Den där om att överreagera

Okej. Jag kanske överreagerade igår.
Eller så gjorde jag inte det.
Det är så svårt när vi bor så långt ifrån varandra.

Och i början tjatade han över att allt skulle diskuteras, allt skulle lösas.
Nu löser vi aldrig ett skit.
Jag tycker saker och han tycker tvärtom.
Han tycker saker och jag tycker tvärtom.

Och så kom jag på att vi skulle skita i allt och bara börja dejta och börja om till våren.
Och han tyckte som jag. Och att det var bra.
Men nu känns det som om det egentligen inte betyder ett skit för honom.
Som om jag inte betyder ett skit.
För om man säger att "vi får se hur det blir", så har man redan gett upp.
Då bryr man sig inte.

Och om inte han bryr sig, varför ska jag?
Varför ska jag ensam kämpa för oss?
Medan han ligger och vilar och funderar på hur han vill ha det.
För det är så det känns.

Och jag kanske pressar och trycker och är jobbig.
Men jag kan inte sitta och titta på.
Medan han förstör det fina.
Sådan är inte jag.
Jag måste ha ordning.

Och de brukar säga att om någon säger en sak tillräckligt många gånger till dig så börjar du tro det.
Så efter en massa "du älskar mig inte längre, du måste lämna mig!"
Så börjar jag tro att han kanske har rätt.
Även om jag kommer älska honom tills jag dör.