Den där om myrsteg

Nu är allt fixfärdigt. Jag har lägenheten. Jag kommer in på Stockholms universitet. Jag har fixat så att jag får mina kursen tillgodoräknade. Jag har flytthjälp. Jag har någon som kan hyra min lägenhet. Jag har extrajobb. Jag känner friheten. Jag har klarat mina kurser här. Jag har sagt upp mig på mina tre extrajobbvolontärtjafs här. Jag har fått mamma och pappa att acceptera att jag kommer flytta längre bort igen. Jag har fått avundsjuka telefonsamtal av min bror. Jag har pratat med alla mina söta vänner i Stockholm om allt kul vi ska göra. Jag har lovat mina Växjövänner att komma tillbaka. Jag har en underbar lägenhetskompis. Jag har planer för den uppsats jag kommer skriva i Stockholm. Jag har längtan. Jag har planer.

Men allt detta. Allt detta kommer gå åt helvete om inte han vill ha mig då. Om han säger att han behöver mer tid. Att han inte ens klarar av att ta myrsteg framåt. Och jag hatar att samtidigt som jag skriver det här om min längtan och saknad så kanske han känner sig nervös och trängd av det.

Att ha våren som jag har haft hösten tror jag inte att jag klarar av.