Den där om att Skåne inte är platt

För första gången står jag här igen. Där igen där jag lovade mig själv att inte hamna. Och jag tittar bredvid mig på marken och där ligger det, det jag lovade att skydda och bevara. Hantera och smeka.

Jag önskar att jag hade kunnat lägga det i en låda full med bomull och sån där plast som är så rolig att trycka luften ur. Där skulle det få ligga och jag skulle lägga upp lådan på mamma och pappas vind, för på mamma och pappas vind skulle det få vara i fred bland gunghästar och ishockeyvantar och det skulle inte bli särskilt dammigt, där i lådan, men antagligen lite bortglömt.

Istället ställer jag mig på berget. På det där berget som finns mitt i Skåne och man skulle kunna tro att Skåne är platt, men där, på berget, kastar jag ut det, som om det hade boomerangeffekt. Men det har inte boomerangeffekt och det kommer inte tillbaka rött och gyllene och skimrande, det trillar på vägen och ramlar neråt och jag kan känna. Kan känna varje sten och icketelefonsamtal och jag kan känna varje par ögon som tittar på honom och alla brutna löften.

Och han. Går förbi mig. Stryker mig längs ryggen. Smeker det där jag borde skydda och bevara och inte sträcka fram till varenda djävla man som kan titta mig djupt in i ögonen och lova mig månen. Och jag börjar darra. Lurar ingen. Mer än mig själv.

Och jag. Tror att jag ser honom. Tror att jag ser honom. Och snubblar i tanken. Och på marken. Och lilla hjärtat, lilla hjärtat är inte skyddat. Inte skyddat alls.