Den där om vykortshemligheter

Den där om tvåtusensju

Men alltså. Tvåtusensju. Jag är lite tveksam. Antagligen mest för att jag, av någon anledning, inte gillar siffran sju. Jag känner på mig att tvåtusensju kommer att bli ett ganska dåligt år. Det är det här året jag måste växa till mig och växa upp och skaffa en riktig pojkvän som vill gifta sig (så småningom), för annars så kommer jag bli en gammal hagga som sitter ensam och utan ungar och som min bror och hans familj måste hälsa på/bjuda in varje julafton, och barnen kommer att ogilla mig och gnälla över att "måste vi hälsa på Jenny? Hon är så trååååkig!" och jag kommer sitta ensam och det enda jag kommer att höra är en sån där klocka som låter högt och ibland har jag på radion, på P2, för att inte känna mig ensam.

Och runt 2052 så kommer mina kompisar börja ringa igen, för då har deras män dött och då kan de börja umgås igen. Och då kommer vi mest klaga på lårbenshalsar och vilken skit de spelar på P2 och sen kommer vi doppa kakorna i kaffet (jag tror att jag har börjat dricka kaffe då. Börjar nog runt år 2017, i ett desperat försök att förändra mitt liv) för att de inte ska vara så hårda mot gommen och bitar kommer trilla ner i kaffet och det kommer bli sådär äckligt i kaffekoppsbotten, men det kommer vi inte att se, för vi kommer vara halvblinda hela hopen.

Och tvåtusensju kommer bli det året då jag måste välja mellan Bangkok och hund (och stanna i Sverige), men eftersom det händer en massa blodiga grejer i Bangkok just nu, så kommer jag inte få åka, så jag kommer nog stanna i Sverige och köpa mig en lägenhet söderomSöder i Stockholm, och där kommer jag bo med min lille jycke och kanske en katt med, så att de kan få leka när jag är upptagen med att knulla runt och få klamydia och en ny pojkvän som vill gifta sig (så småningom).

Jamen... gott nytt år på er då!

Den där om att jag ser döda människor

Jag log och vände mig bort från henne och drog in luft genom munnen, skickade det djupt, ut genom näsan. Tog min ölflaska, drog bort lite av etiketen och gick bort till honom. Let the show begin.

"Hej, vi har inte träffats, Jenny heter jag (snälla gilla mig, gilla mig!)" Och han var faktiskt ganska så snygg, på ett sånt där vanligt sätt, lite sådär "hej, jag heter Fredrik, har spelat fotboll och var ganska poppis på gymnasiet, där jag fick helt okej betyg". Ingen som knullar dig hårt. Eller kanske precis typen som knullar dig hårt.

Vi pratade i alla fall ett litet tag och egentligen hade jag honom där jag ville ha honom. Jag hade honom fångad i tittaunderluggblicken, fast i duberättarsåroligtfnisset, insnärjd i tittasomjagrörminahänderöverbröstet, fascinerad över slickandet över läpparna. Så jag vet inte varför.

Jag frågade om jag fick titta på hans händer och han gav dem till mig med ett leende. Jag tittade på dem och vred och vände och kände och smekte och sa "du är född i mars, din favoritfärg är grön, du gillar musik väldigt mycket och din flickvän dumpade dig för ett halvår sedan. Efter det har du bara haft one nights och du känner dig ganska ensam." Och han tittade tvivlande på mig och frågade hur jag kunde veta det. Och jag sa förlåt och att jag inte brukade göra det där första gången jag träffar folk, men att jag kan se saker. I see dead people. Han ursäktade sig för att gå på toaletten och jag gick till köket, säker på att han skulle återvända.

Han kom tillbaka. Och berättade att han hade pratat med sina kompisar, men att de inte hade berättat för mig om honom. Jag svarade att jag visste. I see dead people. Han frågade vad mer jag kunde se. Jag tog hans händer igen och sa att han ville flytta utomlands, att han pluggade ekonomi (vilket inte var så svårt att lista ut, eftersom han berättat det tidigare), att han helgen innan det varit i Köpenhamn.

Och jag borde ha slutat där. Jag borde ha lett mot honom och sagt något fånigt som att "och nu vet jag att du vill kyssa mig!" men fan, ibland, och inte bara ibland, utan oftare, så går jag för långt, så jag sa att jag var tvungen att vila lite, eftersom det tröttat ut mig. Och han erbjöd sig att köra mig hem. Så att säga. Och jag tackade ja och sa att jag bara skulle säga hejdå till min kompis.

Jag gick fram till kompisen och viskade till henne att "tack för informationen, han gick på det. Vi ses imorgon!" Och ja, sen den natten (då jag hade ett djävla meck att inte avsöja mig själv) är jag känd för att ha mer än en talang i vissa kretsar i Lund.

Den där om vykortshemligheter

Den där om nya York

Det måste vara himla förargande att vara en av världens största städer, en stad som slår folk till marken med sin storhet, en stad som breder ut sig, förför, lockar och kittlar att inte få ett eget namn, utan bli en lill... stora... syster till engelska York.

Den där om julklapparna från mamma

Den där om att vara i New York

Jag försöker inte ens att kämpa emot. För när jag ser honom där på flygplatsen, väntande och stående, sådär oberörd som bara han kan se ut att vara, kan jag inte sluta le. Och jag ser honom före han ser mig, och en av de underbaraste känslorna på den här resan var att se honom se mig, för han får syn på mig och mitt leende och hela oberörda han skiner upp och börjar skratta och jisses, jag blir nervös de där sista tjugi metrarna och senare, på kvällen, när vi har druckit för många öl med hans kompisar, ligger vi under täcket och det är svårt att få luft, men han tar min hand och säger att han saknat mig och att han är glad att han har träffat mig även om jag ska lämna honom.

Och han förvånar mig. Jag drar med honom till Museo de Arte Moderno, även om han protesterar, men där pekar han ut tavlor och berättar om dem och en av tavlorna, en av de jag gillar och kan se vad den föreställer, har en av hans släktingar målat.

Han pussar mig i nacken och frågar vad det är jag nu skriver, säger att det finns tre saker jag alltid gör, var jag än är: skriver, är söt och förvirrad. Och jag ler åt honom och svarar att jag skriver om honom och han ber mig att läsa, men jag vägrar och skriver istället en saga åt honom, som jag lägger under hans kudde.

Och jisses, vi är så barnsliga och så vuxna och sockersöta att man bara vill spy, men vi har så lite tid kvar och skulle han fråga så skulle jag gifta mig med honom.

Igen.

Men jag måste lämna honom. Jag lämnar honom och säger att vi ses i mars, måste ses i mars och jag känner alltid såhär, alltid såhär himlastormande den första tiden. Försöker jag intala mig. Jag sitter på flygplatsen och läser vad jag skrev i min dagbok sist jag satt på den här flygplatsen och det står att

"Jag vaknar av väckarklockan sådär tidigt, när himlen fortfarande är fascinerande nyvaken, sådär tidigt att folk verkligen lägger märke till henne och hon sträcker ut sig i oändlighet. Innan folk hunnit börja stressa till jobb.

The yeah yeah yeahs sällskapar mig tillsammans med The Frays hela vägen till Grönland. Mannen som sitter längst ut mot gången överraskar både mig och min svenske granne när han helt plötsligt kommenterar svenskens filosofibok på svenska, efter att ha pratat amerikanska med oss i flera timmar.

Tröttheten har brottat ner mig när vi lyfter från New York. Jag orkar inte ens trycka ner naglarna i händerna, utan somnar redan innan vi lyfter.

J anklagar mig för att vara vemodig. Jag är ledsen, men jag har blivit en Coldplaylåt. Jag har blivit för gammal för borttappade pass, försenade flyg, ensamheten, oändligheten. Efter den här resan stannar jag. Då kommer jag stå still."

Och sen är jag där. Och han, den andre mannen i mitt liv, min bror, står och väntar på mig med en unkelele i handen. Såklart. Och han får mig att skratta igen.

Den där om en god jul

Hoppas att ni har en fin och god jul. Det kommer jag att ha. All kärlek i världen åt och till er.

<--- Så här vamt är det i Belize just nu.

Den där om åldern

Jag har fan blivit otåligare med åldern. Man skulle kunna tro att jag skulle varva ner på ålderns höst, sitta och titta ut över havet och fundera, lite så där fint, som de gör på film, men icke. Jag kan inte se en biofilm. Det kryper och suckar och vrålar i kroppen, till skillnad mot när jag var femton och gick på bio hela tiden. Då var jag lugn, med en liten parantes om att jag kanske bara var lat.

Varför? Har det att göra med tiden? Tiden går så snabbt nu att det kanske är det som gör att jag blir rastlös fortare. Jag har till och med blivit rastlös av hångel. Eller så blir jag inte rastlös snabbare, det är kanske så att tiden går så snabbt att det känns som om jag blir rastlös snabbare. Och det där hånglet kan inte ha varit särskilt bra, även om han var förbannat snygg.

Och saker får liksom mindre betydelse. Det är lite läskigt. Det är ruiner och pyramider och apor och Frida Kahlo och på andra sidan jorden och döda människor och leva på kanten och testa för mycket droger och kärleksförklaringar och box i magen och det känns som om det enda som upprör och vidrör och slår mig är när jag kör i hundraåttio kilometer i timmen i hans bil.

Förvirrad. Har jag alltid varit. Och klumpig. Fast det börjar bli värre. Folk klagar på att jag inte lägger märke till saker och lever lite inne i mig själv. Jag glömmer frusna kycklingar på gymmet och måste fråga efter dem i receptionen. Jag slarvar bort mig själv och går vilse förbannat ofta. Jag glömmer folks namn och tider. Och på flygplatsen, i Mexico City, låser jag in mig själv på toaletten, så att en städtant måste klättra över från toaletten bredvid och låsa ut mig.

Och han, min icke-man, suckar över mig och förstår inte hur jag kan vara normalbegåvad och kvick samtidigt som jag tappar ut alla mina saker ur väskan mitt på vägen och ramlar över en hund och slår mig på knät.

Jag vet inte. Jag skyller på åldern.

Den där om Louis de Bernières

Man lär sig att känna igen varje nyans i varandras stämningar. Man vet exakt vad den andre kommer att säga. man vet precis vem som kommer att skratta och hur länge åt vilken typ av skämt. Man blir intimt bekant med lukten av varje mans fötter och svett. Man kan lägga handen mot någons ansikte i mörkret och veta vem det är. Man känner igen någons utrustning där den hänger över en stol, trots att den är densamma som alla andras. Man kan avgöra vems skäggstubb det är som ligger i tvättfatet. Man vet precis vem som vill byta en morot mot ens potatis, ett paket cigaretter mot ens ombytespar strumpor, ett vykort från Siena mot en penna. Man blir van att se varandra oförställt, och ingenting göms.

Vi var alla unga tillsammans. Vi skulle aldrig bli vackrare, vi skulle aldrig bli senigare och starkare, vi skulle aldrig ha sådana vattenslagsmål, vi skulle aldrig mer känna oss så oövervinneliga och odödliga.

Den dâr om att vara svettig

Sitter hâr igen.

Efter missad buss, varm buss, buss som gick sônder. Efter inga bussar tillbaka till Mexico City fôrrân den 25/12, en flygbiljett som kostade runt 4000:-, fôr att inte missa flyg till NY, en taxi som aldrig dôk upp. Efter en fôr dyr taxiresa, ett skithotell utan lakan, ingen sômn pa fjorton timmar. Efter att ha gatt upp klockan fem och behôva gôra det imorgon igen. Efter en stulen planbok, vârldens hemskaste stad (Chetumal), en vâldigt harig tval.

Men imorgon. Imorgon, 9.30 kommer han, min kâra, vackre icke-man och hâmtar mig pa flygplatsen. Ibland behôvs det litelite fôr att gôra en varm.

Han gôr mig varm.

Den där om saknad

Helt plotsligt borjar jag sakna och leta efter honom. Efter M. Efter snart ett ar behovs han vid min sida.

Jag befinner mig cirka tjugo meter under havsytan och far syn pa en sa kallad Nurse shark och stracker mig efter hans hand (M:s, inte hajens), for att visa honom, men handen finns inte dar. Det slar mig med full kraft och jag tanker att jag aldrig mer kommer att dyka med honom. Och inte fira den har julen med honom heller. Forra julen var den forsta, och jag ringde till honom med bultande hjarta och bultande kanslor, for vi hade inte pratat med varandra i telefon pa fyra manader och det skulle bli en overraskning.

Men han svarade inte.

Och nar jag ar dar nere, under vattenytan, kommer jag pa mig sjalv med vad jag gor och jag tror inte att vattnet var det enda som rann pa mitt ansikte nar jag kom upp.

For har, pa on, har jag borjat dromma om honom. Den har resan liknar sa mycket den som vi gjorde till Ostafrika, och jag vander mig om flera ganger varje dag och ska beratta nagot for honom.

Men han ar inte dar.

Och han var en av de forsta jag ringde nar jag fatt reda pa att jag kommit in pa universitetet har och han blev sa glad och ville boka biljett for att komma och halsa pa mig genastgenast, men sen hann verkligheten ifatt oss och verkligheten holl en ny flickvan i handen, och jisses, folk kan faktiskt inte aka och halsa pa exflickvanner, nar verkligheten haller en ny flickvan i handen.

Och jag drommer att han ska gifta sig med min kusin och jag star vid sidan av och undrar vad som hander och min mamma skriker at honom att han aldrig ville gifta sig med hennes dotter, varfor med min kusin? Och jag vaknar och fnyser till och berattar for min sangkamrat, min standige riddare om drommen och han fnyser och sager att jag ju gift mig nu, med en annan, somna om och lat honom sova vidare.

Men jag kan inte.

Och nej, det ar inte pa det viset. Det ar inte pa jagalskarhonomsamycket-sattet. Det ar mer sadar jaggjordeettforbannatmisstagjagsaknarminbastekompis-sattet. For hur mycket jag an alskade/alskar honom sa var vi inte menade. Sadar. For herre Gud, vad han irriterade sig pa mig pa var sista resa till Kroatien. Och jisses, vad vi var invanda och utnotta och fan for honom, for att han ibland valde sina kompisar fore mig och inte gav mig ratt presenter och litade for mycket pa att jag var trogen.

Och fan, vad jag alskade/alskar honom.

Den dâr om att Djungel Jane mar bra och nu befinner sig i Guatemala

Den dâr om en liten hâlsning fran sôdra Mexiko

Den där om resan

Okej, jag kommer nog vara lite borta härifrån ett tag nu, ska ut och resa. Det blir Mecixo City - San Cristóbal - Guatemala - Yucatan - Mexico City - New York - Skåne.

Vi ses!

Den där om att vara gift

Jo, och sen gick jag och gifte mig igår med, så nu har jag säkrat min framtid. Känns tryggt och bra, lagom tills jag ska åka hem.

Den där om att om du kliar min rygg, så kliar jag din...

Vi var på vår vanliga studentbar igår. Den är ganska så svart och lite olaglig. Har blivit stängd av polisen ett antal gånger. Helt plötsligt kommer polisen in. Min kompis suckar och säger att nu kommer de att stänga ner stället igen. Det gör de inte. De får varsin öl, gömmer dem under västen och går ut igen. Detta händer ungefär fem gånger. Och vi bara skrattar.

Den där om att jag inte precis oroar mig för vad som händer i Sverige

Den där om slutexamen

"Nämn en sak som förändrat din syn på mexikanska kvinnor under kursens gång."

"Innan jag kom till Mexiko trodde jag att mexikanska kvinnor stannade hemma vid spisen för att föda elva ungar samtidigt som deras make slog dem gula och blå. Självklart är det så. Som överallt i världen. Männen har de bästa jobben. De har möjligheter som kvinnor bara kan drömma om. Män blir serverade först, hjälper inte till i hemmen, kan svära och köra bil. Män får de bästa utbildningsplatserna och alla flickorna. Män kan ha "casa chicas"*. Som överallt i världen.

Men det är inte männen som den här kursen handlat om. Det är kvinnorna. Kvinnorna som ställt sig upp och frågat vad fan det är som händer. Kvinnorna som finns överallt och som kryper under skinnet på männen. De som kämpat sig in i politiken (Ibarra), de som målat och slagit Rivera på pungen (Kahlo), de som slagit sönder myten, i Hollywood, om den svaga mexikanska kvinnan (Felix och Hayek). Det är zapatistas och Soldaderas. Det är författarinnor, skådespelerskor, sångerskor och feminister. Det är mina vänner. Det är de som ställt sig upp och vägrat vara blåa och gula. Det är de som ställt sig upp och varit röda."

Den där om självklarheter

"Nota al pie".

Kan nagot vara mer självklart?

Den där om fotnoten

Vad fan heter fotnot pa spanska?

Den där om två presidenter

Jag skrev inget om Mexikos nya president. Calderon. Det här landet är lite halvgalet, så det är liksom lika bra att slänga in lite tokigheter när den nya presidenten skulle tillträda (1/12).

Från DN:

"I går utbröt stort slagsmål i kongressens underhus mellan Calderóns anhängare och parlamentariker som stödjer Andrés Manuel López Obrador, Calderóns rival i presidentvalet som vägrar erkänna sig besegrad.

Obradors anhängare hade avslöjat planer på att fysiskt hindra Calderón från att komma upp på podiet i underhuset när han ska invigas i ämbetet på fredag.

Calderóns anhängare försökte förekomma dessa planer genom att själva ockupera podiet, varpå vilt slagsmål utbröt i plenisalen.Talmannen Jorge Zermeno försökte hejda tumultet och kasta ut bråkmakarna ur salen, men det lyckades inte. Slagsmålet slutade med att Calderóns anhängare fick kontroll över podiet.

Talmannen fick till sist avbryta sittningen och skicka ut samtliga ledamöter.

López Obradors vänsterparti PRD vägrar fortfarande erkänna valresultatet, som gav högerkandidaten Calderón segern med minsta möjliga marginal.

I september lyckades PRD-medlemmar hindra avgående presidenten Vicente Fox från att hålla sitt årliga tal om tillståndet i nationen, och så sent som för två veckor sedan förklarade López Obrador sig själv som Mexikos "alternativ president" och bildade en "skuggregering".

På fredag installeras Calderón formellt som Mexikos president vid en högtidlig ceremoni under närvaro av bland andra grannlandet USA:s president George W Bush."

Och ja, nu har det här landet två regeringar.

Den där om Fridaögonbryn

Kiss-äta-sovadebatten har aldrig varit hetare än här. Alla nya, främmande som kommer till våra för- eller efterfester måste svara på den djupt intelligenta frågan:

"Vad är skönast? Att kissa när du verkligen behöver det, äta när du verkligen behöver det, eller sova när du verkligen behöver det?"

Och nästan alla svarar med kissvaret. Jag var dum nog och svarade sovsvaret, och alla här spenderade säkert tre timmar av en förfest med att försöka övertala mig, sen resten av kvällen med att hindra mig från att gå på toaletten, för att bevisa hur fel jag hade. Efter X antal timmar gav jag upp och höll med dem.

Förra helgen hade vi en ny australienare med på festen och hon kontrade frågan med att fråga vad vi helst skulle vara utan hela våra liv: sex eller alkohol. Alla svarade sex, utom vår halvgalna, irländska, som är katolik. Hon påstod sig kunna vara utan sex, men inte alkohol.

Den här helgen hämnades jag på alla som somnade på efterfesten. Den första som somnade fick texten "inte så kaxig nu, va? Sova är visst bäst!" på magen. Nästa fick Europa målad på kinden, en tredje ett Fridaögonbryn och en fjärde fick en linje som gick från höger stortå, upp över kroppen, runt, runt och ner till vänster stortå.

Kom inte och säg att jag inte är kreativ!

Den där om kulturellt utbyte

Jag försöker lära honom att säga

"Sju sjösjuka sjömän sköttes av sjuttisju sköna sjuksköterskor på det sjunkande skeppet Shanghai."

Och jag kämpar med frasen

"Tres tristes tigres tragaban trigo en un trigal, en un trigal los tres tristes tigres tragaban trigo."

Den där om att ha tråkigt på en föreläsning

Nakenhet naken vara naken hudlös känslolös känslolös? känslorna utanpå huden nakendans naiv under utanför nakna pälslös rastlös lös lössläppt slampa lampa tänd upplyst ljus mörk nere svart mörker borta långtbort nära innanpå hjärtslag bortalag bortamatch perfekt match mål måltid tidlös lössläppt lös rastlös pälslös nakna utanför under naiv nakendans huden utanpå känslorna känslolös? känslolös! hudlös vara naken naken nakenhet.

Den där om att resa

Jag önskar att jag hade kunnat resa i tiden. Hade jag kunnat resa i tiden hade jag åkt tillbaka till majjenny tvåtusensex för att hålla henne ihanden och krama henne och säga att decemberjenny tvåtusensex kommer må mycket bättre. Saker kommer inte att fixa sig och saker kommer fortfarande göra ont, men det kommer att bli bättre. Mycket bättre.

För när jag går tillbaka och läser

"Jag ligger sömnlös och håglös och utan allt jag känner att jag behöver. Och hjärnan skapar spöken som inte finns, som finns, som inte finns och det börjar ljusna, ser ni att det börjar ljusna? Nej, för det mörknade aldrig. Och det har varit mörkt så länge nu."

Så gör det förbannat ont. Herre Gud, ingen överdriver mer än vad jag gör, men det var verkligen så där mörkt. Så mörkt.

När jag kommer hem från allt det här underbara, som räddade mig mer än vad jag trodde det skulle göra, så antar jag att jag har en annan resa framför mig. Och jag antar att den resan kommer vara den jobbigaste jag gjort.

Den där om att det inte finns något värre än när folk berättar om sina drömmar för en

Det skulle i så fall vara när folk klagar över hur lite djävla tid de har och hur stessade de är.

Den här veckan måste jag...
- Gå på två dejter med två olika pojkar. (Snälla döda mig, jag har I-landsprobs!)
- Skriva två kritiker på artiklar om relationen USA - Mexiko.
- Skriva en slutuppsats på sexton sidor.
- Gå på en födelsedagsfest/middag.
- Ha två slutprov.
- Köpa en vinterjacka, inför New York (Shoppa! Nej! Snälla döda mig, jag har I-landsprobs!)
- Säga hejdå till alla mina bästa vänner. Här.
- Pussa på Den Där Mannen.
- Packa alla mina saker.
- Ta mig fjorton timmar söderut.
- Gråta massor.

(Och i natt drömde jag att jag var en supermodell och fick klänningar gratis.)

Den där om att man inte bör skriva sms när man druckit sprit fjorton timmar på raken

"I'm such a lady, but everytime you come around I'm a whore!"

Den där om Jenny Lingon

När man reser någonstans i det här landet, med långfärdsbuss, så måste man uppge sitt för- och efternamn. Eftersom mitt efternamn är så jekla svårt att uttala (plus att jag har en mental ålder av/på fem) så brukar jag uppge andra efternamn än mitt eget.

Det började med Jenny Lingon. Sen avanccerade jag. När vi, häromdagen, var och köpte biljetter för vår fjortontimmarsbussresa till San Cristóbal i södra Mexiko hette jag Jenny von Näbbgädda. Jag satt och småfnissade åt det hela vägen hem på tunnelbanan.

Den där om dejten

02:30: Jenny skickar ett sms om kvällen.
02:50: Jenny får svar.
07:00: Jenny duschar, snabbt, snabbt, eftersom han ska komma runt sju.
07:10: Jenny onanerar lite lätt i duschen.
07:20: Jenny provar fem olika tröjor.
07:25: Jenny väljer tröjan med urringning.
07:28: Jenny diskar två glas.
07:30: Jenny håller koll på sina pengar.
07:35: Jenny tittar på klockan för sjunde gången sedan den var 07:33.
07:36: Jenny borstar tänderna.
07:37: Jenny borstar tungan.
07:38: Jenny gör det stora dofttestet.
07:39: Jenny äter en banan, så att det inte ska bli övertydligt att hon borstat tänderna (om de får nys om att man borstat tänderna tror de att de ska få hångla. Klart de ska få hångla, men de kan ju få kämpa lite för det.)
07:42: Jenny målar naglarna, för att han ska komma. (Målar man naglarna kan man vara säker på att saker händer, precis som när man tar upp en cigarett precis innan bussen kommer).
07:44: Någon tutar utanför och Jenny tänker att "är det han så går jag fan inte, ingen ska tuta på mig!"
07:45: Jenny funderar på hur många det är som hämtat upp henne på Puerto Real #37.
07:45: Jenny kommer fram till att det är sju stycken.
07:46: Jenny ångrar sig till sex. För att inte verka slampig.
07:47: Han ringer Jenny och hon svarar inte, för att han är sen.
07:48: Han ringer två gånger till och Jenny svarar tredje gången.
07:50: Jenny hånglar.