Den där om violetta skymningar

Här borta som nu är hemma och inte längre där utan här har jag hittat folk som är förvånande lika mig, kör på i etthundraåttio tittar inte bakåt. Och aldrig tidigare har jag träffat sådana, som sätter orden precis där jag vill ha dem och skriker makt och utstrålning, utan att säga det högt, men med en fullständig medvetenhet om vem och var de är. Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna, vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor.

Och en av de där av manligt kön, från norra Amerika, skrattar så att han får ont i magen och berättar for oss att vi måste vara de galnaste som går på universitetet och vi ler mot honom och blåser rök i hans ansikte, säger att vi vet och vänder oss sen om och bugar inför det faktum att vi är vi, vi är precis där vi vill vara. Och de. De är så förbannat modiga och vackra. Oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver, tunga bränningar och förflugna fåglar.

Och de andra tittar intresserade på och lyssnar tydligt när läraren talar och guiden visar, men vi, vi sitter längst bak och sover och fan ta er, vi får ändå högsta betyg, och vi får högsta betyg fast vi hånglade och var ute till klockan sju igår. Och han, den där från norra Amerika, tittar på foton av oss och frågar varför vi står nakna, insvepta i mexikanska flaggan, och jag säger att det bara hände och ber honom att inte fråga så mycket och han skrattar igen. Vi äro de minst väntade och de djupast röda, tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.