Och han fladdrar förbi och hon tittar på mig med sådär ledsna ögon som bara hon kan ha som om hon levt hela sitt liv och gjort dåliga val efter dåliga val och hon sager att "jag tror att jag har förlorat honom".
Och ingen förlust är svårare än att förlora någon och samtidigt ha dem precis framför ögonen, där, levandes utan att vara levande.
Och jag tittar på henne, hon som är bland de vackraste och svarar att hon visste det, hon visste vad han gjort vem han är vad han gjorde vem han var vad hon gav sig in i och att han skulle ge sig in i henne på henne överallt på henne, tränga in och inte be om lov. Hon visste det, där i början nar början bara var början och slutet inte ens var nära.
Och han, han är så vacker en av de vackraste. Men ögonen, ögonen så långt borta och i dem kan man se slutet, kanske redan kunde, där i början.
Och inget kan hindra honom att fly om han nu flyr. Så gammal bara tjugo. Och hon, den där vackraste vet. Hon vet vad det gör med honom, hon har hälsat på den där världen själv så många gånger men "inte så där, inte så där."
Och hon viskar, omedveten om att hon tänker högt, att hon förlorat honom. "Han är inte här. Han är inte här."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
åhh darling...så fint, så fint.
Så jobbigt levande...
skulle kunna skriva något upplyftande, men det är inte alltid det man vill höra. så jag skriver bara... ja, du vet.
aj.
att förlora någon som lever fast de är döda framför en är fruktansvärt, tärande, nerslitande, öde. ge inte dig själv till sådana baby, om du kan låta bli. livet är för kort.
Christina: Aldrig. Jag haller mig till de dar som aldrig ringer nar de ska.
jag fattar inte: var kommer kokainet in i bilden?
El usuario anónimo (som du heter har): Hon traffar honom, han traffar kokain. Han "forsvinner", hon blir ledsen...
Skicka en kommentar