Hej Jenny!Kattor till salu! Vad tycks?
Och mamma ringde och sa att det är nog inte så lång tid kvar, du måste vara redo att flyga hem när som helst.Och hon fick mitt hjärta att blöda. Och inte bara blöda, utan utspritt över ett gigantiskt område, som om någon sprängt det lagt en bomb där och sedan inte tänkt på konsekvenserna.
Med på bild är inte Morr och Fräs, de är helsvarta.
Och hon var sexton år. Sexton år och sovit i min säng så många nätter i så många år. Och jag började gråta redan då, i luren, tömd på tankar om att inte låta min mamma höra mig gråta. Och jag grat i luren med M och sa att jag visste vilken dag hon skulle dö och jag visste att mitt hjärta, mitt hjärta och han visste. Han visste också om mitt hjärta.
De är lite skygga så de behöver mycket gos till att börja med. De är dock mycket nyfikna men Granit (bilden) blev lite rädd för mig idag.
Och vi tog dit henne i buren och hon hatade det såklart. Såklart hatade hon det och mjuade hela vägen och sen lite till. Och herre Gud, jag höll henne i famnen och hon ville sitta i fönstret, men hon blev svagare och svagare och hon såg en hund och hon som hatade hundar och jag ville bara springa ut och radera den dar hunden från hennes ögon, det sista hon skulle se.
Jag tror att vi ar redo for en ny katt.
Och hon blev svagare och svagare och jag tog henne i famnen och hennes päls blev våt så våt av mina tårar och pappas tårar och mammas tårar. Och på natten grät jag och sov inte mycket. Och jag tror faktiskt inte att jag gråtit så mycket någon gång. Fore. Inte efter. Inte efter M. Aldrig. Och i rummet bredvid hörde jag mamma gråta.
Mvh Mammi.
7 kommentarer:
Det här inlägget fick mig att gråta floder. Vi håller just på och försöker bestämma om vi har råd att ta med alla våra till Sverige och vilka vi ska ge bort och det är så hemskt att det finns inte. Man kan inte välja mellan sina bebisar! Säger jag hela dagarna i ända och ingen FATTAR. Men tack.
ouch. precis sådär känns det - du kan verkligen fånga känslor och stämningar!
/anna
Ja, herregud. Jag vet. Shit alltså. Fan.
Usch, vet precis vad du skriver om. När jag reste i Indonesien förra året handlade det om min mormor. Sen följde det med farmödrar, katter, hundar... Man önskar man kunde vara hos alla man älskar så att hjärtat går sönder, så att hjärtat inte går sönder för att man inte alltid kan vara tillsammans.
Kissekatter och mammabrev vet var dom tar... *kramar om sötflickan*
Kaia: klart ni kan ta alla! Val? Jo!
Annadal: tack snalla!
FS, Linda, Maza: hemskt, hemskt! Om man ska se nagot bra i det sa far det val vara att det hande innan jag flyttade hit.
Usch, kan inte ens föreställa mig hur ont det kommer göra när min plutts tid är inne. Fyfyfyfyfyfy hemska tanke.
Skicka en kommentar