill jag slå händerna för öronen och ignorera alkoholism.

Tjugosju.) Min mamma är jätterädd för att jag dricker för mycket.

Tjugoåtta.) När mina föräldrar var uppe i Stockholm i november 2008 och hälsade på drack jag tre öl under en middag och mamma frågade min bror om jag hade problem med spriten.

Tjugonio.) Nästa gång mina föräldrar var uppe tittade jag min mamma i ögonen och sa att hon inte behövde vara orolig. Jag har en enorm respekt för sprit och skulle aldrig göra så mot främst min pappa, som slutat dricka dels för min skull.

Trettio.) Mamma är nu istället orolig för min bror, speciellt när hans flickvän sa att han hade druckit tjugosju öl en fredag.

Trettioett.) Jag lovar mig själv ofta att jag inte ska dricka mer.

Trettiotvå.) Eller i alla fall att jag ska sluta när jag blir äldre.

Trettiotre.) Jag tycker att jag dricker mycket, kanske för mycket, men vet inte riktigt vad det är.

Trettiofyra.) Jag får ont i magen av den här listan.

Den där om att beundra någon

Jag pratar med mamma och undrar vem de ska fira jul med. Hon berättar att det verkar som om de ska fira med de gamla vanliga, men inte med familjen Hurra! för familjen Hurra! måste fira hemma hos sig själv för Pappa Hurra! ska jobba. Ska jobba med att ha jourtelefonen för AA.

Och jag är så jävla, jävla jävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävlajävla stolt över honom. För det finns en tid när han inte var nykter. En tid när han inte jobbade på julafton. Och åter igen återvinner jag texten som jag från början skrev 2007:

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om min bästa vän

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.

Jag vet inte hur det blev så, men när vi skaffade två nya katter då vår gamla katt blev påkörd, 1992-någonting så blev den ena katten familjekatten och den andra var lite PMS-ig, så hon blev min. Min bror kallade henne Spetälsk. Vi andra kallade henne Lillan. Hon var ganska så ful randig och liksom ojämn. Hon klämde tidigt sin svans i dörren, så hennes svanstipp stack iväg åt ett annat håll än resten av svansen. En dag hoppade hon upp på en spisplatta som var igång, så hon brände trampdynan så hårt att det resten av hennes liv klickade om den tassen mot golvet när hon gick.

Hon sov i min säng varje natt. Varje natt hade hon svårt att andas under min arm, där hon låg inklämd och krampaktigt kramad. Hon spann tills jag somnade, ibland suckade hon de djupaste suckar jag någonsin hört. Hon var extremt väluppfostrad, fostrad av ett envist, bestämt tonårshjärta. Hon visste att hon inte fick sin mat förrän hon satt ner. Hon hälsade alltid med att mjua:a. Hon kunde gå fot. När jag var fjorton skrev vi ett samboavtal, vi skulle alltid bo ihop, hon fick bläck på tassen som hon satte på avtalet.

Det rann så mycket tårar i den där pälsen när jag bröt avtalet om att alltid bo ihop fem år senare. Jag flyttade till London och lämnade min bästa vän. Varje gång mamma ringde mig var det inte min farmor eller farfar jag var orolig för, utan min katt.

2005 kom det där samtalet. Lillan mådde inte längre så bra lilla kroppen orkade inte längre. Hon hade blivit gammalkatt och fått gammelkattscancer. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv.

Den där om 30 dagar kvar

När jag kollar här till höger och ser att det är trettio dagar kvar tills Fimpen kommer blir jag alldeles svettig i händerna.

Den där om att växa upp och längta bort

Vi sprang på frusna fält som var toppade av frost och det var alltid någon som saknade en mössa en vante jackan var inte stängd näsan rann. Vi var så mycket mer Lindgrens vildvittror än Disneys mjukare figurer. Vi var vilda, vi besegrade världar och stod på toppen med varandra. Det var ständig sommar eller vinter och det regnade aldrig där på de skånska fälten.

Så såldes vår släktgård och jag förflyttade mina knoppande bröst mina kalvarmar min putande mage till småsamhällesgator där man kunde gå till ICA och man alltid tittade först vänster sedan höger när man gick över gatan och man fick cykla på rad med reflexväst hjälm bakom polisen som visade hur man gjorde: sträcka ut armen vid sväng och vid varje övergångsställe stod skolpolisen.

Jag växte upp och växte till och i rabatterna stod tulpanerna i rader, ståndmässigt, och vår vänstra granne var konstnär och en av mina bästa kompisar blev sexuellt utnyttjad av sin far. Så gick det en massa år, jag längtade bort, flyttade så fort jag kunde: hej London! Och fast forward: jag flyttar till Stockholm.

I Stockholm går jag på hårda gator med hårda klackar och det låter bom-bom-bom och jag älskar det ljudet. En av mina bästa kompisar påpekar att ljudet av mina klackar låter hårt, som om jag är bestämd och vet precis var jag ska. Då klampar jag på lite hårdare. I Stockholm finns allt jag vill ha. Jag lindar karlar runt fingrar som är större än mina lillfingrar. Jag går in och kommer ut ibland på mindre än en timme och har med mig någon i taxin som jag inte vet namnet på. Jag dricker gammeldansk och allt annat som är äckligt och en väldig massa öl. Jag dansar och virvlar och ligger på klippor bakom kroppsstora solglasögon.

Jag är själv utan att vara ensam. Jag tar på mig snäva kjolar och höga klackar och trippar. Jag snör på mig joggingskor och springer runt sjöar och vikar och jag älskar älskar älskar Stockholm. Jag går runt i Gamla stan och låtsas att jag är turist: en av de där som tittar med nya ögon. Och Gamla stan tittar tillbaka. Gamla stan är gammal och skrattar hånfullt åt min iver, mina barnögon, frågar om jag tror att jag är någon: någon speciell. Har sett iver innan, så långt innan mig, fnyser åt att jag tror att jag kan tämja den lilla storstaden. Så nervös, så vilja-vara-först-i-ledet. Egentligen borde Stockholm vara för nervös för att jag ska kunna vilja ligga med henne.

Den där om att jag föddes kall

Min bror föddes med navelsträngen runt sin hals. Min pappa brukar skoja om att han hade bråttom och var livlig redan då: ville fort ut i världen, hade inte tid att stanna upp tänka till säga hoppsan! jag kanske inte ska skynda skynda måste Ö K A! Det där har följt honom hela livet sedan: när han var två år klättrade han upp i sådana där spindelnät som finns på sommarland, sådana som jag aldrig vågade klättra upp i för att det var så högt och jag fick svindel. Nu för tiden springer han två mil innan vi ska ut och äta finmiddag för att han måste bli av med sin kaffeabstinens. När han bodde i vårt vardagsrum, på sin uppblåsbara madrass, fick han inte dricka kaffe för mig. Ö K A! plus kaffe var ingen bra kombination och han pratade så snabbt att hans stämband började ryka.

Jag föddes kall. Flera grader under normaltemperatur. Min mamma brukar berätta med ledsna ögon att jag inte fick komma till henne med en gång, jag var tvungen att ligga under en värmelampa först. På vår släktgård brukade de sen lägga mig under en värmelampa de normalt hade för de där griskultingarna som blev utstötta ur flocken. De som inte fick komma till och dia. Det var de där grisbebisarna och jag.

Senare fick jag ett extraelement på mitt flickrum. Det blev jättevarmt och jag brukade sitta med mina tjockstrumpsfötter mot det efter att jag hade varit i stallet, med en bok i mitt knä och mmmmmmm!:a. Pappa tjatade alltid på att jag inte fick använda hårfönen så mycket, för elen blev så dyr. När jag flyttade till egen lägenhet var hårfönen den pryl jag packade upp först.

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör

Den där om den där kalendern som alla de där andra gör - himla fint att läsa. Jag skulle hoppat på, det skulle jag. Eller så gör jag det nu och kör en uppspeedad version?

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Den där om veckan då jag blev korkad

Jag har sedan gymnasiet kunnat luta mig mot att jag är ganska smart. Eller i alla fall känt mig smart. På högstadiet var jag den som fick dåliga betyg och som lärarna tjatade på för att "jag vet att du kan bättre", men på gymnasiet vände det.

Tills nu. Jag har blivit fru fummel och korkad. Jag kommer inte ihåg matlåda, mitt personnummer, tappar saker (tre glas den här veckan), glömmer bort saker om jag inte skriver ner dem. Jag hatar det. Jag har tappat mitt intellekt. Och värre blir det. Amningskorkad. Ser inte fram emot det.

Den där om att min man är bra på så mycket. Måla naglar är inte en av de där sakerna.

Den där om att gå ner i vikt

Det är 2001 eller så och jag tittar på Oprah där Celine Dion är gäst. Hon har precis fött en son och Oprahs gäster oohhhhh! och aaaahhhh! när hon berättar att hon har gått ner i vikt under sin graviditet. Oprah tittar på med tindrande julaftonsögon och utbrister att det är AMAZING! att hon kan gå ner i vikt under en graviditet. Duktiga, duktiga Celine! Jag sitter i soffan och kastar en kudde på tv:n.

Det är 2011, tio år senare, och Stolte mannen häller i vispgrädde i grytan vi ska äta. Extra smör. Jag kommer in i köket och säger att det där kommer bara att göra att jag kommer vara en sticka men försöka föda ut ett bautabarn.

Folk frågar mig följande just nu: hur mår du? ska du verkligen jobba till så snart före förlossningen? vet du vad det blir? samt hur mycket har du gått upp i vikt?

Jag svarar bra. ja. jag hoppas på en liten fjäril som flyger ut lätt. jag har gått ner i vikt.

Och jag vet inte vilket svar de blir mest förvånade av.

Man ska gå upp i vikt när man är gravid, man ska mysa runt med sina kakor och väcka sin partner mitt i natten och begära spenvarm mjölk. Man ska äta för två och man ska ha en choklad i väskan. Men vad händer om det blir tvärt om? Om man aldrig är hungrig, om man kräktes arton veckor i sträck, om man kan äta några tuggor, sen får det inte plats mer, och man vill verkligen inte äta kakor, för det är väl inte det man borde äta när man knappt får i sig något?

Folk blir imponerade. Säger att jag är duktig som inte går upp i vikt. Stolte mannen orosrynkar sig bakom min rygg och gillar inte att han kan se mina revben. Han stryker en hand över dem och adderar mer smör i maten. Barnmorskan ber läkaren göra en extra koll på ultraljudet så att Fimpen växer som Fimpen ska. Fimpen växer som Fimpen ska och alla andas ut.

Det här är min mammakropp. Jag kommer i kläder som jag inte kommit i på kanske två år. Jag försöker ducka när folk tycker att jag är duktig som går ner i vikt, för inuti blir jag stolt över det, men vet att jag inte borde, skäms över min stolthet.

Den där om vad som händer på jobbet när man är från Skåne

De finfina kunder man har frågar om man kommer från Skåne och blir överlyckliga när man svarar jakande, för på deras SFI-utbildning har de fått veta att om man förstår skånska då kan man prata svenska på riktigt.

Man bråkar med röstanvisningen på sin telefon som inte alls förstår när man säger lunch utan med anklagande röst meddelar att den inte uppfattar vad man säger. Då får man ge upp, stänga dörren så att ingen hör, sen sänka sig till anvisningens nivå och viska fram lunch på stockholmska. Anvisningen lyser då upp och ropar aha, du sa LUNCH de första sju gångerna!

Den där om att han hinner dö hundra gånger om

Jag vaknar av att min hand söker på sängplatsen bredvid mig utan att hitta den stolta man den brukar hitta. Ibland hittar den en hårtuss att hålla fast i, ibland en hand, i bästa fall ett stycke mage. Ett stycke mage är lika med bäst tycker handen. Ett stycke mage är inte bra alls anser den stoltaste av män. Men i natt klockan halv ett ingenting alls.

Inom ett snabbt maratonlopp av tio minuter hinner jag ringa två gånger smsa två sms oroa mig ofantligt. Oron har blivit värre nu när man vaknar mitt i natten den skjuts som en flipperkula runt runt upp ner runt tillbaka och fram. Tänk om han inte kommer att finnas hos mig och Fimpen något mera. Tänk om vi inte får uppleva babyår barnår tonår vuxenår.

I mina tankar hinner han dö hundra gånger om. Man kan dö på så många sätt. På väg hem från träff med kompisar torsdagen den första december tjugohundraelva: minst fyra.

Påkörd av bil punkt
Påkörd av tunnelbana punkt
Misshandlad baraföratt punkt
Skjuten punkt

Minst fyra.

Nyckeln vrids om i låset han kommer in i sovrummet och baby, gråter du? mot min kind.