Den där om en månad

Ja men hallå, jag vill också skriva månadsbrev till min bebis som Katta gör. Sen ignorerar jag totalt det faktum att det är uteslutande 99% bebisprat på den här bloggen just nu. Det är 99% bebis i mitt liv, så det finns inte så mycket annat att skriva om.

Hej Fimpen,

det här är din mamma som skriver. Jag heter Jenny (det kan vara bra att veta när vi slarvar bort dig i stora köpcentrum så att de måste kalla på oss i högtalarsystemet). Du vet hon som just nu fungerar som tuttmaskin och som det ibland är skönt att somna intill. Tätt, tätt. Ibland vaknar jag av att du ligger närmare än jag la dig när jag somnade och vill tro att du makat dig närmare men vet att det egentligen är så att du rullat in för att det är en nerbuktning i sängen.

Idag är du en månad, en vecka och en dag. Du ligger bredvid mig i soffan och skriker, dock har du inte riktigt börjat producera tårar ännu, så man kan låtsas att du inte är ledsen på riktigt. I alla fall nu, när du har skriknivå ett på en femgradig stormskala. Du är även flottig som fan, efter att jag kladdat in dig i babyolja för att du var torr som fnöske i hårbotten. Du gick från att se ut som en gubbe med mjäll till att se ut som en gubbe med combover och pomada.

Du är så liten. I går var vi på bvc och du har äntligen nått den vikt du skulle väga när du skulle födas. Du ger inte länge en illusion om att vara genomskinlig, samtidigt som du hade en lite brunare hudnyans när du föddes, som om din pappa var grek. Du börjar växa i dina kläder och vi har gått över till storlek femtio och behöver inte vika upp ärmar och ben. Du är fortfarande för liten för bärselen, men vi har lånat en bässjal som du somnar jättesnabbt i. Du börjar få dubbelhaka och ben man vill bita i. Din mage är mjölktrind och jag brukar blåsa varmluft på den med munnen, för att jag tror att du gillar det, eftersom du alltid verkar frysa och darrar med läpparna.

Du kan lyfta ditt huvud när du ligger på mage, även om du måste parera med benen för att hålla balansen. Då ser du ut som ett litet fyllo. Ibland vänder du dig från mage till sidan. Jag antar att du inte ska kunna det än, men du hatar verkligen att ligga på mage, så jag förstår dig.

Du kan inte le ännu, men ibland gör du en grimas som liknar ett leende. Jag visste inte att bebisar kunde ha så många uttryck i sina ansikten. Ingen kan se på mig med sådant förakt som du gör. Det är som om du är fjorton i ansiktet och skäms över mig när vi fuldansar ihop. Du är fjorton år i ansiktet. Du är en månad. Du är en gammal gubbe. Ibland rynkar du pannan och då kallar vi dig lilla professorn. Ibland när du gallskriker (en fyra på stormvarningen) och man tar upp dig så blir du tyst på en gång. Jag kan trösta dig. Allt du ville var att jag skulle komma. Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska hela mitt liv.