Den där om att vara naken

De hade varit ute och festat hela kvällen och hela natten och fan, jag slänger in hela dagen med. Det hade varit öl och inte lite öl och vodka med juice (juicen för att i alla fall vara lite nyttiga) och herre Gud, när de druckit inte så lite öl så rökte de maja. Och kanske lite senare på kvällen med. När de druckit mer inte så lite öl.

Och med knappt någon mat i magen och efter "ska vi redan gå hem?" klockan fem på morgonen så gick de faktiskt hem.

Och hem dit de gick var egentligen inte hemma, utan hos en killkompis en kille som var deras vän. Och de kom hem, som inte var hemma, och de fnittrade och snurrade och det snurrade och hur många öl hade de druckit egentligen? Tydligen inte tillräckligt, för killen som var deras vän fnittrade med dem och fyllde på deras glas, som egentligen inte var deras, utan hans, och kanske använde de inte ens glas, utan drack direkt ur flaskan?

Och fnissande gick de till sängen och om de bara kunde sluta fnissa så skulle de bli förbannat skönt att sova.

Och hon, den ena, med blont hår, vaknade av att killen som var en vän låg naken bredvid henne och herre jisses, det var hon med, liggandes, naken och hon kunde inte minnas att hon tagit av sig kläderna. Och han var hård och hon ville inte visste inte och hon fnissade till, men det var inte ett sånt där fniss som man skrattar av, utan strax därefter kom rädslan och tårarna. Och tårarna. Och tårarna kom. Och han tog tag om hennes handleder och frågade inte snälla, inte ens med snälla med ett utropstecken.

Och ganska paralyserad. Var hon. Och det var inte så här det skulle vara eller gå till. Han tog hennes hand och hennes hand var inte till för att tas och han var så hård och stark och stor och kompisen, den där andra, som var brunhårig, vaknade inte. Vaknade inte.

Och blodsmak i munnen och "helvetehelvetehelvete" och hålla benen tätt ihop och kompis bredvid vaknar och kan känna att något är fel. Så fel. Det känns i luften och killen som skulle vara en vän är naken och luften är fel. Och brunt hår tar ljust hår i handen och tar kläder och de går ut och ingen fnissar, för ibland så försvinner fnisset när luften är fel.

Och de lämnade lägenheten och de lämnade skam och de lämnade nakenheten och de lämnade killen som inte längre var deras vän och de gick hem till tryggheten och de kröp ner och in i den och hon den där ljusa undrade om tryggheten någonsin skulle bli den samma igen.