Detta är förvirrande. Jag vet knappt vad som är rätt och fel. Eller om jag borde bedöma det själv. Och samtidigt som det känns förvirrande så känns det befriande. Jag kan gå ut och flirta med killar om jag vill det. Jag kan hångla, sova borta och ha så mycket sex jag vill med vem jag vill. Eller kan jag det? Gör han det?
Åh, Gud, gör han det?
Det tror jag inte, men tänk om tillfället knackar på hans port? Eller på hans gylf? Tänk om han är ute, festar, är full och är besviken på mig (som jag vet att han är, men jag har inget val). Så står hon där och är lång, snygg och säger de rätta sakerna. Jag mår illa.
Är jag otrogen om jag kysser någon? Vad innebär det här? Finns det några regler? Vad vill jag? Bara tanken på att någon annan skulle smeka mig över ryggen och stoppa sin tunga i min mun får mig att må illa. Någon annans tunga i min mun? Jag mår illa.
Hur klarar folk sådant här? Hur gör de? Hur bär de sig åt? Och hur är det första gången med någon ny?
Vad vill jag?
Vad vill jag?
Vad vill JAG?
Tid att vara mig själv.
Ta vara på mig.
Vem är jag?
Vad vill jag?
Det jag vill får jag inte.
Åh, Gud, hans hand på någon annans rygg.
Och vad gör vi sen? När han säger att nu är det nog.
När han säger att han inte klarar en sekund mer utan mig.
Kommer jag kunna svälja min stolthet och gå tillbaka till honom då?
Hur gör vi då?
Blir allt som det alltid har varit?
Vill jag ha det så? Som det alltid har varit. Har det alltid varit likadant?
Är det meningen att jag ska ha hittat mig själv då?
Är det då jag ska lita på honom?
Är det då jag ska vara säker på att han fått sin frihet och inte vill vara ensam något mer?
Är det då jag ska lägga mitt huvud på kudden bredvid hans och låta bli att fråga vad som egentligen hänt.
Om vad han gjorde.
Om vad han har haft för sig.
Om han har haft sin hand på någon annans rygg.
Och om han haft det kan jag då förlåta? För jag vet att jag aldrig kommer kunna glömma. Behöver jag förlåta? Kommer det att fungera? Och om någon haft sin hand på min rygg, kommer jag då kunna glömma? Vill han veta det då? Kommer jag kunna förlåta mig själv? Måste jag det? Och om han inte vill veta, måste jag då hålla det inom mig hela livet? Har jag då varit otrogen?
Handlar det här om sexuella äventyr?
Om kärlek, närhet, ångest, bekräftelse, äventyr, hämnd?
Kommer jag vilja ha eller behöva kärlek, närhet, bekräftelse, äventyr, hämnd under den här tiden?
Hur lång är den här tiden?
Hur lång är den här tiden?
Var befinner jag mig i slutet av den här tiden?
Var befinner jag mig nu?
Var befann jag mig tidigare?
Om det är meningen att vi ska hitta oss som vi var innan, var var jag innan?
Vill jag vara den jag var innan?
Vill jag hitta Jenny utan Matias?
Vill jag vara den personen?
Ensam?
Hon, där borta, hon skrattar. Har jag glömt hur man skrattar?
Kommer jag aldrig mer få skratta?
Tänk om jag lever tills jag är 87 år och aldrig mer kommer skratta.
Så där äkta.
Jag undrar om jag kommer slippa skrattrynkor då.
Jag har hört att de brukar komma runt ögonen.
Eller så blir jag bara patetisk.
Varför skulle jag aldrig mer skratta?
Och allt påminner om honom.
Alla låtar.
Alla känslor.
Alla kuddöverdrag.
Alla väder.
Hur ska jag kunna hitta mitt eget när allt andas honom?
Tänk om jag lever tills att jag är 87 år och aldrig mer kommer få känna hans hand mot min rygg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
åh.
Om du inte kan vara med den du älskar, älska den du är med.
Jojjan: Äh, jag vill inte älska nån gammal stofil heller!
jojjan: det där fungerar inte någonstans.
Skicka en kommentar