06 januari 2012

Den där om att inte ha ett a-barn


Det ligger ett lapptäcke av lukter över avdelningen. En stor ruta bebiskräk, en ruta bebisbajs. Instängdhet, enormt mycket desperation, hopp, förtvivlan. Det luktar äckligt. Det är en lukt jag aldrig kommer att glömma. I korridorerna går mammor iklädda ledsna, trötta ansikten och papporna tassar efter med förtvivlan i fötterna. Kuvöser, stora som rymdskepp, sveper förbi oss. Det ser ut som något från Star trek och de lyser blinkar låter visar kurvor.

Det tär på oss. Elva dagar på neo-avdelning, för för tidigt födda barn, det gräver hål i oss som aldrig kommer att repareras. Stolte mannen kommer in från korridoren och berättar att ett rymdskepp flugit förbi med larmet igång. Omkring sprang fyra läkare och efter kom en sammanbiten pappa. Jag vill inte ens veta om jag vill veta hur det gick.

Hela vår graviditet har vi skojat om vårt a-barn. Om hur perfekt på kurvan den låg. Perfekta värden, perfekt vikt. Håret, som svajade i fostervattnet. Så kommer Fimpen och Fimpen är sjuk, mår inte bra, är inget a-barn och allt faller och tappas på några sekunder. Han är så liten, så liten, inte ens de minsta kläder vi har med oss passar och mössan trillar ner över ögonen. Det är inte längre viktigt med allt det som vi funderade på: vilken hårfärg Fimpen skulle få, var vi skulle ställa barnsängen. Det har ingen betydelse vem som vinner Top model eller om det snöar den här vintern eller inte. Allt som har betydelse är testerna som vi gör varannan timme. Stolte mannen håller andan varje gång och blir så hoppigt glad när de visar värden på över trepunktnoll och så förtvivlat ledsen när de visar lägre.

En kväll gråter vi ihop. Vi kramas och snyftar och mina tårar slutar aldrig rinna. Det börjar med att de rullar bort vårt barn, Stolte mannen börjar snyfta och de tog vår Fimp! och jag har aldrig sett honom så. På natten hör jag honom gråta från sin säng och jag är för matt för slut för att gå över till honom och jag skäms för att jag inte gör det. Att jag somnar om istället för att gå över till min man.

16 kommentarer:

Jessica sa...

Jag känner inte dig, men jag har tänkt på er och undrat hur det går, och nu skriver du lite, och jag blir lite glad och mest ledsen. Hoppas hoppas hoppas allt löser sig och Fimpen blir ett glatt och friskt barn, och att ni om några månader kan skaka på huvudet och prata om hur galet det är att Fimpens liv började så oroligt men blev så himla bra sedan!

Cinderalley sa...

Det har ar sa himla hjartskarande!

egoistiska egon sa...

Det är nu man önskar så mkt att man kunde göra ngt för att rätta till det. Hjälpa er. Och då är väl det bara en nano-del av vad som hände inom er. Kram finaste familjen.

Christel sa...

Herregud. Jag gråter när jag läser det här, och det känns så obeskrivligt skönt att jag läst inlägget ovan. Att jag vet att det gick bra, att ni sluppit ut från alla de där lukterna. Att ni är hemma och att ni har varandra.
Ha inte dåligt samvete för att du inte orkade bära hans sorg också. Din egen väger tillräckligt mycket.
All lycka till er!

Katta Kvack sa...

Men åh! Ni ska veta att jag tänkt en massa på er och undrar hur det går för er. Kramar i massor.

anna-karin sa...

Har aldrig kommenterat förut men vill skicka en kram.

Ida sa...

Åh. Känslorna. Man är så sårbar första tiden med en bebis, och så när det blir sådär, usch vad jobbigt.

Jenny M sa...

Hjärtskärande! Och ändå så värmande. Du skriver så bra om allt. kram till er.

Ellinor sa...

Jag vet att det inte är lätt att sorgen över ett sjukt barn inte är lätt. att vara ensam i ledsamheten och oron även fast ni är två. tröttheten som bara är.

Kram och jag vet inte hur det känns men jag hoppas jag kan skicka lite styrka ändå.

Ellinor sa...

Jag vet att det inte är lätt att sorgen över ett sjukt barn inte är lätt. att vara ensam i ledsamheten och oron även fast ni är två. tröttheten som bara är.

Kram och jag vet inte hur det känns men jag hoppas jag kan skicka lite styrka ändå.

Elisabeth sa...

Jo,ni kommer att komma över det. Min flicka är 21 år och jag tänker nästan aldrig på neoavdelningen. Men det tog tid. När hon fyllde fem kommer jag ihåg att jag storgrät i duschen. Sen klingade det av år för år...<3

Världens Bästa Flickvän sa...

Åh, fyfan. Har tänkt på er så himla mycket - och jag säger som Christel här ovan att det är så otroligt skönt att ha läst inlägget ovan när jag nu torkar bort tårarna som bara rinner. Vad skönt att det blivit bättre och jippie att ni fått komma hem!!!

Kramar i massor!

Haren sa...

Fimpens lilla hand. Åh. Åh. Åh. Så skönt att ni fått komma hem nu.

MW sa...

Vi var ju bara inne i 2 dagar, kan verkligen föreställa mig att 11 gör hål i både hjärta och tårkanaler. Plus tröttheten, TRÖTTHETEN parat med oron. Du och Stolte Mannen verkar vara ett starkt team, ni kommer ta er igenom det!

Linda R sa...

Håller med ovanstående MW, ni är och blir ett bra föräldrateam..!

Johanna sa...

Men gud, jag har av nån anledning missat det här inlägget. Skickar jättemassa kramar till er allihop Jenny, många många.