Den där om vad hon gett mig

Två månader. Igår. Och Mexico City har gått fran att hårdknulla mig bortom all kontroll till att ligga stilla i sängen och titta mig djupt i ögonen. Hon har gett mig underbara vänner, blåmärken, mat så stark att mina ögon har tårats, en uppskattning av lime. Hon har gett mig 150 kilometer i timmen pa rakstracka, förbundna ögon, bitchslaps på kinden. Hon har dragit undan mattan under fötterna på mig och vänt upp och ner på mina sanningar och vad och vem jag trodde att jag skulle bli.

Hon har supit mig full och klippt min lugg sne och rökt mig hög och utsatt mig för trafik och kokain och Gud-vet-vad-det-var-i-det-där i mängder. Hon har hållt for min mun och näsa så att jag inte har kunnat andats och hon har smekt mig längs ryggraden.

Hon har tvingat mig att prata spanska och spanska och engelska och gjort sa att jag nu har problem att uttala ord pa mitt modersmal. Hon skrattar mig i ansiktet och vet att jag älskar henne passionerat.

Hon har gett mig en av de vackraste mannen jag kysst, som kysst mig, lovat att ringa mig sen skitit fullständigt i mig en vecka för att sedan ringa mig full och lova att han vill vara med mig, medan en annan kille bitit mig i nacken under tiden han uttalat dessa ord och jag "mmmmm":at, utan att veta vem jag "mmmmm":at åt och för.

Hon har gett mig fransmän och amerikanare och australiensare och norskor och såklart mexikanare. Hon har dukat upp dem som ett smörgasbord och sagt att "här, här har du, här har du, ta för dig!" Och jag har tagit för mig.

Jag har tagit for mig.