Den där om alla tankar

Jag minns inte vem jag pratade med, men vi kom fram till att man borde skaffat barn när man var runt nitton. När man var runt nitton så oroade man sig inte så mycket, då var det hoppsan! jag är gravid och sen hade man varit gravid i nio månader eller så, sen hade man fött och önskat att någon berättat för en att det gör skitont att föda. Nästa gång vi blir gravida (när min kropp läkt) så kommer jag oroa mig till döds varje dag. Varje gång jag går på toaletten kommer jag ta ett djupt andetag och hoppas på icke-blod. Tolv veckor. Tolv veckor kommer gå så långt. Sen resten av graviditeten. Sen resten av livet. Det far så mycket tankar i huvudet. Att vi inte är A-föräldrar. Alla runt om oss som är gravida. Alla på tv. På stan. Att de fick, men inte vi. Jag vet i skallen att jag tänker fel, att de kanske inte heller fick behålla första barnet, men i magen och hjärtat får de tankarna fritt spelrum. Det har gått en vecka nu. Jag är van vid att kunna kontrollera allting och få som jag vill och får jag inte som jag vill så kan jag kämpa fram det. Det här hade jag ingen kontroll över alls, det kanske är det som är det jobbigaste. Och att berätta för alla. Alla som jag satt med tindrande ögon framför och tänkte att borde jag verkligen berätta? så gjorde jag det ändå, nu måste jag berätta att vi inte mår alls bra och att jag kanske kommer kunna prata om det sen, men nu går det inte. Orden ligger som en klump i magen och kan inte komma ut, bara tårar och hulk. Jag gråter och gråter och gråter och vet att det kan vara hormoner, som inte lämnat kroppen än, men jag är inte van vid att gråta så här mycket. Stolte mannen kramar mig och kramar mig och kramar mig och jag vet att jag inte borde titta på "Livet på BB", men jag kan inte låta bli och sen står jag i köket och hulkar fram att de fick en dotter, men vår Fimpen ville inte stanna. Och Stolte mannen blir ledsen, men kan inte relatera så starkt som jag kan. Det känns inte lika mycket för honom. Han är ledsen, men jorden går inte under. För mig har jorden gått under. Jag funderar på hur jag kan skada mig själv och känner igen hur jag tänkte när jag och M gjorde slut. Jag vill utsätta min kropp för smärta. Sist var det genom att springa. Jag tänker på hur befriande det var då. Försöker hindra mig själv. Snör på mig träningsskorna. Och jag vet i huvudet att jag gör fel. Vi flyttade i rätt tid. När jag inte snör träningsskor går jag helt in för att göra om vår nya lägenhet. Är extremt petig. Går upp i att måla om hallen och köpa små pinaler till hyllorna. Det är som om jag försöker göra allt annat perfekt för att jag själv inte är det. Samtidigt mår jag dåligt fysiskt. Jag har ont i magen och jag har aldrig haft migrän, men jag tror att det är det jag fått nu. Och allt det här, all smärta och skit som har hänt: jag är lycklig. Jag är skratta hela dagen-lycklig. När jag glömmer bort att vi fått missfall så skrattar jag högt och håller Stolte mannen i handen. Jag vet att vi kommer att bli gravida igen. Vi kommer inte få vårt barn i oktober och sommarsemestern som vi planerade in efter vårt barn har ändrats, men nu kommer det komma kanske i januari? istället. Och det kanske inte kommer till några A-föräldrar, men jag tror att vi kommer att duga bra ändå.